Vem vet för övrigt om kärleken skulle bli lika mycket beundrad om den inte gjorde en trött! När de blev varse sinnesrörelsens efterdyningar från dagen innan gjorde det dem lyckliga på nytt, liksom älskande är stolta över att de varit nära att dö av lust. Trots det var den glädje de fann i varandra inte bara en sådan känsla utan var också en ögats upphetsning. De färger och former de bjöd varandra var upplösta och utan grund och ändå skarpt framträdande som en blomsterbukett drivande på mörkt vatten. De var mera eftertryckligt avgränsade än annars, men på ett sådant sätt att det var omöjligt att säga om det berodde på tydligheten i uppenbarelsen eller på den djupare rörelsen i den. Intrycket hörde både till varseblivningens och uppmärksamhetens handfasta område och till känslans oprecisa och just därför svävade det mellan det inre och det yttre, jämförbart med svävandet mellan in- och utandning när man håller andan; i egendomlig motsats till dess styrka var det inte lätt att avgöra om det hörde till det kroppsligas värld eller endast hade den inre delaktigheten att tacka för sin tillblivelse. De två ville inte heller skilja på det, ty ett slags förnuftets blygsel höll dem tillbaka; och även under en ganska lång tid därefter tvingade det dem att hålla distans till varandra, fastän deras känslighet visade varaktig och mycket väl kunde ge upphov till tron att gränserna både mellan dem inbördes och mellan dem och världen med ens hade flyttats en smula. Musil
(Fotograf: Max Sauco)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar