Inför oss själva är det inte fråga om vad vi är utan vad vi kan bli. Alltid, vid alla åldrar och så länge vi lever. Det är det som är avgörande. För mej har gårdagen alltid varit död, genomlevd av en annan. Denna dag är en annan och jag är en annan.
Ragnar Sandberg (Foto:Eliot Elisofon på Marcel Duchamp)
2 kommentarer:
Igår var igår. Idag är idag. Och idag är jag en annan än igår. Det kan ju användas som en enkel och bekväm utväg när man inte vill ta ansvar för saker man sagt eller gjort.
Men jag kan hålla med så tillvida att gårdagen på ett sätt är en stängd dörr. Du får inte tillbaka den, så det enda intressanta blir egentligen vad du är på väg till. Och vad du kan bli.
Jag som befinner mig emellan, känner ju detta. Det är en ständig resa, där jag befinner mig mellan de platser jag lämnat och de jag är på väg mot. Men som jag varit inne på tidigare så är inte detta tillstånd endast en fråga om igår - nu- i morgon, utan även om ett utanförskap.
Jag gillar inte meningen: "Denna dag är en annan och jag är en annan". Jag ser en bild framför mig: Vi människor,inneslutna i vår egen lilla värld, vår egen dimension, en egen rytm, egen tid osv. Vi passerar förbi varann. Korta eller längre möten. Men vi är under ständig förändring. Ständigt på väg.
Det skrämmer mig. Jag vill ha utveckling. Visst. Men jag vill inte bli en annan. Vill inte att de jag bryr mig om och älskar ska bli några andra än de dom är. "Dom andra". Det skrämmer mig.
Och bilden. Tänk om det är så då, att den jag ser komma ner för första trappsteget är en annan än den jag möter någonstans mitt i trappan. Och om denne någon, som tar sitt första steg, ser mig ta ett första på väg upp i trappan, är en annan, än den som möter mig mitt på. Då möts vi ju aldrig.
Skrämmande.
Tack Ulrika för din mycket intressanta tankegång. Det låter onekligen skrämmande så som du beskriver det.
Bilden och texten kan ha många bottnar. Ur en lite positiv aspekt kan förändringen symbolisera att lämna något bakom sig, att kunna gå vidare. Men som du påpekar finns det något skrämmande i att allt är föränderligt.
Frågan är kanske hur bokstavligt man skall ta meningen du citerar? Se på en bild ifrån när du var en liten flicka. Det har hänt mycket sedan dess. Flickan kanske till och med känns lite främmande? Men du är samma lilla flicka som långsamt utvecklats till den du är idag. Hon är förutsättningen för den du är idag. Ingen kan ta hennes plats. Bara du som finns på bilden är möjlig för den du är idag. Du är oersättlig. Unik.
Ser du på en bild som du tog på dig själv igår så känns nog inte kvinnan på bilden lika främmande. En eventuell förändring är sannolikt inte märkbar. Din identitet, ditt ”jag” har samma drag som gör att vi andra runt dig kan säga vem du är, identifiera dig. Vi ser dig inte som annorlunda. Du är inte annorlunda. Du är densamme. Ulrika. Bara en dag äldre.
På samma sätt blir mannen du träffar i trappen densamme som du såg längst upp för trapporna. Att något är föränderligt innebär inte att fundamentet är det. Åtminstone inte på kort tid. Inte utan drastiska händelser. Vilket visserligen ett möte i en trappa kan vara. En skärva av evigheten.
Som du säkert känner till så låter detta som en kompromiss mellan Zenon och Herakleitos. Förändring är omöjlig versus man stiger aldrig ner i samma flod två gånger, panta rei.
Låter jag för flummig? Ledsen för det. Försöker hålla mig kort.
Skicka en kommentar