En del av mitt hjärta förtärdes av längtan. Livet ställer ingenting till rätta när det gäller de döda. Det finns ingen glömska, det finns bara kärlek, allt eftersom dagarna går finns det bara saknad. Det vore naivt att tro att tiden lindrar sorgen och smärtan. Allting gör att jag tänker på pappa. Själva livet gör att jag tänker på honom. Livets hjärta. Livets hastighet. Livets eld. Livets tystnad. Han är och förblir min första referenspunkt. Nina Bouraoui
(Fotograf: Sauco)
4 kommentarer:
Jo jo, visst finns referenspunkter. de där som förväntas utgöra navet i livet. The merry go round. Runt runt. man försöker hålla ögonen på referenspunkten. Pappa! Kolla då, här är jag. Här! här.
Man håller på tills man blir yr i huvudet och hoppar av. i farten. När allt saktat ner så inser man att det finns bara en referenspunkt. Stirra dig i naveln. Där, just där, har du den.
Punkt slut.
Hej Anonym! Jag kan nog inte göra annat än att hålla med dig, den yttersta referenspunkten är det egna jaget. Men är inte detta jag i behov att yttre referenspunkter för att kunna utvecklas? Men som du beskriver, om jag förstår dig rätt, är det lätt att jaget i sin iver att hålla ögonen på pappan lätt tappar fokus inåt och yrseln kommer på köpet, man förlorar sig själv. Tack för kommentaren!
Vi kan snurra runt vår egen axel och gå i bana runt andra. Det är fint så och att vi blir yra av detta snurrande ibland det är inte konstigt. Det är livet, det är vårt inre och yttre multiversum.
Utveckling är bra men ruskigt överskattat. Likt lakanet i centrifugen vill bli utvecklat och skrynkelfritt, för att till slut hänga där i vinden med den svepande insikten om att vara ett lakan likafullt. ..a whiter shade of pale..:)
Haha! Lakanmetaforen är ju underbar! Dessutom lyckas du få in en riktig hitlåt! Det tackar jag för.
Det kan vara svårt att hålla reda på alla universa, ha en uppfattning om vilka som är de inre och de yttre är övermäktigt ibland. Inte konstigt att allt roterar, när även universum cirkulerar som en yr höna.
Utveckling, ett ord som skulle kunna vara motsatt till inveckling som en nära vän sa till mig en gång. Båda orden är lika över- som underskattade, tror jag. Men en viktig del av utvecklingen är ofta invecklingen, eller som en tysk forskare sa till en arbetskamrat till mig:
Varför göra saker och ting enkelt när man kan göra dem så underbart komplicerade!
Underbart!!!
Skicka en kommentar