När man vid sitt skrivbord betraktar filigranmönstret av kaffesump i koppen och bilden plötsligt tycks sväva i luften, dubbleras och deformeras på ett märkligt sätt, bli ett morgonlandskap med ett glittrande, flyktigt hav som skymtar mellan rosa kolonner i geometriska tempel och palats, och när bilden svävar där, genomskinlig minut efter minut över ens skrivbord och sedan smälter som socker i vatten – är det omöjligt att urskilja var på kartan detta sker. På kartan som är som en tredimensionell, ändlös spindelväv, kartan över ens plats i världen, befinner man sig i fasa och förundran: i Illusionens husgrund, på Drömmeriets aveny, i Minnets park, på Hallucinationens station, i Verklighetens stadsdel … Nej, då är det lättare att föreställa sig att man sticker en nål genom en hopvikt karta och därmed förenar inkompatibla zoner som ligger långt ifrån varandra i en bana man inte förstår, vinkelrätt mot pappret, ockult, och perforerar tillvaron från intet till intet, så som vi själva genom vår paradoxala livsväg förenar patetiska oförenligheter: födelsen och kärleken, konsten och vansinnet, lyckan och döden…
(Mircea Cartarescu)
(Fotograf: Okänd)
4 kommentarer:
Den mannen har tänkt! Jag tror jag är kär i honom. I hans hjärna och hans hjärta - Det tycks mig som att det finns ett enastående samtal mellan de två.
TACK för dina ord, anonym! Man känner att man dras ner i djupet av hans ord och tror att man ska drunkna, bara för att upptäcka att man andas lättare där nere. Det är som du säger, det är ett enastående samtal mellan hans hjärna och hjärta man hör och som får en att andas lättare, tro sig förstå och känna lite mer. Där ovan, vid ytan, hör man en värld av språklig och tankemässig rotvälska (jag bidrar dessvärre med båda).
Fortsätt att posta mer av Mircea Cartarescu är du snäll!
Hej du! Tack för din önskan, du behöver inte oroa dig:), Cartarescu lär du få se mycket mer av.
Tack för kommentaren!
Skicka en kommentar