Sorg är en kraft och motsatsen till negativ depression, likstelhet och sjukdom. Sorg är överlevnad. Sorg är en läkedomsprocess och en nödvändig känslomässig ärrbildning. En människa i sorg är en vacker, helig och okränkbar varelse. Och utan människors förmåga att känna sorg över det som är och över det som gått förlorat skulle det inte finnas någon framtid för människosläktet. Bruno K. Öijer
(Fotograf: Cile Bailey)
8 kommentarer:
oj, starka ord!
Hej Sandra!
Visst är det. Hur nödvändig är inte sorgen för oss? Det är en av våra mest tongivande känslor, en stämgaffel för livet.
Därför tycker jag att Öijer fångar dess natur på ett så träffande sätt. Utan sorgen stelnar vi, våra hjärtan bottenfryser och kvar blir den likstelhet som han nämner i början. Sorgen är det tårfyllda landskap som, om det får sin tid, kan få själen att blomma igen.
Därför gillar jag Öijer, han ser meningen där många av andra bara ser smärtan.
Tack för kommentaren!
Bruno K. Öijer upphör inte att fascinera! Han har så bra formuleringar.
-----
Du har rätt med citatet! Den är ganska härlig. Det var därför jag tog med det :).
Hoppas du fick din ostörda sömn sen!
Hej Noémi!
Ja, vår vän Bruno har verkligen språkets gåva. Jag gillar också hans attityd till livet, människorna och språket. Åtminstone så som jag fått intrycket av honom genom hans texter och intervjuer. Han är inte rädd att sticka ut hakan.
Min sömn, inte ett ljud under hela natten. Underbart! Tack för kommentaren!
Att leva är att sörja; den lever inte som inte upplever.
Känner mig lite aforistisk i afton.
Hej Svalka!
Var icke blyg, låt dina aftonaforismerna beströ denna enkla blogg!
Tack för aforismen!
Hej Niklas. Kul att bloggen är igång igen (det har den kanske varit ett tag nu? Jag har ingen känsla för tiden.)
Öijer-citatet berörde mig djupt. För ett tag sedan gick någon i min omedelbara närhet bort och jag har konfronterats med en sorgen sådan den är när den skär allra djupast.
Men det är som Öijer säger: nödvändigt. Hela tiden har jag upprepat för mig att: smärtan nu är priset vi får betala för kärleken, närheten då. Den står i proportion till den, är lika stor, mäter de positiva känslorna. Jag läser lite samma tanke hos Öijer. Och att sedan bära ärren med stolthet, fullt synliga. De är beviset att man älskat och älskats.
/H.
Hej Hillevi!
Mycket fint skrivet och jag beklagar din väns bortgång. Hur hanterar vi sorgen. Smärtan? Jag känner i dina ord att du erfarit båda men kunnat finna att allt inte varit förgäves, bortkastat, utan att din väns bortgång är ett bevis på att du vågat älska och att ärren är något du absolut inte vill dölja.
Du värdesätter verkligen livet! Du gör mig glad!
Tack för kommentaren!
Skicka en kommentar