Du som stulit mitt hjärta,
lämnat det öde och plundrat,
och sen lagt min själ i ruiner,
mottag denna dikt, jag undrar
om den inte blir den sista jag skriver.
Som en helgdag ska den här dagen smyckas,
för en korsfästelse är vad den här magin liknar.
Se,
nu har jag äntligen lyckats
nagla fast mig vid pappret med ordens spikar.
Majakovskij
(Fotograf: Luc Selen)
4 kommentarer:
Att bli korsfäst på pappret, av ordens spikar. Vad häftigt! Det är ju ofta så det är. Där hänger man, om inte till allas beskådan så åtminstone för sig själv. Men det häftigaste är uppståndelsen, när man lyfter sig själv från arket. Vänder blad.
Hallå Ulrika! Dina ord får mig att tänka på vad vår vän Lars Norén sa när han skrev på för Bonnier gällande sin nyutkomna dagbok. Han sa någonting om att känna sig som Judas, att han svikit sina vänner.
Att korsfästa sig själv på pappret, till sin egen beskådan, att skriva av sig. Är man tillräckligt ärlig kan kroppen som hänger där vara hemsk att se. Man ser småaktighet, ondska, förtvivlan, ensamhet, tomhet, saknad, ilska och smärta. Men tittar man riktigt noga så ser man också skörhet, suktan efter kärlek och närhet.
Kanske är det som du skriver, att kunna lyfta sig ifrån detta blodiga ark, en häftig känsla. Det finns en morgondag, en möjlighet till förändring, förbättring, ett hopp. Man vänder blad.
Du skriver bra, Ulrika. Tack för kommentaren!
Tycker bättre om Majakovskij nu än förut, särskilt det här var vackert. Då ansåg jag att någon som valt att döpa sin diktsamling till "JAG!" måste vara oerhört naiv och gnällig ... men det var då det. Lite existentialism senare ter sig titelvalet genialiskt.
Angående Norén verkar han ha iklätt sig rollen med visst nöje - enligt denna recension (http://www.expressen.se/kultur/1.1135666/lars-noren-en-dramatikers-dagbok) skriver han oerhört långa dagboksinlägg. Pengar. Hm. Jaja, det får vara hur det vill med det och någon vidare konspirationsteoretiker är man väl inte ändå ...
Hej Svalka! Vad gäller Norén är det roligt att läsa recensionerna, inte minst den du tipsar om som står lite i kontrast till dem jag läst i Sydsvenska Dagbladet och Svenska Dagbladet) och som Thomas Nydahl rekommenderar via sin Occidentblogg.
Jag får se om jag tar mig an hans dagbok.
Majakovskij, återkommer lite då och då till honom sedan jag fick boken i början på 90-talet. Idag fastnade jag för orden du läste, roligt att du också gillar hans ord. Jag fångades av baksidestexten:
"Dina dikter är tillfälliga. De kommer snart att vara glömda", ropade en åhörare till Majakovskij under en uppläsning. "Kom och hälsa på mig om tusen år, så får vi se", ropade Majakovskij tillbaka.
Kaxigt, ödmjukt! Tack för kommentaren!
Skicka en kommentar