En varm hand

En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta.
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.


Sonja Åkesson
(Fotograf: Katarzyna Widmanska)

Gamlingen, vraket, syndaren

Det är många år sedan jag såg Herman, men för varje gång jag har träffat honom har det varit som om han alltid är hos mig, ibland hopkrupen i mig som ett embryo i en livmoder, andra gånger som en gengångare från stadens gömslen och vrår.
Jag satte mig på huk framför honom, tog hans huvud mellan mina händer, stack mig på hans orakade kinder, kväljdes av den motbjudande dunsten av dålig sprit som stod ur munnen på honom och fick vända bort huvudet. Vid nära femtio års ålder hade han blivit flintskallig och vita hårstrån spretade åt alla håll nedtill, men ansiktet var en lidande människas, en som skapats för lidandet. De avlånga rödsprängda ögonen med sluttande ögonbryn öppnades bara ett ögonblick som i en svimning utan att fästa blicken någonstans innan ögonlocken slöts igen och lämnade kvar två elfenbensgula springor. Natten och den sorgsna månen fördunklade ytterligare komans och ångestens grums i hans en gång så blå ögon. Jag nästan bar honom till trehundrafyrtiotreans hållplats där jag blev tvungen att låta honom ligga ner en halvtimme innan bussen kom så att vi kunde åka hem. Jag släpade in honom i den trötta hissen, vi åkte upp till översta våningen i det gamla röda huset. Och här ligger han nu, gamlingen, vraket, syndaren, i min säng, genomsvettig och darrande. För några minuter sedan avbröt jag mitt skrivande för att öppna hans vänstra knytnäve där jag fick se en hopknycklad papperslapp. På det dåliga, smutsiga pappret som måste ha legat i en snaskig ficka full av skräp står någonting skrivet, som jag vid första anblicken trodde var ett telefonnummer men sedan såg var en matematisk formel. Jag skriver ner den här så som jag tror att det står och hoppas att jag inte har läst fel:

W(k)=Σ=a-n cos(bnK), b>a


Cartarescu (Fotograf: Lauren Bentley)

Vem har inte känt

Du som stulit mitt hjärta,
lämnat det öde och plundrat,
och sen lagt min själ i ruiner,
mottag denna dikt, jag undrar
om den inte blir den sista jag skriver.

Som en helgdag ska den här dagen smyckas,
för en korsfästelse är vad den här magin liknar.
Se,
nu har jag äntligen lyckats
nagla fast mig vid pappret med ordens spikar.
Majakovskij
(Fotograf: Luc Selen)

I want somebody

I go into the bathroom instead, close the door behind me, and leaning over the mirror to look at my own drawn face, I let it out. ”I want somebody! I want somebody! I want somebody!” Sometimes I can go on like this for minutes at a time in an attempt to bring on a fit of weeping that will leave me limp and, for a while at least, empty of longing for another. I of course am not so far gone as to believe that screaming aloud in a closed-off room will make the somebody I want appear. Besides, who is it? If I knew I wouldn’t have to holler into the mirror – I could write or phone. I want somebody. I cry – and it is my parents who arrive. Philip Roth
(Fotograf: Okänd)

Vad var det som hände egentligen

På samma sätt som en gudomligt tankspridd och i sig själv försjunken människa med ens vaknar upp, just när klockan med full styrka slagit sina tolv dånande middagsslag i hennes öra, och frågar sig: ”va, vad var det egentligen den slog?”, så gnuggar också vi oss ibland i efterhand i öronen och frågar, fullständigt häpna och bestörta: ”vad var det egentligen jag upplevde?”, ja ”vem är jag egentligen?”, och räknar, som sagt, i efterhand vart och ett av våra upplevelser, vårt livs, vår tillvaros tolv skälvande klockslag – ack! Och så räknar vi till på köpet fel…
Nietzsche
(Fotograf: Carl Rymenams)

As long as

You can't say you're not going to have an explosion
and you leave the condition. And as long as those ingredients, explosive ingredients, remain, then you're going to have the potential for explosion on your hands.
Malcolm X
(Konstnär: Banksy)

Jag tänker i multipler

Jag tänker i multipler, du har bara åsikter, medan jag är själva tanken och ännu mycket mer, jag ser det som du aldrig kommer att se, jag ser sanningen i saker och ting, jag ser betydelsen före formen, jag hör ordet före rösten, jag känner till döden före livet, och jag är inte längre rädd för någonting, du vet, det är rädslan som förtär hjärnan, det är rädslan som förtär kroppen, det är rädslan som har sönder banden, själv är jag inte rädd, för jag finns till utifrån rädslan, fattar du? Jag ska långt upp i himlen, och mina armar är ofantliga när de håller upp molnen. Nina Bouraoui
(Fotograf: Lauren Bentley)

Fanatismens brist på fantasi

Det finns en fanatiker i oss alla. Jag är övertygad om att det finns en sådan gen i varje människa. Fanatismen uppstår i hemmet, ett embryo finns i alla relationer. Ett annat kännetecken är att fanatikern inte har något eget liv, utan enbart är intresserad av tillståndet i världen eller sin mission.
Pedanter, antirökare och vegetarianer betraktas inte som abnorma men är likafullt ett slags fanatiker; människor som blir rasande om deras sätt att se på världen inte accepteras. De kan vara beredda att slå ihjäl en annan människa för att hon inte delar deras uppfattning.
Naturligtvis är det inte lika allvarligt som att vara extremist eller religiös fanatiker – men i grund och botten handlar det om samma mekanismer.
Fanatikern är oftast en person utan fantasi och som saknar nyfikenhet. Han vill absolut inte att hans världsbild ruckas av ny information som kan rasera allt han tror på.
Speciellt förmågan att sätta sig in i hur andra människor tänker och hur deras liv ser ut gör fanatism omöjlig - därför är till exempel konst och litteratur mäktiga medel mot fanatism.
Om man är öppen för andra människors argument och erkänner att det finns en mångfald blir människor mer toleranta. Dessutom blir livet roligare och jag kan tänka mig att man faktiskt blir en bättre älskare om man har fantasi.
Med fantasi kan man också bekämpa sina fiender mer effektivt. Amos Oz
(Fotograf: Aaron Hawks)

Blott och bart för detta enda ögonblick

Han var löjtnant och hade gjort inemot tusen flygtimmar i jaktplanet Spitfire som genom en sinnrik mekanism öppnade eld mellan propellerns rotorblad samtidigt som den roterade så att den blev osynlig. Han hade ofta flugit över Balkanländerna och Rumänien. Han hade sett stålcisternerna vid raffinaderierna i Ploiesti flyga i luften och borrtornen i Cimpina sprängas i bitar som om de hade varit tändstickor, han hade lekt katt och råtta med rumänska IAR-plan och tyska Stuka-plan. Han hade sett eldklot och svart rök från något bombplan som hade fått granatträff i buken men också svampmolnen som nådde tre tusen meters höjd långt nedifrån kringelkrokar lika abstrakta som på en karta. Det var som om han hade sysslat med detta ett helt liv – hållit i styrspaken, tryckt på knappen till kulsprutorna, avläst instrumenten, ensam i sin förarhytt timme efter timme – precis som jag i min hiss hade tryckt på knappar och sett våningarna passera revy. Båda två lyfte vi och landade, ingen av oss hade några minnen eller något privatliv. Vi hade kommit till världen (men vilken värld?) blott och bart för detta enda ögonblick då vi kopulerade som två insekter i en aura av koncentriska ljuscirklar. Och så skulle vi alltid förbli: stående, tryckta intill varandra, upptill förenade genom blickar, nedtill genom befruktningskanalen genom vilken jag kände hur jag invaderades av miljarder informationsbitar. Vi stannade kvar så i en sluten krets, i ett hjul genom vilket mannen flöt in i kvinnan genom könet och kvinnan in i mannen genom blicken, också när vi lösgjorde oss från varandra, när han tog ett steg bakåt och blev stående ett ögonblick och såg på min mage och mina svettdrypande bröst. Och jag såg på honom, på hans ludna mage och slaka lem. Sen kom han tillbaka till sin grå förarhytt och var själv alldeles grå som i en svartvit krigsfilm och fortsatte jaga fiendens jaktplan över molnfria eller mörka himlar och blev nedskjuten samma dag, eller också överlevde han, blev gammal och satt med barnbarnen i knät och berättade hur han hade kämpat i kriget. Vem bryr sig om vilket? Cartarescu
(Bild: Okänd)

Jag är grå som aska

Därför finns det inga höjder och vidder för mig. Förvirrad hoppar jag omkring bland människorna. De ser på mig med stor misstro. Jag är ju en farlig fågel, en tjuv, en kaja. Men det är bara skenbart. I själva verket saknar jag sinne för glänsande ting. Och därför bär jag inte ens glänsande svarta fjädrar. Jag är grå som aska. En kaja som längtar efter att få gömma sig bland stenarna. Kafka
(Fotograf: Frank Boots)

En oursäktlig tanklöshet

Man måste betrakta måleriet som ett samtal mellan deltagare med olika skaplynnen till konstinstitutionen. Det är ett misstag, tror jag att låtsas tiden vara ett handicap för dem som levat före oss. Utan att bortse från tiden, gör vi oss skyldiga till en oursäktlig tanklöshet, som borde förpassa oss utanför denna diskussion. Måleriet är lika utsträckt i rum och tid som andens verksamhet är det. Och vi ha ingen anledning att tro att en viss tid eller ett visst slags måleri har uttömt dess resurser.
Vår egen tid har också den rätt till att komma med sina meningar, hur chockerande eller destruktiva de kan synas vara för de konventioner, vi tillägnat oss från tidigare meningsutbyten. I morgon har de skapat nya konventioner för dem som då lever. Ragnar Sandberg
(Konstnär: Anthony Christian)

Sanningen om oss själva

Vi driver formligen vind för våg, och vi kan inte vara helt utan sinne för humor om vi mitt i vinddraget tar oss för pannan eller försöker tala lugnande till oss själva med våra smala fingrar pressade mot knäna. Medan vi i vanliga fall är så hänsynsfulla att vi inte vill veta sanningen om oss själva, kan det nu hända att vi lite halvhjärtat söker den, låt vara att det mest påminner om när vi på skoj låtsas att det är svårt at ta fatt små barn som långsamt stultar iväg framför oss. Vi gräver oss som en mullvad rakt genom oss själva, kommer alldeles kolsvarta och med sammetsmjukt hår upp ur våra underjordiska sandhålor och sträcker ut våra ömkliga små röda fötter i hopp om att väcka medlidande. Kafka
(Fotograf: Dariusz Klimczak)

He thinks too much

Julius Caesar: Let me have men about me that are fat;
Sleek-headed men, and such as sleep o’ nights:
Yond Cassius has a lean and hungry look;
He thinks too much: such men are dangerous.
Shakespeare

Julius Caesar: Jag vill se feta människor omkring mig,
Slätkammat folk, som sover gott om natten;
Den Cassius har en mager, hungrig uppsyn;
Han tänker mycket; sådant folk är farligt.

(Fotograf: Henri Cartier-Bresson på Giacometti)

På kartan över vår paradoxala livsväg

När man vid sitt skrivbord betraktar filigranmönstret av kaffesump i koppen och bilden plötsligt tycks sväva i luften, dubbleras och deformeras på ett märkligt sätt, bli ett morgonlandskap med ett glittrande, flyktigt hav som skymtar mellan rosa kolonner i geometriska tempel och palats, och när bilden svävar där, genomskinlig minut efter minut över ens skrivbord och sedan smälter som socker i vatten – är det omöjligt att urskilja var på kartan detta sker. På kartan som är som en tredimensionell, ändlös spindelväv, kartan över ens plats i världen, befinner man sig i fasa och förundran: i Illusionens husgrund, på Drömmeriets aveny, i Minnets park, på Hallucinationens station, i Verklighetens stadsdel … Nej, då är det lättare att föreställa sig att man sticker en nål genom en hopvikt karta och därmed förenar inkompatibla zoner som ligger långt ifrån varandra i en bana man inte förstår, vinkelrätt mot pappret, ockult, och perforerar tillvaron från intet till intet, så som vi själva genom vår paradoxala livsväg förenar patetiska oförenligheter: födelsen och kärleken, konsten och vansinnet, lyckan och döden…
(Mircea Cartarescu)
(Fotograf: Okänd)

Vår skugglika längtan

Ulrich hade sagt: Vi har inte bara myten om människan som delades i två; vi kan också ta Pygmalion eller Hermafroditos, eller Isis och Osiris, det är, i olika variationer, hela tiden fråga om samma sak. Denna längtan efter en dubbelgångare av det motsatta könet är uråldrig. Den kräver kärlek som vi bara kan möta hos en varelse som är vår fullkomliga avbild, men som ändå måste vara en annan än vi, en magisk gestalt i vilken vi återfinner oss själva, men som ändå förblir just en magisk gestalt och äger det företrädet framför allt som vi endast föreställer oss, att den har en anda av självständighet och oavhängighet. Otaliga gånger har denna dröm om kärlekens fluidum, som oberoende av sinnevärldens begränsningar möts i två olika identiskt lika gestalter, redan i ensam alkemi stigit upp ur den mänskliga huvudskålens retort…
Musil
(Fotograf: Kim Joon)

Jag stöter dig ifrån mig

Jag stöter dig ifrån mig
bara för att så mycket häftigare omfamna dig
i nästa stund av åtrå
som är – motstånd: Mitt väsens fiende
till liv och kraft
- Vad är ditt namn
- Smärta heter jag. Och du?
- Smärta heter också jag
Räck mig din hand, jag skall spå dig
lika fort som du räknar håren i min fläta
Här är den! En dom över tiden
Så många och så mörka hårstrån kan du aldrig skilja
från varandra
- Och du! Du skall se detta tecken i min hand
som ingen annan har
och som ögonblickligen kan tydas
- Skjut mig från dig
Jag vet, du gör det för att så mycket häftigare
omfamna mig
i nästa stund av liv
- Vad är ditt namn
Du som talar så egendomligt!
- Mitt namn är njutning
och vad heter du?
- Njutning heter också jag
- Se, i din hand lägger jag min tjocka fläta
förtroendefullt, som om du vore jag själv
eller jag vore du
- Först nämnde du dig Smärta, sedan Njutning
Fort! Har du flera namn?
- Ja
- Är två namn som utplånar varandra inte nog?
Måste jag kalla dig icke-Njutning
Det vore annars sant och mer än sant
Två smärtor som tar ut varann, en Njutning

Gunnar Ekelöf
(Fotograf: Gordon Denman)

Den viktigaste täcks över

Våra barn lär sig redan i skolan att vatten består av gaserna väte och syre, eller socker av kol, väte och syre. Den som inte förstår det är dum. De viktigaste frågorna täcks över. Wittgenstein
(Fotograf: William Ropp)

Ett dårhus

Den som ännu har ork att lyssna (men idag har man inte längre öron för sådant) hur skriket efter kärlek genljöd i denna plågornas och dårskapens natt, ett skrik av den mest längtansfulla förtjusning, efter frälsning genom kärlek, han vänder sig bort, gripen av oövervinnelig fasa… Det finns så många ohyggligheter hos människan!... Jorden har redan alltför länge varit ett dårhus!... Nietzsche
(Konstnär: Banksy)