”Det har jag gjort”, säger mitt minne. ”Det kan jag inte ha gjort”, säger min stolthet och förbli obeveklig. Till slut – ger minnet efter. Nietzsche (Fotograf: Gilles Berquet)
11 kommentarer:
Anonym
sa...
En överlevnadsmekanism som fungerar bättre hos vissa än hos andra.
Men jag är ganska säker på att kroppen inte glömmer lika lätt som knoppen. Tiden läker inte alla sår...
Hej Anonym! Visst är det så, att glömskan är en överlevnadsmekanism beroende på vad som hänt i livet. Klokt är det du skriver att det som knoppen glömt har nödvändigtvis inte kroppen glömt.
Vissa saker, inte sällan hemska, sätter sina spår i både kropp och själ utan att man alltid minns vad orsaken varit. Sorgligt är det för den drabbade som bär på detta blinda minne, kanske också för nära och kära som inte kan förstå vad som hänt den de älskar. Som du skriver, ”tiden läker inte alla sår…”
Det finns även minnen som mer handlar om samvetet, självbilden och stoltheten. När ”överjaget” inte lyckats hindra en ifrån att utföra vissa handlingar så stegar det in i efterhand och raderar ut minnet av det efter bästa förmåga. Men det är inget avlatsbrev överjaget räcker över, överjaget förlåter inget, nej det är ett stolthetens och självupphöjelsens deletetrupper som träder in. Samma individ som utfört en handling kan sedan stolt kritisera och nedlåtande förkasta andra som utfört samma handling. Inte sällan är just dessa kritiker de största syndarna. (Det påminner mig om en annan diskussion här på bloggen om fanatism där jag citerade C. G. Jung som menade att de mest rabiata troende, fanatikern, är också den störste tvivlaren.)
Så du menar att om man gjort något fel så får man inte kritisera andra för liknande misstag? Det är i så fall väldig behändigt för den som blir kritiserad. Man kan stänga de flesta diksussioner med den typen av retorik.
Hej Anonym! Nej, det var inte så jag menade, men jag förstår att denna tolkning är lockande.:)
Men lite ödmjukhet kan nog vara på sin plats när vi ser eller hör hur andra har handlat. Detta är lättare sagt än gjort, men insikt i vår mänskliga psykologi kan ibland vara till nytta. Inte mer än så. Tack för kommentaren!
niklas; tänker på det jag ser på bilden, den undergivna kvinnan som gett sitt medgivande till situationen/leken...fast visst allt kan ju förnekas och glömmas vilket inte alls är särskilt märkligt och det jag menar är egentligen att vi väljer själva om minnet ska ge efter eller inte...För mig blir bild och text tillsammans här en inre dialog, som om någon av de inblandade ångrar sig och inte längre vill kännas vid det som hände...Skam?
Hej Anonym! HEHE, ja, ödmjukhet är verkligen viktigt, hos andra.:)
Hej Ann! Tack för att du berättar. Jag håller med dig. Bilden är en dialog och kan definitivt tolkas som du beskriver den. Skam är ofta en känsla som gör att minnet sviker den iblandade.
Den bundna kvinnan finns också i oss alla, en vilja, dröm eller önskan som bundits av en borgelig moralkorsett. Det är inte alltid domen kommer utifrån.
Vårt medvetande och vårt undermedvetande är skickliga utsorterare - skickliga då det gäller att skriva om den egna historien så att den passar självbilden, snarare än att självbilden anpassas till minnet.
Hej Jenny Maria! Jag gillar din formulering att vi är "skickliga då det gäller att skriva om den egna historien så att den passar självbilden, snarare än att självbilden anpassas till minnet."
Kanske är det så, generellt, att vi människor tillhör den ena eller andra kategorin, en del ägnar hela sina liv att anpassa historien efter självbilden och den andra försöker anpassa självbilden till minnet? Sannolikt är de flesta av oss en salig blandning av de båda.
Mycket flott sida du har, imponerande fotografier, Flickr.
Fullständigt ointressant. Jag är fullständigt ointressant. Jag skriver att jag är läkare. Men jag kunde lika gärna ha skrivit att jag är svartvit, eller död. Det spelar ingen roll. Jag är ingen.
11 kommentarer:
En överlevnadsmekanism som fungerar bättre hos vissa än hos andra.
Men jag är ganska säker på att kroppen inte glömmer lika lätt som knoppen. Tiden läker inte alla sår...
och så kan det också vara ett minne av behaglig karaktär...
Hej Anonym! Visst är det så, att glömskan är en överlevnadsmekanism beroende på vad som hänt i livet. Klokt är det du skriver att det som knoppen glömt har nödvändigtvis inte kroppen glömt.
Vissa saker, inte sällan hemska, sätter sina spår i både kropp och själ utan att man alltid minns vad orsaken varit. Sorgligt är det för den drabbade som bär på detta blinda minne, kanske också för nära och kära som inte kan förstå vad som hänt den de älskar. Som du skriver, ”tiden läker inte alla sår…”
Det finns även minnen som mer handlar om samvetet, självbilden och stoltheten. När ”överjaget” inte lyckats hindra en ifrån att utföra vissa handlingar så stegar det in i efterhand och raderar ut minnet av det efter bästa förmåga. Men det är inget avlatsbrev överjaget räcker över, överjaget förlåter inget, nej det är ett stolthetens och självupphöjelsens deletetrupper som träder in. Samma individ som utfört en handling kan sedan stolt kritisera och nedlåtande förkasta andra som utfört samma handling. Inte sällan är just dessa kritiker de största syndarna. (Det påminner mig om en annan diskussion här på bloggen om fanatism där jag citerade C. G. Jung som menade att de mest rabiata troende, fanatikern, är också den störste tvivlaren.)
Tack för kommentaren!
Hej Ann! Intressant! Hur menar du?
Så du menar att om man gjort något fel så får man inte kritisera andra för liknande misstag? Det är i så fall väldig behändigt för den som blir kritiserad. Man kan stänga de flesta diksussioner med den typen av retorik.
Hej Anonym! Nej, det var inte så jag menade, men jag förstår att denna tolkning är lockande.:)
Men lite ödmjukhet kan nog vara på sin plats när vi ser eller hör hur andra har handlat. Detta är lättare sagt än gjort, men insikt i vår mänskliga psykologi kan ibland vara till nytta. Inte mer än så.
Tack för kommentaren!
Ja, eller hur, mycket lockande.
Ödmjukhet är bra, det håller jag med om - särskilt hos andra. :)
niklas; tänker på det jag ser på bilden, den undergivna kvinnan som gett sitt medgivande till situationen/leken...fast visst allt kan ju förnekas och glömmas vilket inte alls är särskilt märkligt och det jag menar är egentligen att vi väljer själva om minnet ska ge efter eller inte...För mig blir bild och text tillsammans här en inre dialog, som om någon av de inblandade ångrar sig och inte längre vill kännas vid det som hände...Skam?
Hej Anonym! HEHE, ja, ödmjukhet är verkligen viktigt, hos andra.:)
Hej Ann! Tack för att du berättar. Jag håller med dig. Bilden är en dialog och kan definitivt tolkas som du beskriver den. Skam är ofta en känsla som gör att minnet sviker den iblandade.
Den bundna kvinnan finns också i oss alla, en vilja, dröm eller önskan som bundits av en borgelig moralkorsett. Det är inte alltid domen kommer utifrån.
Nietzsche har rätt som vanligt.
Vårt medvetande och vårt undermedvetande är skickliga utsorterare - skickliga då det gäller att skriva om den egna historien så att den passar självbilden, snarare än att självbilden anpassas till minnet.
...kanske något darwinistiskt?
Hej Jenny Maria! Jag gillar din formulering att vi är "skickliga då det gäller att skriva om den egna historien så att den passar självbilden, snarare än att självbilden anpassas till minnet."
Kanske är det så, generellt, att vi människor tillhör den ena eller andra kategorin, en del ägnar hela sina liv att anpassa historien efter självbilden och den andra försöker anpassa självbilden till minnet? Sannolikt är de flesta av oss en salig blandning av de båda.
Mycket flott sida du har, imponerande fotografier, Flickr.
Tack för kommentaren!
Åh tack själv!
Ordet flott används för lite :-)
Jag kollar din sida ofta.
Skicka en kommentar