Där man på kvällen när man öppnar dörren till sitt rum har en känsla av att skända allt liv som spridits där och blivit kvar, av att oförskräckt ta det vid handen när man åter stängt dörren och går längre in, fram till bordet eller fönstret; av att sätta sig i ett slags fri beblandelse med detta liv på soffan som klätts av huvudortens tapetserare i vad han trodde var parisisk smak; av att överallt vidröra detta livs nakenhet i avsikt att förvirra sig själv genom sin egen förtrolighet när man lägger sina tillhörigheter här och där och spelar herre i detta rum som är till brädden fullt av andras själ, och som ända in i eldställens form och gardinernas mönster bevarar avtrycken av deras drömmar, när man går barfota på dess okända matta; då har man en känsla av att stänga in detta hemliga liv tillsammans med sig själv, där man darrande går att låsa dörren; av att skjuta det framför sig ner i sängen och att till slut ligga tillsammans med det i de stora vita lakanen, som når upp över ens ansikte, alltmedan kyrkan alldeles i närheten för hela staden ringer in de döendes och de älskandes sömnlösa timmar. Proust
(Fotograf: Oleg Kosirev)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar