torsdag 18 oktober 2007

Livets skådespel


Nina: Det är så svårt att spela er pjäs. Det finns inga levande personer i den.

Treplev: Levande personer! Man skall framställa livet varken som det är eller som det borde vara, utan som man ser det i drömmen.


Tjechov
(Fotograf: Katarzyna Widmanska)

2 kommentarer:

Eric Rosencrantz sa...

det är livet i sig själv som är den riktiga, den eviga teatern och vi dess dockor som varje dag efter dag går in i våra roller, flyr från våra verkliga JAG.

det är sorgligt tycker jag, varför ska man inte kunna vara sig själv fullt ut?

Niklas sa...

Hej Eric! Jag håller med dig, varför kan man inte vara sig själv fullt ut? Ett problem är dock hur man vet vem man är, hur märkligt det än kan låta. Mycket av vår självkännedom får vi i relation till andra. Genom att notera hur andra reagera på vårt beteende får vi positiv eller negativ feedback. En positiv reaktion kan förstärka ett visst beteende. Sen har vi en önskan om hur vi vill vara och hur vi vill uppfattas av andra. Dessa olika sidor frambringar egenskaper i våra personligheter som antingen är genuina eller spelade.

Sen kan man fråga sig vad det skulle innebära att vara sig själv fullt ut? Om en individ är våldbenägen, eller kanske till och med pedofil, då vill samhället hellre att denne inte agerar fullt ut, kanske döljer och helst inte lever ut något av dessa egenskaper.

Vi blir nog därför skådespelare, vare sig vi vill inte, i det skådespel vi kallar våra liv. Frågan är om vi har en roll vi trivs med och som vi kan leva med utan alltför mycket ansträngning och frågan är om vår omvärld kan leva med vår ”rolltolkning”.

Tack för funderingen, Eric!