Vem är vi

Vi ska aldrig glömma att varje mänska vi möter, även en konstnär, är en spegel som återger våra egna drag. Vi ska akta oss för att krossa de speglar som talar om för oss vem vi är! Ragnar Sandberg
(Konstnär: Banksy)

Detta livs nakenhet

Där man på kvällen när man öppnar dörren till sitt rum har en känsla av att skända allt liv som spridits där och blivit kvar, av att oförskräckt ta det vid handen när man åter stängt dörren och går längre in, fram till bordet eller fönstret; av att sätta sig i ett slags fri beblandelse med detta liv på soffan som klätts av huvudortens tapetserare i vad han trodde var parisisk smak; av att överallt vidröra detta livs nakenhet i avsikt att förvirra sig själv genom sin egen förtrolighet när man lägger sina tillhörigheter här och där och spelar herre i detta rum som är till brädden fullt av andras själ, och som ända in i eldställens form och gardinernas mönster bevarar avtrycken av deras drömmar, när man går barfota på dess okända matta; då har man en känsla av att stänga in detta hemliga liv tillsammans med sig själv, där man darrande går att låsa dörren; av att skjuta det framför sig ner i sängen och att till slut ligga tillsammans med det i de stora vita lakanen, som når upp över ens ansikte, alltmedan kyrkan alldeles i närheten för hela staden ringer in de döendes och de älskandes sömnlösa timmar. Proust
(Fotograf: Oleg Kosirev)

Så gick en mänsklig varelse bort

Man förde bort Akakij Akakijevitj och begravde honom. Och Petersburg fortsatte att existera utan honom som om han aldrig levat. Så gick en mänsklig varelse bort, försvarad av ingen, älskad av ingen, utan intresse för någon, uppmärksammad av ingen, inte ens av naturforskarna, som eljest aldrig underlåter att sätta en vanlig fluga under mikroskopet och undersöka henne. Tålmodigt hade denna varelse uthärdat alla förödmjukelser i kansliet. Utan att ha upplevt en enda märklig händelse hade han vandrat sin väg fram till graven och när mot slutet av hans liv en ljuspunkt äntligen lyste över hans fattiga tillvaro i en kappas gestalt så måste ödet krossa den lika obarmhärtigt som det krossar denna världens mäktige…! Gogol
(Fotograf: Carl Rymenamns)

Bara jag ensam

Det stod klart att livet och världen nu liksom berodde helt på mig. Man skulle också kunna uttrycka det så, att världen nu liksom var till bara för mig ensam: Om jag skjuter mig, finns världen inte mer, i varje fall inte för mig. Jag bortser då från möjligheten att det kanske i själva verket inte kommer att finnas någonting för någon när jag är borta och att så snart världen slocknar i mitt medvetande, slocknar den som en hägring, som tillhörde den endast och allenast mitt medvetande, ty kanske är hela denna värld och alla dess människor till sist bara jag ensam och ingen annan. Dostojevskij
(Fotograf: Pipilotti Rist)

Up your ass

MAURICE: Berätta om dig själv nu.
VALERIE: Manshatare. Författare. Forskare. Surfare.
MAURICE: Intressant. Vad har du skrivit?
VALERIE: En pjäs. Up Your Ass. Ett manifest. SCUM. Society for Cutting Up Men. Och andra saker på gång.
MAURICE. Intressant. Vad är det för pjäs?
VALERIE: Om Bongi. Om en manshatande tiggerska som skojar runt med allt och alla. En räddningsaktion för världslitteraturen och världsdramatiken.
MAURICE: Och manifestet?
VALERIE: Manshatarmanifest. Den enda boken som är värd att köpa.
MAURICE: Intressant. Berätta varför du skriver?
VALERIE: Mäns flagranta underlägsenhet. Naturens vederbörliga ordning. Vi behöver en agenda för Evigheten och Utopia.
MAURICE: Och män?
VALERIE: Kryp och masochister. Ni surfar på vågorna till er egen undergång.
MAURICE: Jag menar. Får jag läsa dina texter?
VALERIE: Du ska läsa dem. Ge mig en sån där brun cigarett till och lite dollar så kan du få läsa direkt ur mitt arsle om du vill.
MAURICE: Vad hette pjäsen sa du?
VALERIE: Up Your Ass.

Sara Stridsberg
(Fotograf: Okänd)

Den fria kvinnan

Det var den fria kvinnan, i havande tillstånd korsfäst och förbannad av folkhopen. Strindberg
(Fotograf: Andres Serrano)

På deras tungor

De två epokerna tedde sig olika; nutiden såg stolt ner på det förgångna, och hade det förgångna av en tillfällighet råkat komma senare, så skulle det stolt ha sett ner på det närvarande, men i huvudsak var det ungefär detsamma, ty i bägge fallen spelade bristande exakthet och ignorerande av de avgörande olikheterna den största rollen. En del av det stora togs för det hela, en avlägsen analogi för sanningens uppfyllelse, och det tomma skinnet av ett stort ord blev uppstoppat enligt dagens mode. Sådant gick storartat, även om det inte varade länge. De där människorna som pratade i Diotimas salong hade inte alldeles orätt i någonting, därför att deras begrepp var lika suddiga som gestalter i en tvättstuga. 'Dessa begrepp, i vilka livet svävar som örnen på sina vingar!' tänkte Ulrich. 'Dessa otaliga moraliska och konstnärliga begrepp om livet, vilka till sitt väsen är lika vaga som hårda bergskedjor i ett otydligt fjärran!' På deras tungor förökade de sig genom vridande och vändande, och det var omöjligt att tala om någon av deras idéer en stund utan att oavsiktligt råka in på nästa. Musil
(Fotograf: Rodney Smith)

Sedan han blivit förälskad

Ty Swann fann en ny tjusning i tillvaron sedan han blivit förälskad, en tjusning liknande den han erfarit i sin ungdom då han trott sig äga konstnärlig begåvning – men det var inte samma tjusning, ty denna gång var det Odette ensam som förlänade den åt tingen. Han kände på nytt den inspiration han upplevat i ungdomen och vilken skingrats av ett ytligt liv – men denna inspiration återspeglade en enda varelse, som helt präglade den, och under de långa timmar han nu fann en raffinerad glädje i att tillbringa hemma, ensam med sin tillfrisknade själ, blev han småningom åter sig själv, men en annans egendom. Proust
(Fotograf: Aaron Hawks)

I mina onda tankar

I mina onda tankar finns uppenbarelsen av huden som jag snittar upp med kniv och av blodådrorna som jag sliter sönder likt ett tunt tyg, där finns ord också, som jag är rädd att höra: skära, stycka, åderlåta. I mina onda tankar finns besattheten av det inre, som kanske är symbolen för hemligheten som ska bäras, men en hemlighet som är så stor att ingen känner till dess verkliga vidd, det är en fantasibildshemlighet, som blir större och större för varje generation, det är alla små rädslors hemlighet, det är också för den hemligheten som jag kommer hit till dig, som jag bönar och ber dig, i mitt huvud, eftersom jag fortfarande behärskar tårarna; jag vill vara stark inför dig, för jag står inte ut med tanken på att bli svag. Nina Bouraoui
(Fotograf: Okänd)

En riktigt bra bok

En bok som denna är inte avsedd att sträckläsas eller läsas högt utan att slås upp här och var, särskilt på promenader och på resor; man skall kunna sticka in huvudet i den och sedan lyfta upp det igen och finna omgivningen helt förändrad. Nietzsche
(Fotograf: Christophe Huet)

Att vilja se allt

Andedräkten lämnar den halvöppna munnen, återvänder, tar sig in och återvänder ut igen. Köttets maskineri är oerhört exakt. Lutad över henne, orörlig, betraktar du henne. Du vet att du skulle kunna förfoga över henne på det sätt du vill, det farligaste. Du gör det inte. Istället smeker du kroppen så försiktigt som om den vore utsatt för njutningens fara. Din hand ligger mot könets ovandel, den smeker klyftan mellan läpparna. Du betraktar springan mellan läpparna och det som omger den, hela kroppen. Du ser ingenting.
Du skulle vilja se allt av en kvinna, så mycket som går att se. Du förstår inte att det är omöjligt för dig.
Du betraktar den slutna gestalten.
Först ser du en lätt rysning inristas i huden, precis som av smärta. Och sedan hur ögonlocken darrar som om ögonen ville se. Och sedan hur munnen öppnar sig som om munnen ville tala. Och sedan märker du att könets läppar sväller under dina smekningar och att från deras sammet kommer en klibbig och varm vätska som av blod. Då blir dina smekningar ivrigare. Du märker att låren säras för att ge mer plats åt din hand, så att du ska komma åt bättre.

Och plötsligt ser du hur vällusten, med ett kvidande, kommer över henne, tar henne fullständigt, får henne att stegra sig i sängen. Du betraktar intensivt det du just åstadkommit med hennes kropp. Sedan ser du den falla tillbaka, mot sängens vithet, orörlig. Den andas hastigt, i ryckningar, med längre och längre mellanrum. Och sedan sluts ögonen ännu mer och förseglar ansiktet ytterligare. Och sedan öppnas de, och sedan sluts de.
De sluts. Du har betraktat allt. Till sist sluter du i din tur ögonen. Länge förblir du så, med slutna ögon, liksom hon. Marguerite Duras
(Fotograf: Pascal Renoux)

Krasch!

Min Mac gick hädan innan jul, en ny är beställd och förhoppningsvis har jag den inom 14 dagar.
Hoppas julen varit fantastisk och Nyår blir ett paradigmskifte i livet!

Det snedvridna ädelmodet

Hon var säkerligen bedrövad över att inte ha kunnat tillmötesgå mig, och driven av det snedvridna ädelmod som gör att människor som blivit rörda av ens vänlighet men inte vill ge vad den begär, dock känner behov av att göra något annat för en, gav hon mig en liten guldpenna. På samma sätt handlar litteraturkritikern som med en artikel skulle kunna smickra romanförfattaren men i stället bjuder honom på middag, och hertiginnan som inte låter snobben följa med henne på teatern utan erbjuder honom sin loge en kväll då hon inte själv kommer dit. Ty alla som gör minsta möjliga och kunde låta bli att göra något alls, oroas ständigt av sitt samvete tills de gör någonting. Proust
(Fotograf: Gregory Crewdson)

Längtan efter att vara annorlunda

Det är det värsta öde som kan drabba en människa. Längtan efter att vara annorlunda och en annan än dem man är: en smärtsammare längtan kan inte brinna i ett människohjärta. För livet går att uthärda bara i medvetande om att man accepterar allt det som man betyder för sig själv och världen. Man måste acceptera att man är som man är, och när man gör det måste man veta att denna vishet inte förskaffar en beröm från livet, att man inte får någon medalj på bröstet när man vet och uthärdar att man är fåfäng eller självisk, eller har flintskalle och isterbuk – nej, man måste veta att man varken får belöning eller beröm för någonting. Man måste acceptera det, det är hela hemligheten. Man måste acceptera sin karaktär, sin natur, vars brister, själviskhet och habegär inte blir annorlunda genom erfarenhet och insikt. Man måste acceptera att ens önskningar inte har något fullständigt eko i världen.
Sándor Márai
(Fotograf: Gregory Crewdson)

Skilda världar

Våra känslor tillhör en värld, våra tankar och namngivningar en annan, och mellan dessa båda världar kan vi etablera en viss överensstämmelse men inte utfylla avståndet. Proust
(Fotograf: Christophe Huet)

Åtminstone annorlunda

Jag allena. Jag förnimmer mitt hjärta, och jag känner människorna. Jag är icke skapad som någon av dem, jag har sett; jag vågar tro, att jag icke är skapad som någon av dem, vilka finnas till. Om jag icke är bättre, så är jag åtminstone annorlunda.
Rousseau
(Fotograf: Misha Gordin)

Gif mig din lilla sanning

Då svarade mig den gamla kvinnan: mycket vackert har Zarathustra talat, och synnerligast för dem, som äro tillräckligt unga för likt.
Sällsamt är det: Zarathustra känner föga kvinnorna, och dock har han rätt i hvad han säger om dem! Kommer sig detta däraf, att hos kvinnan ingenting är omöjligt?
Och tag nu till tack en liten sanning! Jag är dock tillräckligt gammal för den!
Veckla in henne och håll för hennes mun: eljest skriker hon öfverljudt, denna lilla sanning!
Gif hit, kvinna, gif mig din lilla sanning! sade jag. Och sålunda talade den gamla kvinnan:
Du går till kvinnor? Glöm icke piskan!
Nietzsche
(Fotograf: Rainer M Gillessen)

Låten barnen kommen till Proust

”Det är storsinta människor, och storsinthet är i grund och botten det enda som spelar någon roll här på jorden, det enda som gör en människa till något förmer än andra. Ser du, det finns två slags människor: de storsinta och de andra, och jag har kommit till den ålder då man måste välja, besluta sig en gång för alla vilka man vill tycka om och vilka man vill förakta, och så hålla sig till dem man tycker om, och aldrig mer vika från deras sida, för att gottgöra den tid man har slösat bort på de övriga.” Och han tillade med den rörelse man erfar när man, kanske mer eller mindre omedvetet, säger något inte därför att det är sant utan därför att man tycker om att säga det och därför att man hör sig själv säga det, som om man lyssnade till någon annan: ” Nu är tärningen kastad och jag har bestämt mig för att bara tycka om de storsinta och inte leva annat än i deras sällskap…”
Marcel Proust
(Fotograf: Nazif Topcuoglu)

Mitt blödande hjärta

Mitt blödande hjärta, det är det flödet som måste hejdas eller åtminstone hållas tillbaka, jag är översvämmad. Sångerskan brukade säga: ”Problemet med dig är att du ser tillbaka.” Jag går tillbaka till det som jag tror mig ha varit, det finns ett påhittat jag, jag skriver om det som jag tror mig ha varit, och jag vet, den där natten i bergen, när pappa ringer och säger att han kommer till oss tidigare än planerat, när jag hör min syster gråta, då vet jag på ett exakt sätt, att det som svämmar över från mig en dag kommer att bli innehåll i en bok.
Nina Bouraoui
(Fotograf: okänd)

Nobody gives you anything

Nobody can give you freedom. Nobody can give you equality or justice or anything. If you're a man, you take it.
Malcolm X
(Fotograf: Nick Koudis)