Det största

Det största var, trots alla parader,
en ensam människa med ansiktet
vänt uppåt mot de eviga gåtornas
blåa avgrund.
Jan Fridegård
(Fotograf: Enrico Pajello)

Är du en möjlighetsmänniska

Men om det finns ett verklighetssinne – och ingen torde betvivla att det har sitt existensberättigande – så måste det också finnas något som man kan kalla möjlighetssinne.

Den som har det säger till exempel inte: Här har det eller det hänt, kommer att hända eller måste hända, utan han tänker: Här kunde, torde eller borde det eller det hända. Och om man förklarar för honom att något är som det är, då menar han: Nå, det kunde förmodligen också vara på ett annat sätt. Möjlighetssinnet skulle alltså rent av kunna definieras som en förmåga att föreställa sig allt som lika gärna kunde vara och inte fästa större vikt vid det som är än det som inte är. Man inser lätt att följderna av en sådan skapande begåvning kan bli anmärkningsvärda, och beklagligt nog kommer de inte sällan det som andra människor beundrar att verka falskt och det som i andras ögon är förbjudet att synas tillåtet eller kanske också bägge delarna likgiltiga.

Sådana möjlighetsmänniskor lever, kunde man säga, liksom inspunna i en skirare väv, i en väv av inbillning, fantasi, drömmeri och konjunktiver. Om barn visar dylika anlag ser man till att de blir grundligt botade och talar i deras närvaro alltid om den sortens människor som fantaster, drömmare och veklingar eller kallar dem för uppblåsta, småaktiga och klandersjuka viktigpettrar. Musil
(Fotograf: Gregory Crewdson)

Jag talar om en hand

Jag talar om en hand som håller i denna penna.
Jag talar om en hand mot detta papper.
Jag talar om en hand som stryker ut bläcket i mönster över arket och som sedan försöker tyda dem.
Jag talar om en hand.
Jag talar om en hand och när jag skriver ordet

hand

ser jag din och vill att du skall känna att jag vill nå dig med detta.
Det har inte längre med lust att göra, om det någonsin har haft det, utan med något annat och trängre, ett sätt att säga farväl.
Det är ett avsked från hjärtat. Per Planhammar
(Fotograf: Viktor Ivanovski)

Then handed me my Being's worth

I took one Draught of life –
I’ll tell you what I paid –
Precisely an existence –
The market price, they said.

They weighed me, Dust by Dust –
They balanced Film with Film,
Then handed me my Being’s worth –
A single Dram of Heaven!

Emily Dickinson
(Fotograf: Mona Kuhn)

To be lost if it must be so

One hour to madness and joy! O furious! O confine me not!
(What is this that frees me so in storms?
What do my shouts amid lightnings and raging winds mean?)
O to drink the mystic deliria deeper than any other man!
O savage and tender achings! (I bequeath them to you my children,
I tell them to you, for reasons, O bridegroom and bride.)

O to be yielded to you whoever you are, and you to be yielded to me in defiance of the world!
O to return to Paradise! O bashul and feminine!
O to draw you to me, to plant on you for the first time the lips of a determin’d man.

O the puzzle, the thrice-tied knot, the deep and dark pool, all untied an illumin’d!
O to speed where there is space enough and air enough at last!
To be absolv’d from previous ties and conventions, I from mine and you from yours!
To find a new unthought-of nonchalance with the best of Nature!
To have the gag remov’d from one’s mouth!
To have the feeling to-day or any day I am sufficient as I am.

O something unprov’d! something in a trance!
To escape utterly from others’ anchors and holds!
To drive free! To love free! to dash reckless and dangerous!
To court destruction with taunts, with invitations!
To ascend, to leap to the heavens of the love indicated to me!
To rise thither with my inebriate soul!

To be lost if it must be so!
To feed the remainder of life with one hour of fullness and freedom!
With one brief hour of madness and joy.


Walt Whitman
(Fotograf: Carl Rymenams)

Ett brutet löfte

Det var i skymningen och det hade åter börjat snöa. Piskorna ven håglöst och någon av de småvuxna hästarna frustade ur heta näsborrar. Prästen satt försjunken i tankar och räknade böner på sitt radband. De körsbärsröda agaterna klirrade tyst mot varandra och dallrade vid beröringen av prästens fingrar som var håriga på ovansidan, utom ett som bara var en stump. Högra pekfingret hade hastigt förtvinat och fallit av en gång i ungdomen när han som novis med fjunigt skägg för första gången hade rört en kvinnas bröstvårta och brutit löftet om renhet och kyskhet. Nu hade stumpen börja klia, och agaterna fick hjärtat att slå på samma sätt som det skamlösa björnbäret på bröstet hade gjort den gången. Mircea Cartarescu
(Fotograf: Joris van Daele)

Satt och tänkte bara

Hur skulle det bli min kära,
om sorgen en dag kom nära,
om livet gav
dej tunga krav
och ledsna ting att bära?

Nå, inte behöver du svara,
jag satt här och tänkte bara.

Och huvudstycket
av sånt är skumt
och någonting mycket
mycket dumt.

Så inte behöver du svara.
Jag satt här och tänkte bara.
Ferlin
(Fotograf: Aaron Hobson)

Vårt dåvarande liv

De platser vi en gång känt till tillhör inte endast den rummets värld, där vi för enkelhetens skull placerar dem. De bildade endast ett tunt skikt mellan de närliggande intryck som utgjorde vårt dåvarande liv; minnet av en bild är inget annat än saknaden efter ett ögonblick. Proust
(Fotograf: Autumn Sonnichsen)

Varje tid har sin grymhet och skönhet

Han sade en gång till mig, då vi just talat om så kallad medeltida grymhet:
- Dessa grymheter har i själva verket aldrig funnits. En medeltida människa skulle hysa en långt djupare avsky för hela vår nutida livsstil, anse den grym, barbarisk och förskräcklig! Varje tid, varje kultur, varje moral och tradition har sin egen stil, sin egen sensibilitet och sin egen hårdhet, sin skönhet och sin grymhet, anser vissa lidanden självklara och lider tåligt vissa plågor. Herman Hesse
(Fotograf: Zoe Navarro)

Mitt hjärta, sa jag, var ditt

Mitt hjärta, sa jag, var ditt.
Ditt hjärta, sa du, var mitt.
Och vackert du tyckte det lät
att gråten var min när du grät.

Så bytte vi ord och rim.
Klokt gifte du dej till slut.
Och jag har procent av Stim
och lever precis som förut.
Ferlin
(Konstnär: Luke Chueh)

Oändligt mycket hopp

”Vi är”, har Kafka en gång sagt, ”nihilistiska tankar, uppstigna i Guds hjärna.” Finns det då inget hopp? Kafka svarar: ”Å, massor av hopp, oändligt mycket hopp – bara inte för oss.”

Flickorna håller oss uppe

Endast genom att uppbjuda alla sina krafter och kärleksfullt bistå varandra kan människorna hålla sig på en dräglig nivå ovanför det helvetiska djup som hotar att dra dem till sig. De är sinsemellan förbundna med rep, det är illa nog om repen lossnar en aning runt en av dem så att han sjunker lite längre ner i avgrunden än de andra, och alldeles ohyggligt blir det om repen runt någon går av så att han faller handlöst. Därför ska man hålla ihop. Jag för min del tror att det är flickorna som håller oss uppe eftersom de är så lätta, därför måste vi älska flickorna och därför måste de älska oss. Kafka
(Fotograf: Aaron Hawks)

Words like us to pause

Words, like ourselves, in order to live at their ease, need privacy. Undoubtedly they like us to think, and they like us to feel, before we use them; but they also like us to pause; to become unconscious. Our unconsciousness is their privacy; our darkness is their light. . . . Virigina Woolf
(Fotograf: Joana Pimentel)

Ett hotell för resande

Att åldras innebär att man upptäcker att vi har idéerna till låns, liksom världen vi lever i. Det är en inte särdeles originell men likväl för var och en ganska förbluffande upptäckt man gör då man åldras, nämligen den att generation efter generation har besuttit den värld vi en gång trädde in i och vars fraîcheur gjorde ett så omedelbart och oförgätligt intryck på oss. Till detta kommer den upptäckten att vi bara går i vägen för de generationer som väntar på att ta vad vi trodde var ”vår” värld i besittning efter oss och kalla den sin. Vi trodde att vi hade ett hem som var vårt, och så är det ett hotell för resande med begränsad uppehållstid för envar. Ragnar Sandberg
(Konstnär: Luke Chueh)

Vita löv ur ditt lakan

När du somnat
i det sista rummet
kryper parken närmare
och lånar
vita löv ur ditt lakan

jag
slickade naveln
på hon
som ska ta dig över floden
Bruno K. Öijer
(Fotograf: Jens Wessel)

Det frusna havet inom oss

Jag tycker faktiskt att man endast ska läsa sådana böcker som bits och sticks. Om boken vi läser inte skakar om oss som ett knytnävsslag mot huvudet, varför ska vi då läsa den? För att bli lyckliga, som Du skriver? Herre Gud, lyckliga skulle vi kunna vara även om vi inte hade några böcker alls, och böcker som gör oss lyckliga skulle vi i värsta fall kunna skriva själva. Nej, vi behöver böcker som drabbar oss likt en fruktansvärd olycka, som när någon vi älskar mer än oss själva dör, som när vi jagas ut i öknen och blir utestängda från all mänsklig gemenskap, som ett självmord, en bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss. Det är vad jag tycker. Kafka
(Fotograf: Daniela Edburg)

Frukta den du älskar

Fruktan har gynnat den allmänna kunskapen om människan mer än kärleken har gjort, ty fruktan vill avslöja vem den andre är, vad han kan och vad han vill: att missta sig vore farligt och till nackdel. Kärleken å andra sidan äger en hemlig impuls att i den andre vilja se så mycket skönhet som möjligt eller att höja honom så högt som möjligt: att missta sig ger upphov till lust och är en fördel – och således gör man det. Nietzsche
(Fotograf: Oleg Kosirev)

De färger och former de erbjöd varandra

Vem vet för övrigt om kärleken skulle bli lika mycket beundrad om den inte gjorde en trött! När de blev varse sinnesrörelsens efterdyningar från dagen innan gjorde det dem lyckliga på nytt, liksom älskande är stolta över att de varit nära att dö av lust. Trots det var den glädje de fann i varandra inte bara en sådan känsla utan var också en ögats upphetsning. De färger och former de bjöd varandra var upplösta och utan grund och ändå skarpt framträdande som en blomsterbukett drivande på mörkt vatten. De var mera eftertryckligt avgränsade än annars, men på ett sådant sätt att det var omöjligt att säga om det berodde på tydligheten i uppenbarelsen eller på den djupare rörelsen i den. Intrycket hörde både till varseblivningens och uppmärksamhetens handfasta område och till känslans oprecisa och just därför svävade det mellan det inre och det yttre, jämförbart med svävandet mellan in- och utandning när man håller andan; i egendomlig motsats till dess styrka var det inte lätt att avgöra om det hörde till det kroppsligas värld eller endast hade den inre delaktigheten att tacka för sin tillblivelse. De två ville inte heller skilja på det, ty ett slags förnuftets blygsel höll dem tillbaka; och även under en ganska lång tid därefter tvingade det dem att hålla distans till varandra, fastän deras känslighet visade varaktig och mycket väl kunde ge upphov till tron att gränserna både mellan dem inbördes och mellan dem och världen med ens hade flyttats en smula. Musil
(Fotograf: Max Sauco)

Den yttersta hemligheten

Livet i sömnens förklädnad innehåller den förklaring på vårt livs mening som vi saknar då vi är vakna. Inte bara den psykologiska förklaringen, såsom den utforskats av psykoanalysen, utan förklaringen över huvud taget. Frågan om den yttersta hemligheten med våra liv tar vi med oss när vi glider in i sömnen. Ragnar Sandberg
(Fotograf: Pascal Renoux)

En del av mitt hjärta förtärdes av längtan

En del av mitt hjärta förtärdes av längtan. Livet ställer ingenting till rätta när det gäller de döda. Det finns ingen glömska, det finns bara kärlek, allt eftersom dagarna går finns det bara saknad. Det vore naivt att tro att tiden lindrar sorgen och smärtan. Allting gör att jag tänker på pappa. Själva livet gör att jag tänker på honom. Livets hjärta. Livets hastighet. Livets eld. Livets tystnad. Han är och förblir min första referenspunkt. Nina Bouraoui
(Fotograf: Sauco)