I don’t blame you. How could you believe me – when I can’t believe myself? I’ve become such a liar. I never lied about anything once upon a time. Now I have to lie, especially to myself. But how can you understand, when I don’t myself. I’ve never understood anything about it, exept that one day long ago I found I could no longer call my soul my own.
But some day, dear, I will find it again…
Eugene O’Neill
(Fotograf: Okänd)
7 kommentarer:
It ain't that easy... We all try.
Do we?
Jag har aldrig förstått mig på lögnen. Jag är en lögnare, men konstigt nog befinner jag mig närmare sanningen då än aldrig annars. Vilken sanning kan man fråga sig? Kanske sanningen om mig själv, om jag vågar se den. Om inte, ja då fortsätter jag ljuga...
Hej anonym!
Det är intressant det du skriver om att lögnen för dig närmare dig själv. Om du bara vågar se det.
Vi ljuger. Alla ljuger. Inte minst inför oss själva. Livslögnen. Men den lögn som riktar sig till andra, den lögn som avser att få andra att tro det man säger faktiskt är sant, bär många skepnader.
Jag tänker inte gå in på alla här. Du som är så medveten om ditt eget ljugande behöver knappast en essä om lögnens natur. Men om vi bortser ifrån den uppenbara lögnen som bara handlar om att dölja något för någon annan och rikta uppmärksamheten mot någon annat, så ljuger vi inte så sällan för att skydda något eller någon. Den vita lögnen. (Kanske kan man då kalla den förra lögnen för den ”svarta”, den lögn som bär horn och hovar.)
Hur är det med mode? Är det en lögn? För dem som vet något om mode och känner till dess historia, dess estetik och kulturella innebörd, skulle nog säga att modet är betydligt mer komplicerat än att vi bara med vårt yttre vill lura någon att tro att vi är den vi utger oss för att vara.
Men är modet, den som förlänger en fot, ger större rumpa eller byst, en lögn?
Hur är det med det numera kända begreppet ”dokumentärroman” som blev vida omdebatterad runt Liza Marklunds bok ”Gömda”? Vad är lögn i en sådan bok?
Hur är det med religiösa texter? Hur är det med brinnande buskar och jungfrufödslar?
Hur är det när man utelämnar ett visst material för att förstärka ett argument?
Summa summarum, vad är en lögn? Vet vi det själva? Alltid? Eller är det som O’Neill skriver att man inte själv förstår?
För Mary i dramat Long day’s journey into night varifrån orden är hämtade, verkar det som att lögnen leder henne bort ifrån sig själv? Eller är det så? Eller är det som du skriver, de leder henne närmare sig själv om hon bara vågar se det.
Vad är då sanningen?
Tack för kommentaren!
Det känns som att jag försökt reda ut det här tidigare. Lyckades inte då och kommer säkerligen inte lyckas den här gången heller. Jag förstår varken lögnen eller sanningen. Jag är jävligt sann men ljuger titt som tätt...ungefär så ligger det till.
Hej Anonym!
Vad mer kan man begära? Att vara medveten om det. Till skillnad ifrån den flesta av oss.
Tack för kommentaren!
lart mycket
Skicka en kommentar