”Om jag nu är som jag är, och ingenting annat, är jag oförstörbar. När jag är vad jag är, utan förbehåll, möter min ensamhet er.” Jean Genet (målning av Edward Hopper)
4 kommentarer:
Anonym
sa...
Går det inte att gömma sig? Kan man inte ens gömma sig för andra? Är det vad leken "kurragömma" försöker lära oss: att förr eller senare blir man funnen?
Min bild är att de flesta så kallade vuxna fortsätter leka någon variant av denna lek. In i döden.
I Karin Boyes Kallocain så pratar huvudpersonen Leo Kall om "att bli uppbruten som en konservburk". Kanske får ses som ett uttryck för att många - kanske alla - vill sluta gömma sig? Vill bli funna?
Hej Ulrika, tack för kommentaren. Jag håller med dig. Många fortsätter att leka kurragömma in i döden.
Ett problem är dock om man gömmer sig för sig själv. C.G. Jung skrev om att vissa individer identifierar sig med den roll de spelar och därför förblir deras egentliga ”jag” rudimentärt.
För mig har målningen också en känsla av utanförskap i sig. Ett utanförskap som man inte kan gömma sig i. Inte för sig själv. Inte för någon annan. Förr eller senare märker någon där man sitter vid bordet att man inte hör dit. Om man då är sig själv i sin ensamhet och ingenting annat…
...så reser man sig upp från bordet och söker reda på vart man hör hemma. Kanske hittar man det inte. Men ska man sluta försöka? Är känslan av utanförskap att föredra framför att sitta själv vid ett bord?
Kanske vissa - läs jag - är tänkta att leva lite vid "sidan av". Endast där, i en annan dimension, kan känslan av utanförskap försvinna. Till lättnad både för mig själv. Och för alla andra.
Hej Ulrika! För vissa suddas utanförskapet ut i andras gemenskap, för andra förstärks den. För dig som befinner dig ”emellan” (tänker på din kommentar i ”våra liv i tre rumsdimensioner”) kan känslan av en annan dimension kanske vara en väg ut ur utanförskapet. En intressant väg.
Fullständigt ointressant. Jag är fullständigt ointressant. Jag skriver att jag är läkare. Men jag kunde lika gärna ha skrivit att jag är svartvit, eller död. Det spelar ingen roll. Jag är ingen.
4 kommentarer:
Går det inte att gömma sig? Kan man inte ens gömma sig för andra? Är det vad leken "kurragömma" försöker lära oss: att förr eller senare blir man funnen?
Min bild är att de flesta så kallade vuxna fortsätter leka någon variant av denna lek. In i döden.
I Karin Boyes Kallocain så pratar huvudpersonen Leo Kall om "att bli uppbruten som en konservburk". Kanske får ses som ett uttryck för att många - kanske alla - vill sluta gömma sig? Vill bli funna?
Hej Ulrika, tack för kommentaren. Jag håller med dig. Många fortsätter att leka kurragömma in i döden.
Ett problem är dock om man gömmer sig för sig själv. C.G. Jung skrev om att vissa individer identifierar sig med den roll de spelar och därför förblir deras egentliga ”jag” rudimentärt.
För mig har målningen också en känsla av utanförskap i sig. Ett utanförskap som man inte kan gömma sig i. Inte för sig själv. Inte för någon annan. Förr eller senare märker någon där man sitter vid bordet att man inte hör dit.
Om man då är sig själv i sin ensamhet och ingenting annat…
...så reser man sig upp från bordet och söker reda på vart man hör hemma.
Kanske hittar man det inte. Men ska man sluta försöka? Är känslan av utanförskap att föredra framför att sitta själv vid ett bord?
Kanske vissa - läs jag - är tänkta att leva lite vid "sidan av". Endast där, i en annan dimension, kan känslan av utanförskap försvinna. Till lättnad både för mig själv. Och för alla andra.
Hej Ulrika!
För vissa suddas utanförskapet ut i andras gemenskap, för andra förstärks den. För dig som befinner dig ”emellan” (tänker på din kommentar i ”våra liv i tre rumsdimensioner”) kan känslan av en annan dimension kanske vara en väg ut ur utanförskapet. En intressant väg.
Skicka en kommentar