,,,we’ll also encounter an even weirder possibility, which the physicist Andreas Karch and I discovered a year later: we could be living in a three-dimensional pocket of space, even though the rest of the universe behaves as if it is higher-dimensional. This result opens a host of new possibilities for the fabric of spacetime, which could consist of distinct regions, each appearing to contain a different number of dimensions. Not only are we not in the center of the universe, as Copernicus shocked the world by suggesting five hundred years ago, but we just might be living in an isolated neighborhood with three spatial dimensions that’s part of a higher-dimensional cosmos.
Lisa Randall
4 kommentarer:
Jag instämmer med Nina Bouraoui, i ett av dina tidigare inlägg: "..jag har inget begrepp om rymdgeometri för jag kan inte se rymden framför mig...". Men ändå så fascineras jag av det Randall skriver. Att vi skulle leva här,i vårt tredimensionella kvarter, som en del i ett större flerdimensionellt kosmos.
Eller så är det inte så hon menar? Någon skulle behöva rita upp detta för mig.
Hej Ulrika, jo, det är exakt så hon menar. Du sätter dessutom fingret på problemet när du skriver att “någon skulle behöva rita upp detta för mig”. Som Lisa Randall skriver i sin bok “Warped passages” och säger i intervjuerna med henne som finns på YouTube, så går inte dessa extra dimensioner att visualisera. Du kan inte få någon att rita dem för dig. Däremot så går de att beskriva med ord eller matematik. Även om detta rent vetenskapligt känns betryggande så är det inte mindre frustrerande när man inte kan få en bild framför sig av vad extra dimensioner innebär.
Vi kan dock föreställa oss hur det skulle vara att leva i ett tvådimesionellt universum. En bok som lätt går att få tag på och som Randall själv refererar till är boken “Flatland”, skriven av Edvin Abbott Abbott år 1884(!). I boken får man känslan av hur det skulle vara att leva ett liv utan den extra dimension som du och jag tar för given. En tröst kanske?
Jag tänker så här: att leva emellan de platser som man lämnat och de man är på väg till. Något av ett konstant tillstånd, för mig. Men de platser jag lämnar och de jag är på väg till, är fortfarande en del av det "mellan" som jag befinner mig i. Jag lever här i mitt "mellan" med de tre dimensioner vi alla känner till, men ändå isolerad från andra. Även om jag tar mig långt ut mot "mellans" gränser, så kan jag inte ta in, och fullt ut begripa, vad som finns där. Det är världar, rum, dimensioner, som jag inte kan förstå.
Men ändå. Ändå kan jag känna att de på något sätt är en del av mig och mitt "mellan".
Hej Ulrika. Det är en intressant vinkling du ger. Känslan av att leva ”emellan de platser”.
Kan man inte säga att Randall beskriver vårt tredimensionella (exklusive tidsdimensionen) Universum som ett Universum ”light”? Människan har genom evolutionen utvecklat kognitiva förutsättningar att hantera tre rumsdimensioner. Men uppenbarligen bär Universum på så ofantligt mycket mer, om än icke visualiserbart för oss människor. Detta har Randall visat med ord och matematik.
Det låter som att du känner på dig att det finns mer än de dimensioner som ingår i vårt sociala universum? Du ingår i det men känner dig också begränsad av det. Din känsla av att befinna dig ”emellan” talar kanske för detta.
Frågan är kanske om man skall bli en social dynamitard som spränger bort och påvisar att det finns så mycket mer för oss människor att uppleva om man bara tar sig utanför den socialt ”trekonventionella” värld vi befinner oss i. Eller kanske handlar det snarare om att bli en Randall i ett inre universum. Att visa för sig själv att det finns så mycket mer.
Skicka en kommentar