Det är många år sedan jag såg Herman, men för varje gång jag har träffat honom har det varit som om han alltid är hos mig, ibland hopkrupen i mig som ett embryo i en livmoder, andra gånger som en gengångare från stadens gömslen och vrår.
Jag satte mig på huk framför honom, tog hans huvud mellan mina händer, stack mig på hans orakade kinder, kväljdes av den motbjudande dunsten av dålig sprit som stod ur munnen på honom och fick vända bort huvudet. Vid nära femtio års ålder hade han blivit flintskallig och vita hårstrån spretade åt alla håll nedtill, men ansiktet var en lidande människas, en som skapats för lidandet. De avlånga rödsprängda ögonen med sluttande ögonbryn öppnades bara ett ögonblick som i en svimning utan att fästa blicken någonstans innan ögonlocken slöts igen och lämnade kvar två elfenbensgula springor. Natten och den sorgsna månen fördunklade ytterligare komans och ångestens grums i hans en gång så blå ögon. Jag nästan bar honom till trehundrafyrtiotreans hållplats där jag blev tvungen att låta honom ligga ner en halvtimme innan bussen kom så att vi kunde åka hem. Jag släpade in honom i den trötta hissen, vi åkte upp till översta våningen i det gamla röda huset. Och här ligger han nu, gamlingen, vraket, syndaren, i min säng, genomsvettig och darrande. För några minuter sedan avbröt jag mitt skrivande för att öppna hans vänstra knytnäve där jag fick se en hopknycklad papperslapp. På det dåliga, smutsiga pappret som måste ha legat i en snaskig ficka full av skräp står någonting skrivet, som jag vid första anblicken trodde var ett telefonnummer men sedan såg var en matematisk formel. Jag skriver ner den här så som jag tror att det står och hoppas att jag inte har läst fel:
W(k)=Σ=a-n cos(bnK), b>a
Cartarescu (Fotograf: Lauren Bentley)
4 kommentarer:
Varför känner jag igen det där så väl? Vad var det ifrån?
Hallå N! Det kommer ifrån Cartarescus bok Orbitor, vänster vinge s. 259-260. Om det var det du undrade över.
En vacker formel.
Har alltid haft en fascination kring matematiska formler, de gömmer stora hemligheter. Kanske beror det på att jag inte förstår dem. Och något säger mig att om jag förstod och kunde skapa dem så skulle livet få en helt annan mening. Jag skulle kunna bevisa att jag existerar.
Hallå Ulrika! G.H. Hardy, matematikern, hyllade det vackra i matematiken. Han menade att det inte fanns rum för "ugly mathematics". Kanske är din fascination en aning om det vackra?
Men några svar på om du existerar eller inte:), tvivlar jag att du hittar bakom en formel. Och varför bry sig? Vad gör du om du kommer fram till att du inte existerar? Skriver protestlistor?:) Tjurar?:)
Passa på och njut av en eventuellt inbillad existens! Du har ju inget att förlora.
Men kom ihåg att jag tror att du existerar och skulle du inte finnas så skriver jag själv protestlistor till Gud!:)
Tack för kommentaren!
Skicka en kommentar