lördag 28 februari 2009

Verklighetens öde


Denna verklighet som framträder till den grad bestämt, kyligt, hårt och klart för syn och hörsel, den flyter med tiden ut och blir nästan ogripbar, och så småningom breder drömmarna ut sig över verkligheten, drömmarna och de icke-fotografiska, icke-eidetiska, otillförlitliga minnena, i vilka färgen läggs på i efterhand under emotionernas ljuva angrepp, och i synnerhet restaureringar och rekonstruktioner som byggs upp i motvind och olycka och sedan tar varandra till stöd, breder ut sig över verkligheten och påverkas av den, återspeglas i den och omvänt så att en psykisk färg, en nostalgins färg som inte vet vad som är dröm och vad som inte är det, till slut sprider sig över alla kära, hypnotiska bilder i våra liv. Cartarescu
(Fotograf: Mariano Vargas)

6 kommentarer:

alma sa...

Verkligheten. Hur ska jag kunna förklara för dig vad som är min verklighet? Det som gör mitt liv till just vad det är? Mitt liv som har förflutit och det liv jag lever här och nu. De ord som min mun formar kommer att förbli modifierade, precis som Cartarescu skriver. Är det den faktiska verkligheten eller är det mina minnen som jag omvandlat till verklighet jag beskriver? Livet är inte bara som golvet, svart och vitt. Det är flerdimensionellt och innehåller hela skalan av färger.

Det är en vacker text till en fantastisk bild. Den får mig att försvinna in i drömmar. Som om mitt liv vore en dröm. Allt som hänt i mitt liv kanske bara har varit en dröm, att jag har fantiserat ihop allt?

Tack för en fantastisk blogg! Denna sida får mig om något att försvinna in en drömvärld, en verkligehet. Det är som om tiden står still medan jag är här och läser. Och dina kompositioner är i högsta grad verklighet. De tankar och känslor som väcks är de som gör livet värt att leva! /alma

Noémi sa...

Texten passar helt perfekt ihop med bilden! Det där uttrycket hon har i ögonen...!

Niklas sa...

Hej Alma!

Tack för dina fantastiskt varma ord, vad glad jag blir!

Vad gäller "verklighet" är det ett klassiskt filosofiskt problem och jag gillar skarpt Cartarescus beskrivning av hur verkligheten behandlas av våra hjärnor. Det är så vackert. Våra liv är i högsta mening en konstruktion i våra hjärnor, vi är de blinda arkitekterna bakom våra minnen.

Tack för din kommentar!

Niklas sa...

Hej Noémi!

Vad roligt att du tycker att bilden passar till texten. Det var lite den känslan jag fick när jag läste texten, att bilden kändes rätt.

Känner du igen blicken?:)

Tack för kommentaren!

Noémi sa...

Ja, gör jag det? Haha. Nejmen, jag har alltid fängslats av sådana ögonblick som man lyckats fånga, antingen i skrift eller bild.

--
Förresten finns en recension uppe på Émilie och Voltaire nu. :)

Niklas sa...

Hej Noémi!

Magnifikt…att recensionen är på plats. Du är en klippa! Jag återkommer på din blogg i ärendet.

Tack för kommentaren!