They are the wildest, freest, most irresponsible, most unteachable of all things. Of course, you can catch them and sort them and place them in alphabetical order in dictionaries. But words do not live in dictionaries; they live in the mind.
And how do they live in the mind? Variously and strangely, much as human beings live, by ranging hither and thither, by falling in love, and mating together.
Words, English words, are full of echoes, of memories, of associations— naturally. They have been out and about, on people’s lips, in their houses, in the streets, in the fields, for so many centuries. And that is one of the chief difficulties in writing them today—that they are so stored with meanings, with memories, that they have contracted so many famous
marriages.
We pin them down to one meaning, their useful meaning, the meaning which makes us catch the train, the meaning which makes us pass the examination.
And when words are pinned down they fold their wings and die.
4 kommentarer:
Tack för ett underbart citat.
Att tvinga ner orden på pappret, är ett säkert sätt att ta livet ifrån dem. De måste komma frivilligt: ur en ögonvrå; fläktande från höger; linkande rakt framifrån; aggressivt krypande bakifrån.
Att ifrågasätta deras uppsåt, deras betydelse; Ofrånkomligt, men ofta meningslöst. Deras mening är nästan alltid långt mer, än vad vi kan ta in. Ord besitter erfarenheter, och insikter, vi inte har. Vilken lockelse det ligger i detta.Men ibland också smärta.
Tack Ulrika för en underbar kommentar. Ord är fantastiska. Men de byter skepnad helt beroende på i vilket sammanhang de uppträder. Woolf skriver i ursprungstexten
...a word is not a single and separate entity, but part of other words. It is not a word indeed until it is part of a sentence. Words belong to each other...
Lite som vi människor.
Att byta skepnad. Kanske är det där smärtan dyker upp? Vare sig man är en människa eller ett ord.
Möjligen är det så att ett ord inte är ett ord förrän det ingår i en mening, tillsammans med andra ord. Men orden förtjänar också att betraktas separat. Att krypa riktigt nära inpå ett ord. Ställa sig på avstånd, kanske, ibland. Men att i varje fall se ordet. Se att det står för en mening i sig självt. I sin ensamhet. Det är när vi kan göra det, som de separata - meningsfyllda - orden, tillsammans kan bilda en än djupare mening. Något som är långt mer än summan av dem. Ett meningsöverskott. En energi. Kalla det vad du vill. Kanske kan vi skriva: 1+1 =3?
Tack för denna synnerligen intressanta betraktelse. Det låter som att du har ett lite holistiskt perspektiv på orden och deras betydelse. Summan av meningen blir större än de enskilda delarna tillsammans. Således är orden ändå beroende på det sammanhang de befinner sig i. Men om jag förstår dig rätt så beror det på att det enskilda ordet i sig har en djupare mening som först framträder i sammanhanget, i sin kontext?
Vad gäller ord som får sin mening först när det ingår i ett sammanhang, kommer man onekligen att tänka på Wittgenstein. Kan man misstänka att Wittgenstein ibland smög på Bloomsburygruppen? Jag börjar ana en varg i mossen.
Skicka en kommentar