Alla dessa djärva fåglar som flyger långt bort, långt bort i fjärran, - en sak är säker! Förr eller senare orkar de inte längre utan måste slå sig ner på en masttopp eller ett ödsligt klipprev – och till råga på allt är de innerligt tacksamma för denna erbarmliga tillflykt! Men vem har därför rätt att dra den slutsatsen att inga oändliga fria stråt längre skulle finnas framför dem, eller att de har flugit så långt som man kan flyga!
Alla våra stora läromästare och föregångar har till sist tvingats göra halt, och den åtbörd med vilken tröttheten gör halt hör inte till de mer ädla och anslående: inte heller jag och du kommer att bli några undantag! Men vad angår det mig och dig! Andra fåglar skall flyga vidare!
Och denna insikt och tro flyger ikapp med dem på deras färd bort genom luften, den stiger rätt upp i skyn över våra huvuden och över deras egen vanmakt och ser däruppifrån långt bort i fjärran, ser skarorna av fåglar ännu starkare än vi som snart strävar åt samma håll som vi en gång strävade mot och där allt bara är hav, hav, hav!
– Och var är det vi vill komma då? Är det verkligen över havet vi vill? Varthän för oss detta mäktiga begär som för oss är mer värdefullt än all lust? Varför just i den riktningen, dit där hittills alla mänsklighetens solar har gått ned?
Skall man kanske en gång säga om oss att också vi, med kurs mot väster, hoppades nå fram till ett Indien, - men att vårt öde var att stranda på oändligheten?
Nietzsche
(Fotograf: Dean Fidelman)
10 kommentarer:
Mycket fin! Min bild av Nietzsche har hittills varit begränsad (jag känner bara till hans teori om "übermensch" som nazismen tillämpade på ett så motbjudande sätt) men detta vidgar vyerna. Mycket fin text. Och bilden!
Hej Noémi!
Jag tror att du känner till vad många hört om Nietzsche och nazismen. Som väl är så är det väl få idag som hävdar att han har något med denna ideologi att göra, mer än att de använde sig av hans ord, bl.a. ”övermänniska” för att göra sina idéer mer rumsrena och filosofiskt förankrade.
Men Nietzsche väcker både tankar och känslor hos läsaren, vilket är en av anledningarna till varför jag läser honom. Jag väcks om och om igen ur min tankeslummer och finner mig då ligga naken, invaggad i någon pseudointellektuell sockervadd som bränns bort av hans ord.
Även om man inte håller med honom så blir man tvungen att tänka efter. Han lämnar ingen oberörd.
Tack för kommentaren! Och visst är bilden fin, dessa människor som nu funnit ytterligare en utmaning i naturen, att klättra helt naken.
Hej Niklas!
I mitt svar glömde jag tyvärr ställa min motfråga, så jag gör det här:
Vilken bok skulle du stjäla om du blev tvungen till det, och varför?
Hej Noémi!
Det beror på orsakerna till varför jag är tvungen att stjäla en bok. Men om fattigdom och en öde ö stod för dörren skulle nog några alternativ vara:
Musil: Mannen utan egenskaper
Proust: På spaning efter den tid som flytt
Shakespeare: Samlade
Dante: Den gudomliga komedin
Cartarescu: Orbitor-serien
Nietzsche: Samlade
Anledningen är att dessa böcker går att läsa om och om igen. Jag blir själv överraskad över att jag har Proust med på listan men faktum är så skulle hans böcker vara ett välkommen vacker värld att tränga in i om ensamheten vore den enda verkliga vännen. När jag en gång läste Proust var jag inte lika förtjust som jag är idag. Jag har mognat, förmodligen.
Tack för svaret och frågan!:)
Dante och Shakespeare!! Du har bra smak. Tack för svaret. :)
Förresten har jag tänkt på att läsa Prousts På spaning efter den tid som flytt, ända sedan jag råkade se I skuggan av unga flickor i blom, i bokhandeln för ett tag sedan.
Och så nämnde du en alldeles självklar situation som jag inte ens tänkt på: fattigdom! Jag utgick för mycket från min nuvarande situation tror jag, för fattigdom skulle nog kunna få mig till att stjäla böcker (särskilt favoriterna), absolut.
Hej Noémi!
Jag tror inte du kommer att ångra dig om du läser Proust. Och låt det ta den tid det kräver.
Vad roligt att du kom att föreställa dig en situation som gjorde att du kunde tänka dig att du skulle kunna stjäla.
Jag brukar utsätta mig för extrema hypoteser för att testa mig och kanske göra mig mer ödmjuk inför mina och andras handlingar, onda och goda.
Kan jag tänka mig att döda en annan människa? Det är en av de många frågor jag ställt mig. Sedan har jag provat olika hypotetiska situationer för att se var eventuella gränser går för mig?
Det finns också klassiska filosofiska hypoteser som går ut på detta och jag tycker de är värdefulla, för mig.
Tack för din ödmjukhet!
Hej Niklas!
Brukar du komma fram till något nyttigt då du utsätter dig för dessa extrema hypoteser?
Jag har några människor i min omgivning vars favoritsysselsättning det är att fråga: Vad skulle du göra om du...(beskrivning av en omöjlig situation följer). Jag brukar bli oerhört frustrerad av dessa frågor då jag ofta inte ens vill tänka mig in i den situationen, och då jag omöjligt kan veta vad jag skulle ta mig till, och ett standardsvar blir ofta "Det beror helt på..." osv.
Men jag antar att det blir lättare med tiden, ju mera livserfarenhet man får och ju mer man lär känna sig själv och kartlägga allt det man i vissa situationer kan vara kapabel till.
Men säkert kan det sätta en del tankar i rörelse om man funderar länge på saken. Särskilt din fråga "Skulle jag kunna döda en människa?". Jag tror faktiskt att nästan vem som helst skulle kunna vara kapabel till det. Jag tror att alla har en viss gräns som, om den passeras, kan leda till förödande konsekvenser.
Hej Noémi!
Nej, inget nyttigt!:) Men ibland vill jag tro att min syn på mina medmänniskor blir förändrad. Jag vill åtminstone ha försökt se mig själv begå ett moralbrott i hopp om att bättre kunna förstå andra som utför det. Vad driver oss människor in i vissa situationer?
Jag tror inte alltid det är tiden i sig som gör det lättare att kunna sätta sig in i olika situationer, utan kanske den självbild jag försöker hålla fast vid. Men, och det är viktigt, den bild som andra har av mig har kanske lika stor betydelse. Kanske större!
Jag tror att samspelet mellan dessa båda har en stor betydelse för hur villiga vi är att utmana och erkänna inför oss själva att vi inte alltid skulle säga nej till vissa moralbrott.
Ofta har vi tagit på oss tankar och idéer utan att ha tänkt igenom vad de egentligen står för. Vi läser bibeln och svär inför oss själva att aldrig dräpa, stjäla eller begå äktenskapsbrott, men vi har inte så ofta verkligen förstått varför. När vi funderar och utsätter oss för hypoteser, då kanske vi plötsligen inser att vi själva kan göra undantag ifrån budorden. Precis som du själv klokt skriver i slutet av din kommentar.
Tack för frågan!
Hej Niklas
Undrar var man kan hitta detta Nietzsche citat...??? Är intresserad av att hitta kopplingar mellan Nietzsche och den gudomliga komedien... Finns det fler...???
Tack på förhand för din hjälp!
Staffan
Skicka en kommentar