Men om det finns ett verklighetssinne – och ingen torde betvivla att det har sitt existensberättigande – så måste det också finnas något som man kan kalla möjlighetssinne.
Den som har det säger till exempel inte: Här har det eller det hänt, kommer att hända eller måste hända, utan han tänker: Här kunde, torde eller borde det eller det hända. Och om man förklarar för honom att något är som det är, då menar han: Nå, det kunde förmodligen också vara på ett annat sätt. Möjlighetssinnet skulle alltså rent av kunna definieras som en förmåga att föreställa sig allt som lika gärna kunde vara och inte fästa större vikt vid det som är än det som inte är. Man inser lätt att följderna av en sådan skapande begåvning kan bli anmärkningsvärda, och beklagligt nog kommer de inte sällan det som andra människor beundrar att verka falskt och det som i andras ögon är förbjudet att synas tillåtet eller kanske också bägge delarna likgiltiga.
Sådana möjlighetsmänniskor lever, kunde man säga, liksom inspunna i en skirare väv, i en väv av inbillning, fantasi, drömmeri och konjunktiver. Om barn visar dylika anlag ser man till att de blir grundligt botade och talar i deras närvaro alltid om den sortens människor som fantaster, drömmare och veklingar eller kallar dem för uppblåsta, småaktiga och klandersjuka viktigpettrar. Musil
(Fotograf: Gregory Crewdson)
5 kommentarer:
Var i vårt samhälle hittar du möjlighetsmänniskan? Skulle inte de flesta av oss sägas vara en av sådan sort?
Jag kan väl erkänna att om majoriteten av mänskligheten skulle kategorisera sig som möjlighetsmänniskor, så skulle jag plötsligen se allt i ett annat ljus och klarvaket anse mig vara en verklighetsmänniska. Löjligt, eller hur? But why not!:)
Var i vårt samhälle finns möjlighetsmänniskor? Lite överallt, men de är mycket få och faktum är så kan jag inte ens påstå att jag just nu har någon genuin möjlighetsmänniska i min närhet. Däremot finns det några med en lagom dos av verklighet och möjlighet i sig. Men de flesta av oss vill jag verkligen se som verklighetsmänniskor. Musil börjar så här:
”Vill man utan omak komma in genom öppna dörrar måste man ta hänsyn till det faktum att de har en fast ram: denna princip som den gamle professorn hade hyllat i hela sitt liv, är helt enkelt ett krav på ett verklighetssinne.”
Vi ser ramarna och går genom den öppna dörren, även om det skulle finnas en annan öppning, i livet. Möjligheterna är begränsade till vad vi lärt oss och vad som är praktiskt. Fantasin och drömmarna lämnar vi bakom på andra sidan dörren.
Så jag skulle nog inte oroa mig om att vara ensam verklighetsmänniska bland en uppsjö av möjlighetsmänniskor, snarare försöker jag hålla ögonen öppna efter de senare. De påminner oss om vad som faktiskt är möjligt, även det som vi trodde var stört omöjligt.
Se 15, mars, det är dem jag håller utkik efter, de är fantastiska, det är så vackert!!!
Tack för kommentaren!
Du har haft möjlighetsmänniskor i din närhet, om jag förstår dig rätt. Då kommer du troligen finna dem igen. Spännande!
Ja, jag har haft möjlighetsmänniskor i min närhet. Hoppas du har det! Kanske är du en av dem.
Kanske är jag en av dem? ja, kanske - jag får i alla fall höra att jag är som ett barn, en ständig utmaning för mig själv. Och andra. :)
Skicka en kommentar