Med hänsyn till litteraturen är konsten att icke läsa mycket viktig att kunna. Den består i, att man inte slår sig på just vad som intresserar den stora allmänheten, som politiska eller religiösa broschyrer, romaner, poesi och sådant där, som just för tillfället gör väsen av sig, och som kanske gå ut i flera upplagor i sin tillvaros första och sista år. Tvärtom bör man betänka, att den, som skriver för narrarna, alltid har en stor publik, och man bör använda den knappa tid, man ägnar åt läsning, uteslutande åt de stora andra, som sticka upp över mänskligheten ur skilda tider och folk, åt dem ryktet som sådana betecknar. Blott de kunna bilda och lära en.
Av skräpet kan man aldrig läsa för litet och av det goda aldrig för mycket: dåliga böcker äro intellektuellt gift, de fördärva ens själ.
För att kunna läsa det goda får man icke läsa det dåliga, ty livet är kort, tiden kort och krafterna små.
Schopenhauer
(Fotograf: Okänd)
14 kommentarer:
Han måste ha irriterat sig omåttligt på den populärlitteratur som omgav honom...!
Hej Noémi!
Nog finns det en irritation alltid hos vår högaktade vän. Frågan är hur mycket som hänger samman med hans egen mors litterära framgångar? Vad jag har förstått så var hennes noveller och reseskildringar ganska populär på sin tid, modern Johanna Schopenhauer.
Oavsett vilket så tror jag nog att många författare som inte tycker att deras alster röner den framgång de tycker att de förtjänar, blir ganska irriterade. Men som Arthur Schopenhauer själv skriver så kan de alltid trösta sig med att den som skriver för narrarna alltid drar stor publik.
Nietzsche verkar ha tröstat sig, eller insett, att hans böcker var före sin tid. Hans läsare var icke de samtida.
Det vi kan undra över är om de verkligen skulle vara glada över att vara lästa av den stora massan? Einstein verkar ha varit mer förvånade över hur många som hyllade honom med tanke på hur få som förstod honom. Är det till någon glädje? Eller är det kanske snarare till förfång?
Nästa inlägg kommer att beröra just detta.
Tack för kommentaren!
Håller med gubben. Men det finns förflackande böcker, vilka påfallande ofta är deckare och annat som säljs i kiosker, och rent förvridande böcker: En förhållandevis populär bok (Och världen skälvde, Ayn Rand) förgiftade mig drygt ett år efter att jag slagit igen den. Har aldrig känt mig så fördärvad som då, när jag inte visste vad jag läste och misstog skiten dels för filosofi och dels för litteratur ... bara för att efterhand inse mitt stora misstag. Usch. Men masochistiskt nog tvang jag mig att läsa färdigt. Mindfucking, enligt McGinns terminologi, makes you feel so dirty.
Ayn Rand har det talats om då och då. Har ingen uppfattning om hennes litteratur, men hustrun som läst "Urkällan" tyckte den var både läsvärd och tänkvärd...
Någon förklaring varför den skulle vara giftigt skit? Eller måste jag läsa den själv?
Dels är det litterärt sett skräp eftersom karaktärerna är stereotypa, handlingen krystad och fruktansvärt överdriven och onyanserad, samt språket en förolämpande blandning därav. Från en filosofisk synpunkt är resonemanget dels moraliskt förkastligt (det finns ex. bättre sätt att säga att man ogillar socialister än att låta dem möta döden en masse i en tågolycka för att sedan uttryckligen rycka på axlarna åt det), dels är det platt och otroligt trångsynt, och dels ytligt, naivt och virrigt. Att Rands framställning är tämligen tjurig och bitter (och använder attributet 'intelligent' på ett mindre intelligent vis) spelar mindre roll ... men det hjälper inte direkt upp intrycket.
Jag gillade den alltså inte, men smakfrågor är smakfrågor.
Att jag frågar om detta är grundat på ett antagande om att vissa läsningar kan låsa sig utifrån ens egna ideologiska preferenser...
Eller andra dito: för några år sedan sträckläste jag Coelhos "Alkemisten" men bara fram till en punkt där hans slutkläm började anas. Den fascinerade lilla historien blev plattare än en barnbok när slutet kom. Alltsammans kändes som en frälsningsfabel och därmed bortkastad tid.
Hej Svalka!
Detta är precis vad jag hört om Ayn Rand tidigare, men också motsatsen. Vissa är näst intill frälsta.
Jag har inte läst något av henne och kan därför inte uttala mig om innehållet. Men det låter inte lockande utifrån ditt svar till Niemand varför du fann hennes bok giftig.
”Mindfucking”, är det böcker som lockar, förför och får en att känna sig smutsig efteråt för man vet att innehållet är av synnerligen tveksam natur men är skriven på ett sätt som gör det svårt att sluta läsa? Trots att man vet att det är oäkta så ligger det kvar som ett filter mot världen. Det tar sin tid att tvätta bort.
Tack för dina kommentarer!
Hej Niemand!
Jag undrade också på vilket sätt Svalka kände sig förgiftad. Vi fick svaret.
Alkemisten, ytterligare en bok jag inte läst. Men den författaren är också mycket omtyckt och drar stora mängder läsare. Jag har dock läst korta citat ur den. Även om det lilla jag läst inte fått mig att vilja läsa vidare så finns det uppenbarligen många som känner sig inspirerade av hans böcker. Som har hämtat energi ur hans ord. Kanske på samma sätt som ur Rands böcker. (Inte sagt att de skriver på samma sätt i övrigt.)
Men jag hade ingen aning om att det fanns lite av ”frälsningsfabel” över det.
Tack för kommentaren!
Wu: Ja, det är ju lätt hänt det också. Apropå Coelho har jag själv inte läst något av honom, men min flickvän har nästan allt han skrivit. Hon gillar språket, men kände sig besvärad av att intrycket av flummig andlighet tagit över så mycket på senare tid. Jag har dock läst baksidorna på böckerna och, ja, barnboksintrycket låg någonstans i bakgrunden ...
Kan verkligen inte hålla mig undan folks bokhyllor, det går inte. Säg mig vad du läser och jag ska fundera över vem du är. Et vos, Bruti?
Niklas: Nej, mindfuck (åtminstone i den McGinnska bemärkelsen) är djupt besvärande och påträngande manipulativa intryck. En mental våldtäkt, i stort sett. Däremot var jag svag och lät mig förföras och insåg därför försent (efter halva boken, ungefär) vad som höll på att hända ... men, som sagt, jag fortsatte läsa ändå, fascinerad och äcklad och fast i hennes slemmiga grepp. Det makabra inger viss lockelse.
Rands sätt att resonera är alltså inte övertygande. Istället är direkt indoktrinerande och liknar hjärntvätt: samma intryck upprepas gång på gång tills man inte kan stå emot det längre. Men jag kände mig tvungen att veta exakt vad hon sa för att kunna förkasta det på goda grunder. Veni, vidi ... vici.
Ave Svalka!
Nu börjar Rand låta intressant. Jag undrar hur medvetet hon skriver på det sätt som du beskriver. Det låter onekligen lite skrämmande.
Samtidigt låter det som att du egentligen inget ångrar, du skulle inte vilja vara utan erfarenheten. Man lär ju sig av mörkrets och förförelsens krafter.
Tack för definitionen av Mindfuck enligt McGinn!
Ave, Nicolaus. Lecturi te salutant.
Nej, jag ångrar det inte eftersom det mer än något annat har lärt mig vikten av en kritisk hållning och att blind auktoritetstro är dumheter. Priset för det är att jag minns boken, och framförallt känslan av den, obehagligt väl.
Men apropå auktoritetstro: Exempelvis vill hon stödja sin tes (objektivism, vilket är en fruktansvärt trångsynt och själförhärligande avart av naiv realism, så till den milda grad att själva liknelsen är djupt orättvis) på Aristoteles. Det är dock inte särskilt övertygande när hon misstar hans A=A för ett ovedersägligt sanningsteorem snarare än ett oskyldigt identitetspåstående. I efterordet säger hon sig inte hålla med allt han sagt (och det är ju sunt), och därför korrigera honom (vilket alltså gick "sådär").
Huruvida hon skrev så medvetet eller inte kan jag bara spekulera i. Förmodligen gjorde hon det åtminstone i viss utsträckning: Texten har en tämligen religiös framtoning där kapitalet är gud, och gudstjänsten är det hänsynslösa, av henne rättfärdigade, begäret därefter. Och, mycket riktigt, de otrogna skola dö. Många är de liberaler som låtit sig luras av hennes svavelosande retorik.
(Slarvfel: 'Lectituri te salutant' ska det naturligtvis vara.)
Bah! "Ave Nicolae" också. Jag lägger inte ner hälften så mycket tid på latinet som jag borde.
Hej Svalka!
Tack för dessa ord. Jag uppskattar mycket för ditt klargörande av varför du inte uppskattar Rand.
Vad gäller hennes uttalande om Aristoteles. Hur vanligt är det inte med att först tolka någon efter sina egna önskemål för att sedan vederlägga tolkningen. Trovärdigheten i allt annat ”klokt” man säger därefter ökar tusenfalt. Såga en auktoritet, bygg elfenbenstorn av flis.
Hehe, ”kapitalet är Gud”; det bör tilltala både liberaler och mammonhungriga nyfrälsta kameler i Guds lilla örtagård. Nålsögat är väl tilltaget för pengastinna magar, bara de som icke tro skola dö.
Latinet. Du är förlåten.:) Tyvärr sträcker sig mitt kunnande bara till det vi fick lära oss under medicinstudierna. Det är inte mycket och det är därför tur att sådana som du ser till att försöka bevara och kanske förädla traditionen.
Tycker du förresten att dagen (3 april) passar in på Rand och Coelho? Jag har ju inte läst någon av dem men så som du och Niemand beskriver de tu så verkar Nietzsche vara något på spåren.
Vale, Niklas
Skicka en kommentar