söndag 22 februari 2009

Det sanna konstverket


På ett fördolt, gåtfullt och mystiskt vis uppstår det sanna konstverket ”ur konstnären”. Lösgjort från honom erhåller det sitt eget liv, blir en personlighet, ett självständigt, av ande levande subjekt som även i materiellt avseende lever ett verkligt liv – som är ett väsen.

Verket har alltså inte uppstått ur likgiltighet och slump. Det framlever heller inte sitt andliga liv i likgiltighet, utan det besitter – likt varje väsen – en alstrande pånyttfödande kraft.
Wassily Kandinsky
(Fotograf: okänd)

8 kommentarer:

Noémi sa...

... eller växer konstverket fram ur materien?

http://www.memo.fr/Media/Brassempouy_dame.jpg

Niklas sa...

Hej Noémi!

Vad är det på bilden du länkade till?

Din undran får mig att tänka på Rodin. Jag har för mig, rätta mig om jag har fel, att han brukade säga att det han egentligen gjorde var att frigöra konstverken ur materien, att de fanns klara, redo att hamras fram ur stenen. Någon skulptör har sagt något sådant i alla fall.

Bilden för onekligen också tankarna till Ovidius metamorfoser och historien om Pygmalion. Jag lärde dock känna till den historien först via My fair lady och George Bernhard Shaw. Men visst är bilden passande?

Tack för kommentaren!

Noémi sa...

Jo, absolut!
Skulpturen kallas bl a för Venus från Brassempouy, och är från stenåldern. Det som var utmärkande på den tiden var att den tidens konstnärer kunde hitta en spetsig stenbit som han sedan högg ut till ett djur med horn, alltså att det var själva formen som förtydligades. Det var själva materien som inspirerade med andra ord. Här är till exempel endast flickans pannben utmejslat, och näsan. Jag vet inte om det syns på bilden, men det faktum att hon vänder huvudet lite på sned kan också vara en vinkel som endast fanns i den ursprungliga materian, och som alltså inspirerade konstären till något.

Hmm, ja. Det som egentligen är märkvärdigt med denna figur är att hon har ett ansikte, eller i alla fall antydan till ett ansikte, som var mycket ovanligt då. De flesta skulpturer var ansiktslösa och man koncentrerade sig på annat istället (som det detaljerade håret här till exempel).

Svalka sa...

In Soviet Russia, art makes you.

Niklas sa...

Hej Svalka!

Jag undrar hur våra svenska konststuderande ser på de orden?

Tack för kommentaren!

Niklas sa...

Hej Noémi!

Nu har jag lärt mig något nytt igen och något synnerligen intressant. Detta tackar jag för att du tog dig tid att berätta.

Huvudvridningen missar jag, trots att jag lagt huvudet lite på sned.:) Tänk, 25000 år gammal! Där ligger man i lä.

Jag undrar om det är en avbildning av någon speciell person, eller tagen fritt ur fantasin, ett ideal eller något sådant. Spännande möte med det förflutna.

Noémi sa...

Hej Niklas!

Skrift i underbart gamla böcker från 1600-talet är en helt annan sak, måste jag säga!! Din tyska bibel låter mycket spännande. Roligt att du tror att skriften från 1682 kan ha tillkommit efter födseln av en dotter. Det var ju annars födseln av en son som var en glädjenyhet och som betonades så oerhört! (Fastän detta kan vara en något generaliserad bild av äldre tider, döttrar måste också ha varit till glädje.)

Jag måste nog medge, att jag någon gång skrivit i böcker, men det var i 9-10 års åldern, då jag skrev mitt namn i varje bok jag tyckte om, för att bevisa min äganderätt. Jag tejpade till och med över namnet med genomskinlig tejp så att det inte skulle gå att sudda ut (det var skrivet med blyerts, då jag inte vågade ta till kulspetspennan med risk för att det skulle bli fult skrivet). Men det var längesedan! Som sagt, så kan jag inte tänka mig att hålla på med sådant längre! :)

Niklas sa...

Hej Noémi!

Tänk vad eftervärlden går miste om genom att du sluter böckerna, omärkta,
utan spår.

Visst kan vi skriva en bok eller en recension om boken, något jag
uppskattar när människor gör. Men jag kan nog erkänna att jag finner någon
annans små marginalantecknar och understrykningar som en röst vars spontana
ord eller reaktion får betydelse och ger boken jag läser en extra
dimension.

Jag känner närhet till min nyvunna ”läskompis”. Jag kan alltid argumentera
med eller le nickande åt vad han eller hon krafsat ner.
Och precis som jag sa tidigare så finns mina tidigare ”jag” med i böcker
som jag läst tidigare och ibland vill jag tro att jag genom att se vad jag
skrivit eller strukit under faktiskt blir lite ”helare” genom att vi binds
samman genom det grå kolets stämma eller bläckets irreversibla skrik.:)

Tack för kommentaren!