Människorna tyckte rätt bra om varandra; de spräckte visserligen skallen på varandra eller spottade på varandra, men det gjorde de bara av högre kulturella hänsyn, liksom det ju också förekommer att en man som mellan fyra ögon inte kan göra en fluga något för när, under den korsfästes bild i rättssalen dömer en människa till döden. Musil
(Konstnär: Yue Minjun)
5 kommentarer:
Starkt sagt. Måste kanske ta och läsa något av denna bland dina gurus, synes det mig.
Inkvisitionens korsbehängda exekutorer är än idag förebildliga i mycket av det som sker. Om man nu skulle vara lite långsint.
Hej Niemand!
Musil är en av dem som jag ständigt återkommer till och har du tid och lust någon gång så ge honom en chans.
Hur många liv har inte spillts i korsets namn? Men få skulle erkänna idag att de också skulle kunna göra samma sak. För idag är vi ju civiliserade???
Tack för kommentaren!
Lusten hos mig är det inte mycket fel på - det är det senare som synes förkrympt och svinnande.
Erkänna kan bara den göra som antingen gör det för att den fysiska tortyren är outhärdlig, eller också den som knäckts psykiskt. En obetydlig del av (h)jordens individer lyckas möta sig själv i moraliskt hänseende, sänka blicken, söka bot och bättring...
Erkännande ändrar intet.
En sinnesförändring kanske. Den vägen tycks vara belamrad med alltför grava hinder. En vägavröjning vore en början att stilla bedja om...
Wu "Niemand"
... menade nog "det förra", dvs tiden... förstås.
Om nu rätt skall vara rätt.
;-)
Hej Niemand!
Tiden, obarmhärtig, likgiltig och fullständigt demokratisk.
Erkännande. Det får mig att tänka på Cartarescus ord ifrån den 28 februari. Vad är ett erkännande? Vad är det vi erkänner, inför oss själva.
Samtidigt tror jag som du, att endast få vågar och kan möta sig själv i moraliskt hänseende, att likt Ibsens Brand försöka leva konsekvent eller erkänna sin egen ofullkomlighet och bli ödmjuk inför människan.
Tack för kommentaren!
Skicka en kommentar