onsdag 16 april 2008

Blott och bart för detta enda ögonblick


Han var löjtnant och hade gjort inemot tusen flygtimmar i jaktplanet Spitfire som genom en sinnrik mekanism öppnade eld mellan propellerns rotorblad samtidigt som den roterade så att den blev osynlig. Han hade ofta flugit över Balkanländerna och Rumänien. Han hade sett stålcisternerna vid raffinaderierna i Ploiesti flyga i luften och borrtornen i Cimpina sprängas i bitar som om de hade varit tändstickor, han hade lekt katt och råtta med rumänska IAR-plan och tyska Stuka-plan. Han hade sett eldklot och svart rök från något bombplan som hade fått granatträff i buken men också svampmolnen som nådde tre tusen meters höjd långt nedifrån kringelkrokar lika abstrakta som på en karta. Det var som om han hade sysslat med detta ett helt liv – hållit i styrspaken, tryckt på knappen till kulsprutorna, avläst instrumenten, ensam i sin förarhytt timme efter timme – precis som jag i min hiss hade tryckt på knappar och sett våningarna passera revy. Båda två lyfte vi och landade, ingen av oss hade några minnen eller något privatliv. Vi hade kommit till världen (men vilken värld?) blott och bart för detta enda ögonblick då vi kopulerade som två insekter i en aura av koncentriska ljuscirklar. Och så skulle vi alltid förbli: stående, tryckta intill varandra, upptill förenade genom blickar, nedtill genom befruktningskanalen genom vilken jag kände hur jag invaderades av miljarder informationsbitar. Vi stannade kvar så i en sluten krets, i ett hjul genom vilket mannen flöt in i kvinnan genom könet och kvinnan in i mannen genom blicken, också när vi lösgjorde oss från varandra, när han tog ett steg bakåt och blev stående ett ögonblick och såg på min mage och mina svettdrypande bröst. Och jag såg på honom, på hans ludna mage och slaka lem. Sen kom han tillbaka till sin grå förarhytt och var själv alldeles grå som i en svartvit krigsfilm och fortsatte jaga fiendens jaktplan över molnfria eller mörka himlar och blev nedskjuten samma dag, eller också överlevde han, blev gammal och satt med barnbarnen i knät och berättade hur han hade kämpat i kriget. Vem bryr sig om vilket? Cartarescu
(Bild: Okänd)

2 kommentarer:

Ulrika sa...

Så jävla meningslöst det känns efter att ha läst Cartarescus rader. Nu vill jag tro på agape. Det måste finnas något mer!

Men en del av mig faller djupare in i en grå illusionslöshet, där allt färgas av mina svartvita, sekvensvisa iakttagelser. En ögats morsekod. .--- .- .... .-

Niklas sa...

Lysande Ulrika! "en del av mig faller djupare in i en grå illusionslöshet, där allt färgas av mina svartvita, sekvensvisa iakttagelser. En ögats morsekod. .--- .- .... .-" Lysande!

Visst är Cartarescus ord svarta, men långt ifrån hopplösa. Dessa fantastiska möten som kan förändra en människas liv och kommande generationers. Vi bryr oss, de gör det. Jag bryr mig. Det är vackert!!! Vi är alla små men långt ifrån betydelselösa. Kom ihåg av Whitman skriver i Leaves of Grass:

The question, O me! so sad, recurring—What good amid these, O me, O life?

Answer.

That you are here—that life exists, and identity;
That the powerful play goes on, and you will contribute a verse.

Agape, gärna men inte utan Eros!:)

Tack för kommentaren!