Man måste betrakta måleriet som ett samtal mellan deltagare med olika skaplynnen till konstinstitutionen. Det är ett misstag, tror jag att låtsas tiden vara ett handicap för dem som levat före oss. Utan att bortse från tiden, gör vi oss skyldiga till en oursäktlig tanklöshet, som borde förpassa oss utanför denna diskussion. Måleriet är lika utsträckt i rum och tid som andens verksamhet är det. Och vi ha ingen anledning att tro att en viss tid eller ett visst slags måleri har uttömt dess resurser.
Vår egen tid har också den rätt till att komma med sina meningar, hur chockerande eller destruktiva de kan synas vara för de konventioner, vi tillägnat oss från tidigare meningsutbyten. I morgon har de skapat nya konventioner för dem som då lever. Ragnar Sandberg
(Konstnär: Anthony Christian)
29 kommentarer:
Sandberg förefaller peka på hermeneutik i Gadamers mening. När skrevs detta? Gadamer använde nämligen just måleriet, eller snarare tolkningen av det, som exempel i minst ett av sina verk. Det slog mig att kanske Sandberg hade läst det eller så ... ett konstverk eller en text avlutas ju aldrig, åtminstone inte så länge någon fortfarande tolkar eller öht bryr sig om saken ifråga vilket Sandberg så riktigt påpekar.
Hej Svalka! Osedvanligt intressant kommentar! Sandberg skrev sin dagboksanteckning den 26/3 1966. När skrev Gadamer om måleriet och i vilket verk?
Tack för kommentaren!
Vet faktiskt inte precis var han skrev det, i och med att jag hittills i stort sett bara läst sekundärlitteratur. Så är det tyvärr för en stackars student ... Men enligt Jeff Malpas kommer det av deltagandet vid Heideggers föreläsningar om "The origin of the work of art" från 1936 (utg. 1950). Gadamer var ju Heideggers elev och utökade sin lärares hermeneutik. Malpas' text finns på http:// plato.stanford.edu/entries/gadamer om du är intresserad. Men Sandberg kan alltså ha läst The origin ... och bläddrat lite i Gadamers' Wahrheit und Methode (1960). Väldigt bra bildval dessutom, har aldrig stött på konstnären förut men jag gick raskt in på hans hemsida. Karln är ju ett geni!
Hm, här skriver Sandberg något så viktigt som att vi ska bortse ifrån tiden och så börjar ni direkt diskutera när vem skrev vad osv...en oursäktlig tanklöshet! :)
Hej Svalka! Tack för länken och klargörandet. Vad roligt att du gillade bildvalet. Jag hoppas att Sandberg hade varit nöjd. Och Gadamer!:)
HEHE! Ja, jag som satt och klagade på tentamensfrågorna i Lund på filosofen, när man fick frågor om vem som sa vad och när. Så sitter jag här nu och gör samma sak.:)
Sandbergs idé om tiden missade jag inte, jag hade bara inte tid att kommentera det.:)
Återigen, du bortser alltså inte från tiden! :)
Sandberg menar att man bör bortse från tiden i historismens mening (som "avslutad"), det vore alltså ett oursäktligt misstag att se konstverket som bara hörande till den tid under vilken det målades - och därmed inte tolka verket enligt sin egen historiska situation. Dock uttrycker han sig inte i hermeneutiska termer om verkningshistoria osv varför han förefaller motsäga sig själv ... men "vi ha ingen anledning att tro att en viss tid eller ett visst slags måleri har uttömt dess resurser" vilket antyder en hållning analog med hermeneutikerns.
Var förövrigt på väg att söka till Lund, men insåg sen att jag förstår gôtebosska bättre en skaunska. Och så var det med det (;
Herregu... "än" ska det naturligtvis stå.
Om vi bortser ifrån tiden så blir all tolkning oväsentlig. Vårt "vara" bara är, liksom...och vi kan sluta studera filosofi och börja leva filosofiskt...:)
Hej Anonym! He he, jag medger att jag har svårt att bortse ifrån tiden, men inte hela tiden. Men finns det individer som ser mig som en vandrande anakronism, så jag påminner tydligen andra om tiden också.:)
Hej Svalka! Tack för kommentaren. Jag tycker det är intressant att se Sandbergs ord som ett uttryck för att varje konstverk må vara en del av en viss tid, men att själva uttrycket är tidlöst. Vi lämnar lätt den dåtida konsten med en viss känsla att vi är dem överlägsna, vi ”moderna” som skakat av oss konventionens bojor. Vi lever som om vi vore framtiden, men vi är morgondagens fossil. Lite ödmjukhet inför det förflutna vore kanske på sin plats, även om vi sedan uttrycker oss respektlöst på duken.
Lund, min tid där var bara 3 terminer, medicin läste jag i Stockholm. Men skaunskan behöll jag.:)
Hej Anonym! Hm, du påminner mig om tiden hela tiden, hur skall jag kunna glömma om du pekar på klockan!:) Filosofi är som du skriver, en sak, att leva filosofiskt en annan. Kanske man skall göra som Diogenes och sätta sig i en tunna ute på stranden/torget?:)
Tiden - min trånga sektor. Fascinerande att fundera kring och så svår att förbise.
Hej Ulrika! Tiden - ditt gissel, ett område du vet mer än de flesta om. Kanske också det du tycker att du kan minst om?
Just nu känns inte tiden speciellt lockande för mig, ändå är det just den som fylls med möjligheter och förändringar.
Jag böjer mig för tiden, den läker inget men den ger oss chansen till en ny morgondag. God morgon!:)
Hej igen Ulrika! Tack för kommentaren!!!
Tiden tenderar att göra mig antingen vidsynt eller trångsynt, sällan ser jag det som det faktiskt är. Vilket förstås inte bara gäller för mig.
Du har problem med tiden, tycker inte att den känns lockande. Låter inget vidare, men vidare tar den oss - Tiden - och det ska vi nog ändå vara glada över.
God morgon!
Hehe, "antingen vidsynt eller trångsynt". Du har helt rätt, sällan ser man klarsynt!
Gomorron själv Ulrika! Ja, vad gäller tiden har jag mig själv att skylla, men jag ler, tittar på klockan och ser att livet tickar på. Så skall det vara!!! Jag och tiden, bästa buddies!!!:)
Tack för kommentaren!
Du har dig själv att skylla för att tiden tickar på? Du talar i tungor mannen! :) Vad menar du?
Hehe! Kommer och tänka på "Hitta Nemo", men jag kommer aldrig vara lika cool som sköldpaddorna som pratade om "manetmannen".:) Kanske gör jag mig bättre som "tungomannen"?:)
Tiden, jag lunkar på, sitter här på arbetet och tittar ut genom fönstret, solen skiner och fåglarna kvittrar. Bryr sig solen och fåglarna om tiden? Åter tittar jag på klockan, har arbete att sköta, tic tac, tic tac...Livet är underbart där ute, utanför, men jag står still just nu. Men jag vet att jag måste agera, du vet vad jag pratar om.
Du agerar, inspirerar, förändras och går vidare. Tic tac, Ullis, du är någon annan än igår, jag är densamme.
Låter det bittert? Inte alls, jag ler, vet att jag snart reser mig ifrån den bänk som Musil skriver om.
Ledsen att jag låter som Ulf Ekaman ifrån Livets Ord.
Tack för kritiken! Inte för att jag blev tydligare!:)
Ah, jag förstår och vet vad du pratar om.
Det är nu, Niklas, du ska hålla i händerna som vi pratat om tidigare.
Dina ord om att jag är någon annan än igår får mig att tänka på ett foto av en sten som jag har på min sovrumsvägg - varning! nu kommer en pretentiös utläggning: precis som stenen formas av vatten, väder och vind så formas jag av tiden och de jag möter. Men någon annan är vi ändå inte, varken stenen eller jag.
Detta får mig i sin tur att tänka på en annan bild. En bild jag såg i tidningen för ett tag sedan. Den var tagen i en öken någonstans. I denna öken hade vinden grävt sig ner i sanddynerna och format sand till sten, stensand. Sanden hade en eldigt varm färg och var formad som i vågor. Och trots att sanden nu var hård som sten, såg den så mjuk ut.
Apropå mjuk. Mjuk pepparkaka är gott och om man vistas i öknen för länge så kan man förvandlas till en sådan.
Nu slutar jag. :)
Du är rolig, "mjuk pepparkaka..."! Tack för dina exempel. Minns du diskussionen ifrån den 28 juni -07?
Vi förändras som stenen och sanden, men materialet är samma och ett "jag", en identitet förändras inte över en dag. Såvida inget allvarligt händer med individen.
Jag sitter på bänken, jag vet att jag ska resa mig, ändå sitter jag som att jag aldrig kommer att göra det. Det som ser oföränderligt ut är under metamorfos.
Tack för kommentaren!
Jag tycker det låter spännande. :)Lycka till!
Hej Ulrika! Spännande?:) Ja, definitivt spännande, men bänken känns tämligen utnött nu och snart trillar den sönder. Jag har inget val. Det kallas viljan om utveckling förmodar jag, eller rädslan för att fastna.:)
Du får följa förloppet helt enkelt, men jag skyndar långsamt så bänken lär målas om någon gång till innan den är tom.
Jag bänkar mig :) för att följa förloppet. Åt vilket håll ska jag hålla utkik?
Vadå, gillar du att titta på när färg torkar?:) För snabbare än så lär det inte gå. Så, ranta du runt i sedvanlig ordning (du uträttar ju saker), så fjantar jag runt i osedvanlig ordning.
När jag väl reser mig så ropar jag!:)
Vad ropar du då?
- Wow, vilken utsikt! :)
Lyssna på Per Naroskin på P1, Spanarna ifrån den 15/2 där ett svagt lite ångestfyllt "Hallååå" ger sig till känna:).
Utsikten, är den ifrån din nya bänk eller är det färgförändringarna som du uppskattar?:)
Ja, nu var det inte utsikten från min bänk jag tänkte på, men när du ändå frågar så kan jag berätta att utsikten från min nya bänk - sträckbänken - är god. Här gäller att bekänna färg och eftersom jag intagit min plats i skuggan så är det inte så svårt att se den ljusa sidan. :)
Haha!!! Sitter och läser några rader ur filosofen Francis Bacons Essäer, om att man bör kunna skilja på det salta och det bittra. "Säkert är, att den som har en satirisk åder, han har behov av att vara rädd för andras minne, liksom han gör dem rädda för sin kvickhet.
Du är inte bitter, men både salt och kvick när det passar och jag myser och skrattar när jag läser dina formuleringar.
Nu skulle säkert du invända och säga att dina ord mest var söta, men du förstår vad jag menar.
Lycka till på sträckbänken, de har gjort ett kap...:)
Tack, Niklas!
Jag har också gjort ett kap, det känns som att jag kan göra ett gott arbete där och det är viktigt för mig, vilket du känner till.
Lev väl!
Skicka en kommentar