Jag tänder lampan på bordet: kanske märker jag inte då dagern utifrån. Nej, det går inte: lampan har bara en liten ynklig ljuspöl kring foten. Jag släcker; jag stiger upp. På väggen finns ett vitt hål, spegeln. Det är en fälla. Jag vet att jag kommer att gå i den. Så där ja. Det grå har just visat sig i spegeln. Jag går närmare och jag betraktar det, jag kan inte längre gå min väg.
Det är mitt ansikte som återspeglas. Jag står ofta under de här förlorade dagarna och betraktar det. Jag begriper ingenting av detta ansikte. Andras ansikten har en mening. Men inte mitt. Jag kan inte ens avgöra om det är vackert eller fult. Jag tror att det är fult, därför att man har sagt mig det. Men det rör mig inte. I grund och botten är jag till och med chockerad över att man kan tillskriva det sådana egenskaper, alldeles som om man kallade en jordbit eller ett klippblock vackert eller fult.
Jean-Paul Sartre (målning av Francis Bacon)
1 kommentar:
Fint kombinerat som vanligt. Nu har jag börjat om med mina besök i den här bloggen. Jag tänker läsa den från början till slut ännu en gång. Min fromma förhoppning är att när jag kommer till slutet för 2012 har den vaknat till liv igen.
Skicka en kommentar