torsdag 15 maj 2008

Jag var den som var dömd


Jag hade fått en skärva i ögat som såg fel, och mitt liv skulle gå åt till att se rätt; se rätt där skärvan lät mej se fel. Jag var märkt av astigmatism. Jag var en utomstående, en annorlunda. Jag var den som var dömd att bara gå förbi. Ragnar Sandberg
(Fotograf: Dr. Joanne)

7 kommentarer:

Anonym sa...

Astigmatiker är vi allihopa, allihopa ... Här är bildvalet förmodligen bättre än vanligt. Gillar dessutom Sandbergs använding av "märkt"; fenomenet går inte att se, bara dess effekter. Gravitation; ett inläggs gravity. Kainsmärket - för dramatikens skull - blir något abstrakt, en ideal entitet man inte kan omtala annat än i de vagaste av termer. Sokrates hade haft roligt med frågan "vad är det att vara annorlunda?" tror jag nog.
Är man däremot främmande, på riktigt, vet man ju i allmänhet väldigt väl om det och alltid före alla andra; definitionen blir så exakt den kan, åtminstone emotivt; man är "dömd att gå förbi" som herrn så väl uttrycker det.

NU har jag svamlat färdigt. Hej.

Anonym sa...

Jag har tänkt mycket på fenomenet utanförskap utan att egentligen få någon rätsida på det. Är det medfött, skapas det tidigt eller kan det drabba när som helst?

Anonym sa...

Som jag ser det är utanförskap i grund och botten en form av avskiljning eller avskiljdhet (i bet. detachment) vilket antingen verkar skapas tidigt - kanske redan innan de första minnesbilderna - eller på något vis är medfött. Kanhända genom att man inte ursprungligen ingår i ett givet sammanhang utan först i efterhand sätts in i det?
Därav följer ett sätt att se världen som från avstånd, som något främmande vilket som inte direkt angår en själv vare sig man vill det eller inte. I övrigt får väl lärde män och kvinnor klargöra vad utanförskap/alienation/Fremdschaft egentligen funderas i ...

Niklas sa...

Hej Svalka! Visst är det så, ett visst mått av astigmatism lider vi alla av och som du säger så går fenomenet inte att se, bara notera dess effekter. Så går vi igenom livet, betraktandes världen genom en glasskärva som förvrider både den inre och den yttre världen. Vissa är bättre som uttolkare. Men blindheten kvarstår. Lite som att operera en hjärna i vaket tillstånd och patienten får berätta vad som händer när kirurgen stimulerar vissa regioner av hjärnan.

Att gå förbi, ett alltför medvetet tillstånd som man ofta vill glömma. För en stund vara delaktig, en i gruppen. Att slippa knacka på en ruta, utanför, och titta in, en önskan att slippa vara ensam, slippa gå in.

Tack för ditt ”svammel”!

Niklas sa...

Hej Jenny Maria! Utanförskapet är såsom du antyder, något ogreppbart. I stunder tycker man sig förstå det för att sedan inse att man inte gjort det. Men en sak är säker, det finns olika former, medfödd, förvärvad och den kan drabba när som helst.
Det finns ”störningar” hos människor som gör att de alltid känner sig främmande från sin omgivning. Det finns till och med störningar som gör att individer känner sig främmande inför sig själva, att någon har tagit kontrollen över deras kroppar. Det finns individer som är övertygade att utomjordingar tagit över deras partners kropp. Men detta är ju en annan form av utanförskap än den du tänker på.

Frågan är om vissa är mer benägna än andra att känna utanförskap. De flesta individer känner ett visst mått av utanförskap, åtminstone någon gång i livet. Sannolikt i tonåren. Jag tror dock att det är tydligast hos dem som noterar att deras sätt att se på världen skiljer sig ifrån många andras. De kan inte riktigt förlika sig med sina ”likar”. De förstår inte varför andra ser vad de ser, tänker vad de tänker. Vad detta beror på kan vi alltid spekulera i, men känslan finns där oavsett vilket. Känslan av främlingskap.

Sen tror jag att vissa kan känna främlingskap pga att deras självbild är något förvriden. De blir främmande inför andra pga att de inte riktigt förstår sig själva. De kan inte tolka yttre och inre signaler helt adekvat. De känner sig utanför.

Utanförskap kan drabba oss, inte minst när något traumatiskt händer. Vi blir varse saker som vi inte noterat tidigare. Fjällen faller ifrån våra ögon, som man säger. Ibland känns världen tydligare, vackrare eller råare. Känslan kan ge upplevelsen liknanden den Sandberg pratar om, en glasskärva i ögat, fast man ser allting som det är istället. Man vill väcka omvärlden, man skräms inför hur blind man varit tidigare. Ofta går detta över, på gott och ont.

Nåja, nu har jag pladdrat utan att ge dig några bra svar, men kanske är det just det som är poängen, det finns inga. Utanförskap är en känsla, ofta utan en riktigt bra förklaring. Tror inte du det?

Niklas sa...

Hej Svalka! Jag berör lite av det du beskriver i mitt svar till Jenny Maria. Jag är dock inte en av de lärde du refererar till.
Men stort tack för din kommentar!

Sandra sa...

Återigen snyggt bildval!