Det största var, trots alla parader, en ensam människa med ansiktet vänt uppåt mot de eviga gåtornas blåa avgrund. Jan Fridegård (Fotograf: Enrico Pajello)
15 kommentarer:
Anonym
sa...
Hej, längesen - jobbar med mina föredrag, filmjobb och skriver lite på den andra bloggen - inlägg som inte kräver så mycket förberedelser. Jag har nog fått lite prestationsångest...
Ser att du citerat Fridegård - tycker om hans böcker om Holme - Trädgudars land, Gryningsfolket och Offerrök. Gillar "Torntuppen" och "Porten kallas trång" också.
Var med som statist i SVT:s filmatisering av dessa två böcker. Den blev bra - mycket bra - Ingvar Hirdwall spelade soldaten som betraktar livet från sin "döda vinkel".
Jan Hemmel (regissören) blev förtjust i min son och ropade på honom hela tiden. Ville ha honom med i flera scener.
Själv var jag gravid och jättestor - men ingen ville resa sig och erbjuda plats i pauserna - det visade sig att alla trodde min mage var en fejkad mage...
jag läser din blogg, fastnar för vissa bilder, tycker jättemycket om den. kafkacitatet fastnade. bilden med kvinnan som har ett jättestort huvud fastnade också. nu. snöstorm utan vinterdäck. peace /n.
Jag har en dotter. En dotter som inte alls vänder ansiktet uppåt nu. Hon tittar inte heller ner. Nej, det är en inåtvänd blick. Hennes gåtor är stora och mycket svårbesvarade. Hon gråter och vägrar gå till skolan. Skolan är hennes fängelse. Där är hon ensam och isolerad. Mitt fängelse är maktlösheten: jag vet inte hur jag ska hjälpa henne. Men jag kommer att hjälpa henne - Jag vänder mitt ansikte uppåt och det är verkligen eviga gåtor som stirrar tillbaka på mig.
Hej Anonym! Jag blir ledsen när jag läser hur din dotter mår och hur det får dig att känna. Maktlöshet. Maktlösheten finns hos din dotter också, hennes enda utväg just nu är att vägra gå till skolan och sluta sig inom sig själv. I skolan är hon isolerad och ensam. Hemma finns du.
Ditt lilla knytte behöver stöd och du finns där för henne, även om du inte vet hur du ska hjälpa henne. Men det gör du ju redan även om det kanske inte känns så. Du finns där, du lyssnar, du älskar henne.
De frågor som din dotter ställer är nog stora för även för oss vuxna, inte minst när vi måste se dem ifrån småttingarnas perspektiv, vilket jag tror är en förutsättning för att vi ska kunna hjälpa.
Det känns verkligen som att du har styrkan och kärleken att hjälpa henne och jag hoppas och tror att ni snart båda kan sitta tillsammans, och vända era ansikten mot himlen. Och le.
Jag kan inte göra något men jag vill ändå skicka dig de varmaste hälsningar till dig och din dotter, Niklas
PS: Jag hoppas du också har stöd, det är mycket viktigt!
Hej Guldkorn! Roligt att höra av dig. Jag har följt din andra blogg, roas och imponeras. Jag hoppas dock att du snart kommer över din prestationsångest. Det vore otroligt synd om du inte fortsatte skriva på Guldkornsbloggen. Hur många sådana bloggar som din finns där ute på nätet? Du delar med dig av din kunskap, saker du hittat och som intresserar dig. Bara det är inspiration nog för oss andra.
Vad roligt att få läsa om din relation till Fridegård, eller hans verk. Att du dessutom spelat med i filmatiseringarna är verkligen inte dåligt. Riktigt häftigt! Måste ha varit spännande att ha läst verken och sedan få delta i produktionen av dem för TV.
På tal om stora magar, snart får man knappt sitta någonstans, var och varannan individ är ju gravid, åtminstone på det sjukhus där jag arbetar. De vaggar fram i korridorerna, vitklädda, lite pustande ibland. Trodde verkligen dina medarbetare att du bara spelade gravid? De var väl så dåliga på att känna igen en äkta graviditet att de inte förstod det när de såg det.
Tack för kommentaren!
Hej Navid! Tack så otroligt mycket för dina vänliga ord om detta på din egen blogg. Jag gick in för att läsa din blogg som jag inser att jag måste kolla in riktigt ordenligt. Hoppas du inte misstycker, att jag börjar frekventera din sida.:)
Hej Anonym! Jag hoppas inte du ångrar dig, att berättade. Jag är glad att du gjorde det även om jag blir ledsen när jag tänker på dig och din dotter. Hon ska inte behöva känna så. Skönt att veta att det finns stöd omkring dig, även om du "kan själv":). Det känner man igen, jag nämner inga personer, men det är någon du just nu kommunicerar med.:) Var rädd om dig och din lilla och tack för att du berättade.
Nej, det kan man tycka. Men både du och jag vet att det inte fungerar så. Min kärlek till henne räcker inte i ett sådant här läge. Ord räcker inte heller - även om goda samtal kan leda till enormt bra insikter. Det krävs mer - handling och styrka. Och gärna lite schyssta gener.:)
Jag är redo för strid. Ingen rör min dotter!
En lång parantes:(Jag spottar just nu på det sk "systerskapet". Flickor får inte lära sig att hålla ihop. Tjejer och kvinnor prioriterar inte ett systerskap. Det är ett jävla skitsnack! Är så förbannat trött på mycket av feministkäbblet. Vi fäller krokben för varann och skyller på patriarkatet. Vackert!)
Nu tror jag det har lossnat. Skrev ett inlägg igår - inte det jag har planerat - men ett annat.
Angående filminspelningen; de måste trott att jag var en fantastisk skådespelare - som både kunde bära lösmagen på rätt sätt ooch vagga äkta - till och med i pauserna. Ja, det känns fint att ha varit med i en film som bygger på så bra böcker och med så bra skådespelare - resultatet blev också bra. Vi tittade på filmen när min mamma hade dött. Det kändes trösterikt - att tänka att hon går där bredvid oss fast vi inte ser henne. Ja, filmen är en tröstefilm. - Jag var med i Lars Molins "Korset" också - men jag hade inte TV då. Såg den som hastigast hemma hos min kompis pojkvän - men har inte sett den sen dess. Jag spelade knarkare. Poliserna i filmen spelades av poliser - och de trodde att vi var riktiga bovar - och behandlade oss rätt illa. En tjej drog de armen ur led på - så ambulansen kom och hämtade henne. Dramatiskt. Just nu har jag fyra produktioner på gång. En av dem är julkalendern...
Hej Anonym! Nej, jag är medveten om att det inte alltid räcker med kärlek. I detta fall krävs det handling och du har kavlat upp ärmarna.
Det så kallade "systerskap" är nog varken bättre eller sämre än "broderskapet". Jag har sett alltför många brodersband slitas itu när vinden vänt. Men det är ingen tröst när ens lilla dotter står ensam och ingen stöttar henne i skolan. Den brutala exkludering som de unga kan ägna sig åt är näst intill förgörande ibland.
Ditt lilla knott vet säkert att det inte är henne det är fel på, men handling säger nog mer än ord i detta fallet. Jag känner dynamiten bakom dina ord. Tur att hon har dig!! Varma hälsningar, Niklas
Hej Guldkorn! Tack för ditt nya inlägg, lysande som vanligt! Tyvärr tillhör jag dem som i stort sett inget vet om kvinnliga kompositörer. Det ger du mig en chans att råda bot på nu. Det är så härligt att känna sig en liten smula kunnigare på ett område som annars varit ett öde kunskapsfält i mitt inre. Tack!!!
Du verkar göra många spännande saker, involverad i mycket. Kanske har jag sett i någon produktion, vem vet?
Intressant det du berättar om poliserna som inte kunde skilja fiktion ifrån verklighet. Det är klassisk psykologiskt beteende och kan ibland vara direkt farlig för de inblandade. Det fick ni erfara.
Hoppas det går riktigt bra med arbetet, vad gäller julkalendern så vet du väl om att detta kan vara livsavgörande för de små?:)En liten upplysning bara.:)
Om något hör hemma här så är det väl detta! Du läste något du reagerade på och du berättade. Den verklighet du lever i är oerhört smärtsam för dig och din familj. Du fick mig att reagera, känna, bry mig. Jag önskar jag kunde göra någon mer än önska dig och din dotter det bästa. Varma hälsningar, Niklas
Din blogg är en jävla kolonilott. Den befinner sig i ett litet, svart, väl avgränsat hörn och det går inte att hålla sig därifrån, vare sig det växer något där eller inte. :) Och jag biter i gräset...
Haha!! "En jävla kolonilott"! Helt rätt! Om jag skulle startat en blogg idag så vore "En svart jävla kolonilott" det perfekta namnet! Jag hoppas du kommer på besök många, många gånger. Ifrån ett väl avgränsat hörn, Niklas
Fullständigt ointressant. Jag är fullständigt ointressant. Jag skriver att jag är läkare. Men jag kunde lika gärna ha skrivit att jag är svartvit, eller död. Det spelar ingen roll. Jag är ingen.
15 kommentarer:
Hej,
längesen - jobbar med mina föredrag, filmjobb och skriver lite på den andra bloggen - inlägg som inte kräver så mycket förberedelser.
Jag har nog fått lite prestationsångest...
Ser att du citerat Fridegård - tycker om hans böcker om Holme - Trädgudars land, Gryningsfolket och Offerrök.
Gillar "Torntuppen" och "Porten kallas trång" också.
Var med som statist i SVT:s filmatisering av dessa två böcker.
Den blev bra - mycket bra - Ingvar Hirdwall spelade soldaten som betraktar livet från sin "döda vinkel".
Jan Hemmel (regissören) blev förtjust i min son och ropade på honom hela tiden. Ville ha honom med i flera scener.
Själv var jag gravid och jättestor - men ingen ville resa sig och erbjuda plats i pauserna - det visade sig att alla trodde min mage var en fejkad mage...
jag läser din blogg, fastnar för vissa bilder, tycker jättemycket om den. kafkacitatet fastnade. bilden med kvinnan som har ett jättestort huvud fastnade också. nu. snöstorm utan vinterdäck. peace /n.
Jag har en dotter. En dotter som inte alls vänder ansiktet uppåt nu. Hon tittar inte heller ner. Nej, det är en inåtvänd blick. Hennes gåtor är stora och mycket svårbesvarade. Hon gråter och vägrar gå till skolan. Skolan är hennes fängelse. Där är hon ensam och isolerad. Mitt fängelse är maktlösheten: jag vet inte hur jag ska hjälpa henne. Men jag kommer att hjälpa henne - Jag vänder mitt ansikte uppåt och det är verkligen eviga gåtor som stirrar tillbaka på mig.
Hej Anonym! Jag blir ledsen när jag läser hur din dotter mår och hur det får dig att känna. Maktlöshet. Maktlösheten finns hos din dotter också, hennes enda utväg just nu är att vägra gå till skolan och sluta sig inom sig själv. I skolan är hon isolerad och ensam. Hemma finns du.
Ditt lilla knytte behöver stöd och du finns där för henne, även om du inte vet hur du ska hjälpa henne. Men det gör du ju redan även om det kanske inte känns så. Du finns där, du lyssnar, du älskar henne.
De frågor som din dotter ställer är nog stora för även för oss vuxna, inte minst när vi måste se dem ifrån småttingarnas perspektiv, vilket jag tror är en förutsättning för att vi ska kunna hjälpa.
Det känns verkligen som att du har styrkan och kärleken att hjälpa henne och jag hoppas och tror att ni snart båda kan sitta tillsammans, och vända era ansikten mot himlen. Och le.
Jag kan inte göra något men jag vill ändå skicka dig de varmaste hälsningar till dig och din dotter, Niklas
PS: Jag hoppas du också har stöd, det är mycket viktigt!
Hej Guldkorn! Roligt att höra av dig. Jag har följt din andra blogg, roas och imponeras. Jag hoppas dock att du snart kommer över din prestationsångest. Det vore otroligt synd om du inte fortsatte skriva på Guldkornsbloggen. Hur många sådana bloggar som din finns där ute på nätet? Du delar med dig av din kunskap, saker du hittat och som intresserar dig. Bara det är inspiration nog för oss andra.
Vad roligt att få läsa om din relation till Fridegård, eller hans verk. Att du dessutom spelat med i filmatiseringarna är verkligen inte dåligt. Riktigt häftigt! Måste ha varit spännande att ha läst verken och sedan få delta i produktionen av dem för TV.
På tal om stora magar, snart får man knappt sitta någonstans, var och varannan individ är ju gravid, åtminstone på det sjukhus där jag arbetar. De vaggar fram i korridorerna, vitklädda, lite pustande ibland.
Trodde verkligen dina medarbetare att du bara spelade gravid? De var väl så dåliga på att känna igen en äkta graviditet att de inte förstod det när de såg det.
Tack för kommentaren!
Hej Navid! Tack så otroligt mycket för dina vänliga ord om detta på din egen blogg. Jag gick in för att läsa din blogg som jag inser att jag måste kolla in riktigt ordenligt. Hoppas du inte misstycker, att jag börjar frekventera din sida.:)
Tack. Jag blev kanske väl privat i min kommentar, men det var skönt att få skriva några rader om det som sker allra närmast mig nu.
Ja, jag har stöd, problemet är nog snarare att jag inte söker det. Kan själv, liksom. :)
Hej Anonym! Jag hoppas inte du ångrar dig, att berättade. Jag är glad att du gjorde det även om jag blir ledsen när jag tänker på dig och din dotter. Hon ska inte behöva känna så.
Skönt att veta att det finns stöd omkring dig, även om du "kan själv":). Det känner man igen, jag nämner inga personer, men det är någon du just nu kommunicerar med.:)
Var rädd om dig och din lilla och tack för att du berättade.
"Hon ska inte behöva känna så"
Nej, det kan man tycka. Men både du och jag vet att det inte fungerar så. Min kärlek till henne räcker inte i ett sådant här läge. Ord räcker inte heller - även om goda samtal kan leda till enormt bra insikter. Det krävs mer - handling och styrka. Och gärna lite schyssta gener.:)
Jag är redo för strid. Ingen rör min dotter!
En lång parantes:(Jag spottar just nu på det sk "systerskapet". Flickor får inte lära sig att hålla ihop. Tjejer och kvinnor prioriterar inte ett systerskap. Det är ett jävla skitsnack! Är så förbannat trött på mycket av feministkäbblet. Vi fäller krokben för varann och skyller på patriarkatet. Vackert!)
Nu tror jag det har lossnat.
Skrev ett inlägg igår - inte det jag har planerat - men ett annat.
Angående filminspelningen; de måste trott att jag var en fantastisk skådespelare - som både kunde bära lösmagen på rätt sätt ooch vagga äkta - till och med i pauserna.
Ja, det känns fint att ha varit med i en film som bygger på så bra böcker och med så bra skådespelare - resultatet blev också bra.
Vi tittade på filmen när min mamma hade dött. Det kändes trösterikt - att tänka att hon går där bredvid oss fast vi inte ser henne. Ja, filmen är en tröstefilm.
-
Jag var med i Lars Molins "Korset" också - men jag hade inte TV då. Såg den som hastigast hemma hos min kompis pojkvän - men har inte sett den sen dess. Jag spelade knarkare. Poliserna i filmen spelades av poliser - och de trodde att vi var riktiga bovar - och behandlade oss rätt illa. En tjej drog de armen ur led på - så ambulansen kom och hämtade henne.
Dramatiskt.
Just nu har jag fyra produktioner på gång. En av dem är julkalendern...
Hej Anonym! Nej, jag är medveten om att det inte alltid räcker med kärlek. I detta fall krävs det handling och du har kavlat upp ärmarna.
Det så kallade "systerskap" är nog varken bättre eller sämre än "broderskapet". Jag har sett alltför många brodersband slitas itu när vinden vänt. Men det är ingen tröst när ens lilla dotter står ensam och ingen stöttar henne i skolan. Den brutala exkludering som de unga kan ägna sig åt är näst intill förgörande ibland.
Ditt lilla knott vet säkert att det inte är henne det är fel på, men handling säger nog mer än ord i detta fallet. Jag känner dynamiten bakom dina ord. Tur att hon har dig!! Varma hälsningar, Niklas
Hej Guldkorn! Tack för ditt nya inlägg, lysande som vanligt! Tyvärr tillhör jag dem som i stort sett inget vet om kvinnliga kompositörer. Det ger du mig en chans att råda bot på nu. Det är så härligt att känna sig en liten smula kunnigare på ett område som annars varit ett öde kunskapsfält i mitt inre. Tack!!!
Du verkar göra många spännande saker, involverad i mycket. Kanske har jag sett i någon produktion, vem vet?
Intressant det du berättar om poliserna som inte kunde skilja fiktion ifrån verklighet. Det är klassisk psykologiskt beteende och kan ibland vara direkt farlig för de inblandade. Det fick ni erfara.
Hoppas det går riktigt bra med arbetet, vad gäller julkalendern så vet du väl om att detta kan vara livsavgörande för de små?:)En liten upplysning bara.:)
Niklas
Det är ånger jag känner över det jag skrivit om situtationen kring min dotter. Det hör inte hemma här.
Tack för dina svar.
Om något hör hemma här så är det väl detta! Du läste något du reagerade på och du berättade. Den verklighet du lever i är oerhört smärtsam för dig och din familj. Du fick mig att reagera, känna, bry mig. Jag önskar jag kunde göra någon mer än önska dig och din dotter det bästa. Varma hälsningar, Niklas
Din blogg är en jävla kolonilott. Den befinner sig i ett litet, svart, väl avgränsat hörn och det går inte att hålla sig därifrån, vare sig det växer något där eller inte. :) Och jag biter i gräset...
Tack för dina varma hälsningar.
Haha!! "En jävla kolonilott"! Helt rätt! Om jag skulle startat en blogg idag så vore "En svart jävla kolonilott" det perfekta namnet!
Jag hoppas du kommer på besök många, många gånger.
Ifrån ett väl avgränsat hörn, Niklas
Skicka en kommentar