Ögat har ljuset att tacka för sin existens. Ur indifferenta djuriska hjälporgan framlockar ljuset ett organ åt sig, som blir dess like. Så bildas ögat – i ljuset, genom ljuset, för ljuset – för att ett inre ljus skall kunna träda det yttre till mötes. Goethe
(Fotograf: Kjetil Barane)
6 kommentarer:
Vi har ögon som fungerar som ljusfångare, men det innebär inte att vi därmed kan "se ljuset".
Vad vi ser - hur vi tolkar det ögat fångat - styrs från annat håll. Det kan kanske vara bra att ha i bakhuvudet.:)
Själv ser jag de mest fantastiska saker när jag släckt ljuset och slutit ögonen.
"Mr. Sandman bring us a dream
Give him a pair of eyes with a “come-hither” gleam
Give him a lonely heart like Pagliacci
And lots of wavy hair like Liberace
Mr Sandman, someone to hold
Would be so peachy before we're too old
So please turn on your magic beam
Mr Sandman, bring us, please, please, please
Mr Sandman, bring us a dream." :)
Hej Ulrika! Jag gillar låten, kanske just för att det är som du säger, att fantastiska saker dyker upp när ljuset släcks. Ögat är en ljusfångare, men av allt det ljus som når oss blir vi bara medvetna om en liten, liten del, och då som processad information som blir föremål för tolkning. Ifrån en yttre värld måste ljuset passera det som vi kallar ”jag”, en värld av minnen, rädslor, lust och drömmar och kanske ibland, åtminstone för mig:), kan det vara svårt att veta vad som kommer utifrån och inne ifrån, är ljuset släckt eller inte.:)
Hur är det för dig?:)
Hur är det för mig?
Jag ser mig som tämligen blind. Känner mig fram istället. Ljuset är förrädiskt - och redan i den meningen har jag avslöjat min paranoida läggning. Jag är ljusskygg. Trivs bäst i skuggan. Jag har en strålande ut- och insikt därifrån.:)
För mig är ögonen viktiga.
Jag älskar musik, men skulle jag få välja mellan att få behålla min syn eller min hörsel så skulle jag välja synen.
Vad är en blind konstnär? Vad är en blind konstälskare?
Som skulptör kan det gå - och som besökare på de få museer som är anpassade för blinda - om man nu nöjer sig med lite - så är det kanske uthärdligt.
Annars vore jag nog mer som den döve Beethoven - helt berövad mitt språk - mitt uttrycksmedel.
Hej Ulrika! Du är rolig! Och visst syns vissa saker bäst i mörker, det har sina fördelar att vara lite paranoid.;) Ibland roar jag mig med att titta på de skuggor som följer människor på gatan (eller i andra sammanhang) och fascineras och roas av vad skuggorna kan säga om människan de efterliknar. Ibland är skuggorna betydligt mer intressanta!:) Människor som inte kastar någon skugga blir jag misstänksam mot…som sagt, paranoid.:)
Hej Guldkorn! Jag håller med dig, även om det vore oerhört hemskt att förlora hörseln så skulle förlusten av synen sannolikt kännas värre. För dig som är beroende av din syn för att utöva konst fullt ut vore det fruktansvärt. Brrr!
Men det är intressant att läsa om människor som föds blinda eller förlorat synen tidigt i livet, hur de ”ser” på världen och definitivt inte uttrycker saknad efter något de aldrig riktigt haft, något bla Diderot skrivit om.
Som du skriver så är synen inte lika essentiell för någon som arbetar med skulpturkonst, där synen helt eller delvis kan ersättas av händer, känseln. Precis som du skrev i en annan kommentar så bygger ju faktiskt denna konstart på att man ska känna på den, uppleva dess tredimensionella struktur med händerna. Tyvärr får man inte göra detta så ofta, men man får passa på när det ges möjlighet, när vakterna tittar bort.:)
Skicka en kommentar