"I ungdomen låg livet ännu framför dem som en outtömlig morgon, på alla håll fullt av möjligheter och chimärer, och redan vid middagstiden är där med en gång något som kan göra anspråk på att nu vara deras liv, och detta är dock på det hela taget lika överraskande som om man plötsligt konfronteras med en människa som man har brevväxlat med i tjugo år, utan att någonsin ha sett henne, och hon visar sig vara helt annorlunda än man föreställt sig. Men vad som är långt mera besynnerligt är att de flesta människor helt enkelt inte lägger märke till det; de adopterar mannen som har kommit till dem, vars liv har levat sig in i dem, hans upplevelser förefaller dem nu som ett uttryck för deras egenskaper och hans öde är deras förtjänst eller olycka. Någonting har umgåtts med dem precis som flugpappret med en fluga; de har fastnat med ett litet hår här, en rörelse där, och så småningom har det vecklat in dem helt och hållet, tills de ligger där begravda i ett tjockt lager som bara har en avlägsen likhet med deras ursprungliga gestalt."
Robert Musil (målning av Eric Fischl)
2 kommentarer:
Att få barn är en häftig upplevelse på många sätt. Det som slog mig var hur det tog i runda slängar en vecka för min dotter att infiltrera mitt liv. Hon var ett paket när hon kom hem. Jag la henne i själsängen. Men hon hade ingen riktig anknytning till mig. Detta trots att jag burit henne i nio månader. Hon hörde inte hit. Jag visste att jag skulle ta hand om henne från och med nu. Hon skulle bo här med mig. Men hon var på många sätt ett främmande litet knyte. En vecka senare stod jag och tittade ut genom fönstret. Hur kunde världen fortsätta där utanför? Stoppa allt! Fattar ingen?! Här, hos mig och min dotter, stod allt still. Från den stunden så fanns det inget liv innan henne. Jag förstod att jag måste ha levt innan, men kunde inte förstå hur det hade varit möjligt. Vad var meningen med allt då? Hur fyllde jag mina dagar?
Det var som att jag fastnat i det där flugpappret Musil pratar om. Inte lite i taget, utan med full kraft flög jag rakt in i det. Kommer aldrig loss igen. Vaknar upp ibland och slås av insikten att jag levde ett annat liv innan. Den friheten kommer aldrig mer igen.
Ulrika, vilken berättelse! Det här var jag inte beredd på. Att du delar med dig av något så djupt personligt kan jag bara tacka dig för. Och på vilket sätt du gör det! Detta kommer jag att läsa många gånger. TACK!
Jag har tyvärr själv inga barn och kan således inte dela med mig av några egna erfarenheter.
Skicka en kommentar