Den helige Ande leder...

En halvblind hatar alla författare som svävar ut. Om de visste med vilken förbittring han slår igen en bok när han märker att författaren behöver femtio sidor för att meddela fem tankar: en förbittring över att nästan utan lön för mödan ha riskerat återstoden av sin syn. – En halvblind ansåg: alla författare har svävat ut. – ”Också den helige Ande?”. – Också den helige Ande. Men han hade lov att göra det; han skrev för helblinda. Nietzsche
(Fotograf: Dmosia)

Syllogismens betydelse

En syllogism kan varken åstadkomma en lyckad majonäs eller trösta ett gråtande barn. Simone de Beauvoir
(Fotograf: Alina Lebedeva)

Förlåt mig

Förlåt mig då, jag kan inte annat:
Jag sörjer dig som vore du min egen,
och grips av avund när jag hör någon gråta.
Att kunna gråta denna hemska tid,
begråta dem som ligger kastade i klyftan…
Men innan tårarna når ögonvrån,
har vätskan dunstat bort och kvar finns ingen svalka.

Anna Achmatova
(Fotograf: Alina Lebedeva)

En futil verksamhet

Livet: tid som vi slösar bort på till stor del gagnlösa saker. Den ”heliga människans” främsta karaktärsdrag är måhända inte så mycket besattheten, monomanin, utan snarare avskyn för slöseriet med tiden. Tiden bär det oväsentligas stämpel ända tills dess ohyggliga befallning uppfylls: ålderdom och död. – I Europa löser man alla problem med arbete, rättare sagt med arbetstjänst. Gå igenom tunneln och möta myllret vid andra änden. Vart hastar de? – Detta är inte den billiga frågan om döden utan det faktum att det oväsentliga är så viktigt för dem. Uppstigningen på morgonen, därefter hygienen, familjen, sedan samfärdsmedlen; åtta timmars arbete – en mestadels futil verksamhet som har föga med livet att skaffa, sedan inköpen, på nytt samfärdsmedlen, viss förströelse – om möjligt återigen av ett slag som har föga med livet att göra, i bästa fall ett samlag, och avslutningsvis sömnen eller den nattliga sömnlösheten. De lever sitt liv utan att över huvud taget ta del i sitt liv, och det som ändå sker måste de i slutänden likväl betrakta som sitt liv. Imre Kertész
(Fotograf: Aaron Hobson)

Ensam

Jag sprang ut och ropade och skrek
att jag inte tålde se det,
jag tålde inte känna det.
Men det var intet att göra åt.
Jag var redan smittad.

Jag sprang runt och ropade och skrek
att jag inte tålde känna det,
att jag var redan smittad.
Alla flydde förskräckta.
Mänskorna och djuren knölade sig in i sina hål.

Jag var fullständigt ensam.
Jag sprang runt och ropade och skrek
att jag inte tålde känna det
att jag var redan smittad
att jag var fullständigt ensam

att jag inte tålde känna det.

Sonja Åkesson
(Fotograf: Ixone Sadaba)

Jag var den som var dömd

Jag hade fått en skärva i ögat som såg fel, och mitt liv skulle gå åt till att se rätt; se rätt där skärvan lät mej se fel. Jag var märkt av astigmatism. Jag var en utomstående, en annorlunda. Jag var den som var dömd att bara gå förbi. Ragnar Sandberg
(Fotograf: Dr. Joanne)

Man återhämtar sig aldrig

Pappa säger att de döda blir alltmer närvarande ju längre livet lider, liksom saknaden, liksom sorgen; man återhämtar sig aldrig när ens närmaste har dött; livet skapas också av de frånvarande som får människors hjärtan att förtäras av längtan. Nina Bouraoui
(Fotograf: F. Monteiro)

Skuggor av fantasier, önskningar och drömmar

Den tanken är gammal att livet är ett skuggspel i vilket vi spelar med som skuggor. Skuggor av vad? Vår fantasi fylld av önskningar och drömmar ger emellertid detta skuggspel en sorts realitet, men en realitet som då och då rämnar eller rentav upphör att vara verklig och som ger oss ett uppvaknande av smärtsam, ohygglig klarsyn.
Många försöker att bryta sig ut från scenen till en verklighet som liknar skuggspelets, men som på väsentliga punkter är annorlunda till sitt innersta väsen. Vi söker att konkretisera vårt andliga och intellektuella medvetande och ge det en form som vi anar är den, varav skuggorna bara är irrande och tomma bilder. Detta är deras olycka, deras som gör försöket, om försöket inte kröns med en fullständig framgång. Ty själva utbrytningen är inte nog. Den ger oss vissheten om att den scen vi lämnat är ett bedrägeri, men den behåller oss fortfarande i ovisshet om den realitet vi inte förmår att förverkliga. Och därmed är vi ännu olyckligare än de olyckliga skuggor som tror på sin verklighet i skuggspelet.
Materien har den form och det utseende som vår tanke, våra känslor och impulser gen den. Kunde vi se dessa miljarder tankar, impulser och känslor skulle vi se dem som knippen av utstrålningar från alla de mänskor som befolkar vår jord i detta ögonblick, och vi skulle se dem forma de köttmassor som rör sig på dess yta, forma träden och växterna och böja universum under tyngden av den kraft de utgör. Vår jord och rymden omkring den är en materialisering av impulserna från våra intellekt och kroppar, men vi tror eller fattar det inte…Ragnar Sandberg
(Fotograf: Matias Troncoso)

Skam och prydnad

Vad har könsakten, som är så naturlig, så nödvändig och så riktig, gjort människorna eftersom de inte vågar tala om den utan att skämmas och håller den utanför allvarliga och anständiga samtal? Djärvt säger vi ”döda”, ”stjäla”, ”förråda”, men det här vågar vi bara mumla om. Betyder det att ju mindre vi andas om saken i ord, desto mera plats får vi ge det i tankarna?
Det är roligt att de ord som används minst, skrivs minst och förtigs mest, de är de som är mest allmänt kända. Hur gamla och unga och goda och onda vi än är finns det ingen som inte känner till dem lika väl som ordet ”bröd”. De inpräglas i oss alla utan att uttryckas, utan ljud och utan form. Det är också roligt att det är skydd, så att det är ett brott att dra fram den, till och med för att anklaga och döma den. Tukta den vågar vi bara med omskrivningar och bilder. Vilken tillgång för en brottsling att vara så motbjudande att domarna anser det fel att se och röra honom: han går fri och räddas tack vare sin stränga förkastelsedom.
Jag undrar om det inte blir som med böcker: de blir mycket lättare att sälja och sprids mycket mer när de blir förbjudna. Själv tar jag Aristoteles på orden: han säger att blygsel är en prydnad för ungdomen men en skam för ålderdomen. Montaigne
(Fotograf: Sarah Small)

Dörrar

Barnet ser liksom den vuxne dörrar i allt det upplever och lär sig: men för barnet är det ingångar, för den vuxne bara genomgångar. Nietzsche
(Fotograf: Dmosia)

Instinktiv mening

De flesta män, skitfega som de är, projicerar sin medfödda svaghet på kvinnor, betecknar den som kvinnlig svaghet, och tror sig själva om att ha kvinnors styrka. De flesta filosofer som inte är så fega inser att manliga brister existerar i män, men kan fortfarande inte inse att de bara existerar i män. Därför rubricerar de mäns villkor som det Mänskliga Villkoret. De lägger fram sina intighetsproblem, vilka skrämmer dem, som filosofiska dilemman och ger därigenom status åt sin primitivism; rubricerar högtravande sin intighet som ett ”Identitetsproblem”; och fortsätter att pladdra pompöst om Individens Kris”, ”Varats Väsen”, ”Essensen föregår Existensen”, ”Existentiella Former av Varat”, etc, etc.
En kvinna tar inte bara sin identitet och individualitet för given, hon vet också instinktivt att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek. Valerie Solanas
(Konstnär: Banksy)

Mannen tjallar, Gud belönar

Kvinnan såg att trädet var gott att äta av; det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.
De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen:

Gud: Var är du?

Mannen: Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.

Gud: Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?

Mannen: Kvinnan som du har gett mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.

Gud: Vad är det du har gjort?

Kvinnan: Ormen lurade mig, och jag åt.

Gud till ormen: Du som gjorde detta, förbannad skall du vara, utstött från boskapen och de vilda djuren. På din buk skall du kräla och jord skall du äta så länge du lever. Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din avkomma och hennes: de skall trampa på ditt huvud och du skall hugga dem i hälen.

Gud till kvinnan: Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn. Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig.

(Bibeln, Genesis)
(Konstnär: Anthony Christian)

En varm hand

En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta.
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.


Sonja Åkesson
(Fotograf: Katarzyna Widmanska)

Gamlingen, vraket, syndaren

Det är många år sedan jag såg Herman, men för varje gång jag har träffat honom har det varit som om han alltid är hos mig, ibland hopkrupen i mig som ett embryo i en livmoder, andra gånger som en gengångare från stadens gömslen och vrår.
Jag satte mig på huk framför honom, tog hans huvud mellan mina händer, stack mig på hans orakade kinder, kväljdes av den motbjudande dunsten av dålig sprit som stod ur munnen på honom och fick vända bort huvudet. Vid nära femtio års ålder hade han blivit flintskallig och vita hårstrån spretade åt alla håll nedtill, men ansiktet var en lidande människas, en som skapats för lidandet. De avlånga rödsprängda ögonen med sluttande ögonbryn öppnades bara ett ögonblick som i en svimning utan att fästa blicken någonstans innan ögonlocken slöts igen och lämnade kvar två elfenbensgula springor. Natten och den sorgsna månen fördunklade ytterligare komans och ångestens grums i hans en gång så blå ögon. Jag nästan bar honom till trehundrafyrtiotreans hållplats där jag blev tvungen att låta honom ligga ner en halvtimme innan bussen kom så att vi kunde åka hem. Jag släpade in honom i den trötta hissen, vi åkte upp till översta våningen i det gamla röda huset. Och här ligger han nu, gamlingen, vraket, syndaren, i min säng, genomsvettig och darrande. För några minuter sedan avbröt jag mitt skrivande för att öppna hans vänstra knytnäve där jag fick se en hopknycklad papperslapp. På det dåliga, smutsiga pappret som måste ha legat i en snaskig ficka full av skräp står någonting skrivet, som jag vid första anblicken trodde var ett telefonnummer men sedan såg var en matematisk formel. Jag skriver ner den här så som jag tror att det står och hoppas att jag inte har läst fel:

W(k)=Σ=a-n cos(bnK), b>a


Cartarescu (Fotograf: Lauren Bentley)

Vem har inte känt

Du som stulit mitt hjärta,
lämnat det öde och plundrat,
och sen lagt min själ i ruiner,
mottag denna dikt, jag undrar
om den inte blir den sista jag skriver.

Som en helgdag ska den här dagen smyckas,
för en korsfästelse är vad den här magin liknar.
Se,
nu har jag äntligen lyckats
nagla fast mig vid pappret med ordens spikar.
Majakovskij
(Fotograf: Luc Selen)

I want somebody

I go into the bathroom instead, close the door behind me, and leaning over the mirror to look at my own drawn face, I let it out. ”I want somebody! I want somebody! I want somebody!” Sometimes I can go on like this for minutes at a time in an attempt to bring on a fit of weeping that will leave me limp and, for a while at least, empty of longing for another. I of course am not so far gone as to believe that screaming aloud in a closed-off room will make the somebody I want appear. Besides, who is it? If I knew I wouldn’t have to holler into the mirror – I could write or phone. I want somebody. I cry – and it is my parents who arrive. Philip Roth
(Fotograf: Okänd)

Vad var det som hände egentligen

På samma sätt som en gudomligt tankspridd och i sig själv försjunken människa med ens vaknar upp, just när klockan med full styrka slagit sina tolv dånande middagsslag i hennes öra, och frågar sig: ”va, vad var det egentligen den slog?”, så gnuggar också vi oss ibland i efterhand i öronen och frågar, fullständigt häpna och bestörta: ”vad var det egentligen jag upplevde?”, ja ”vem är jag egentligen?”, och räknar, som sagt, i efterhand vart och ett av våra upplevelser, vårt livs, vår tillvaros tolv skälvande klockslag – ack! Och så räknar vi till på köpet fel…
Nietzsche
(Fotograf: Carl Rymenams)

As long as

You can't say you're not going to have an explosion
and you leave the condition. And as long as those ingredients, explosive ingredients, remain, then you're going to have the potential for explosion on your hands.
Malcolm X
(Konstnär: Banksy)

Jag tänker i multipler

Jag tänker i multipler, du har bara åsikter, medan jag är själva tanken och ännu mycket mer, jag ser det som du aldrig kommer att se, jag ser sanningen i saker och ting, jag ser betydelsen före formen, jag hör ordet före rösten, jag känner till döden före livet, och jag är inte längre rädd för någonting, du vet, det är rädslan som förtär hjärnan, det är rädslan som förtär kroppen, det är rädslan som har sönder banden, själv är jag inte rädd, för jag finns till utifrån rädslan, fattar du? Jag ska långt upp i himlen, och mina armar är ofantliga när de håller upp molnen. Nina Bouraoui
(Fotograf: Lauren Bentley)

Fanatismens brist på fantasi

Det finns en fanatiker i oss alla. Jag är övertygad om att det finns en sådan gen i varje människa. Fanatismen uppstår i hemmet, ett embryo finns i alla relationer. Ett annat kännetecken är att fanatikern inte har något eget liv, utan enbart är intresserad av tillståndet i världen eller sin mission.
Pedanter, antirökare och vegetarianer betraktas inte som abnorma men är likafullt ett slags fanatiker; människor som blir rasande om deras sätt att se på världen inte accepteras. De kan vara beredda att slå ihjäl en annan människa för att hon inte delar deras uppfattning.
Naturligtvis är det inte lika allvarligt som att vara extremist eller religiös fanatiker – men i grund och botten handlar det om samma mekanismer.
Fanatikern är oftast en person utan fantasi och som saknar nyfikenhet. Han vill absolut inte att hans världsbild ruckas av ny information som kan rasera allt han tror på.
Speciellt förmågan att sätta sig in i hur andra människor tänker och hur deras liv ser ut gör fanatism omöjlig - därför är till exempel konst och litteratur mäktiga medel mot fanatism.
Om man är öppen för andra människors argument och erkänner att det finns en mångfald blir människor mer toleranta. Dessutom blir livet roligare och jag kan tänka mig att man faktiskt blir en bättre älskare om man har fantasi.
Med fantasi kan man också bekämpa sina fiender mer effektivt. Amos Oz
(Fotograf: Aaron Hawks)