tisdag 22 januari 2008

Bara jag ensam


Det stod klart att livet och världen nu liksom berodde helt på mig. Man skulle också kunna uttrycka det så, att världen nu liksom var till bara för mig ensam: Om jag skjuter mig, finns världen inte mer, i varje fall inte för mig. Jag bortser då från möjligheten att det kanske i själva verket inte kommer att finnas någonting för någon när jag är borta och att så snart världen slocknar i mitt medvetande, slocknar den som en hägring, som tillhörde den endast och allenast mitt medvetande, ty kanske är hela denna värld och alla dess människor till sist bara jag ensam och ingen annan. Dostojevskij
(Fotograf: Pipilotti Rist)

4 kommentarer:

Eric Rosencrantz sa...

hm intressanta tankar. smärtan/sorgen försvinner för självmördaren men istället övertar eller uppstår smärta och sorgen hos självmördarens anhöriga om några finns.

Niklas sa...

Hej Eric, visst är det så, smärtan försvinner inte när någon tar sitt liv, utan överlämnas med kall hand till dem som finns kvar och sörjer. Det är en dubbel tragedi.
Niklas

Anonym sa...

Bland det mest briljanta som någonsin skrivits.
// LillBo

Niklas sa...

Hej LillBo! Det var ju riktigt roligt att du tycker det!! Jag gillar dem också som du kan förstå.
Tack för kommentaren!