Antag att du själv skulle uppföra människoödets byggnad i avsikt att till slut göra människorna lyckliga, att skänka dem frid och ro. Men för att kunna göra detta var det nödvändigt och oundvikligt att plåga en enda liten varelse till döds, t. ex. den lilla flicka som slog sig med den lilla knytnäven för bröstet, och sedan lägga grunden till byggnaden på dessa ohämnade tårar – skulle du samtycka att bli arkitekt på dessa villkor?
En hel värld av kunskaper är icke värd dessa tårar som barnet gråter...finns det väl på jorden en varelse, som kunde och hade rätt att förlåta? Jag vill icke veta av någon harmoni, jag vill det icke – av kärlek till mänskligheten. Hellre behåller jag de ohämnade lidandena. Hellre står jag fast vid mitt ohämnade lidande och min outsläckliga vrede, även om jag skulle ha orätt. Man har satt för högt pris på harmonien, vi har icke råd att betala så mycket i entré. Och därför skyndar jag att lämna tillbaka min biljett. Och så vida jag är en hederlig människa, måste jag lämna tillbaka den snarast möjligt. Det gör jag också.
Det är icke Gud jag förnekar, Aljosja, det är bara inträdeskortet som jag vördsammast lämnar tillbaka till honom.
Dostojevskij
2 kommentarer:
Är det kanske bra om det bor en Ivan inom oss alla? Lite tvivel är bra, tror jag.
Tack för fina citat och underbara bilder!
Visst är det Ivan som uttrycker dessa ord i Bröderna Karamazov. Hela det kapitel som dessa ord ingår i är för mig det absolut bästa i hela boken. Jag har läst det hur många gånger som helst.
Tack för komplimangen. Det betyder mycket.
Skicka en kommentar