Blott och bart för detta enda ögonblick

Han var löjtnant och hade gjort inemot tusen flygtimmar i jaktplanet Spitfire som genom en sinnrik mekanism öppnade eld mellan propellerns rotorblad samtidigt som den roterade så att den blev osynlig. Han hade ofta flugit över Balkanländerna och Rumänien. Han hade sett stålcisternerna vid raffinaderierna i Ploiesti flyga i luften och borrtornen i Cimpina sprängas i bitar som om de hade varit tändstickor, han hade lekt katt och råtta med rumänska IAR-plan och tyska Stuka-plan. Han hade sett eldklot och svart rök från något bombplan som hade fått granatträff i buken men också svampmolnen som nådde tre tusen meters höjd långt nedifrån kringelkrokar lika abstrakta som på en karta. Det var som om han hade sysslat med detta ett helt liv – hållit i styrspaken, tryckt på knappen till kulsprutorna, avläst instrumenten, ensam i sin förarhytt timme efter timme – precis som jag i min hiss hade tryckt på knappar och sett våningarna passera revy. Båda två lyfte vi och landade, ingen av oss hade några minnen eller något privatliv. Vi hade kommit till världen (men vilken värld?) blott och bart för detta enda ögonblick då vi kopulerade som två insekter i en aura av koncentriska ljuscirklar. Och så skulle vi alltid förbli: stående, tryckta intill varandra, upptill förenade genom blickar, nedtill genom befruktningskanalen genom vilken jag kände hur jag invaderades av miljarder informationsbitar. Vi stannade kvar så i en sluten krets, i ett hjul genom vilket mannen flöt in i kvinnan genom könet och kvinnan in i mannen genom blicken, också när vi lösgjorde oss från varandra, när han tog ett steg bakåt och blev stående ett ögonblick och såg på min mage och mina svettdrypande bröst. Och jag såg på honom, på hans ludna mage och slaka lem. Sen kom han tillbaka till sin grå förarhytt och var själv alldeles grå som i en svartvit krigsfilm och fortsatte jaga fiendens jaktplan över molnfria eller mörka himlar och blev nedskjuten samma dag, eller också överlevde han, blev gammal och satt med barnbarnen i knät och berättade hur han hade kämpat i kriget. Vem bryr sig om vilket? Cartarescu
(Bild: Okänd)

Jag är grå som aska

Därför finns det inga höjder och vidder för mig. Förvirrad hoppar jag omkring bland människorna. De ser på mig med stor misstro. Jag är ju en farlig fågel, en tjuv, en kaja. Men det är bara skenbart. I själva verket saknar jag sinne för glänsande ting. Och därför bär jag inte ens glänsande svarta fjädrar. Jag är grå som aska. En kaja som längtar efter att få gömma sig bland stenarna. Kafka
(Fotograf: Frank Boots)

En oursäktlig tanklöshet

Man måste betrakta måleriet som ett samtal mellan deltagare med olika skaplynnen till konstinstitutionen. Det är ett misstag, tror jag att låtsas tiden vara ett handicap för dem som levat före oss. Utan att bortse från tiden, gör vi oss skyldiga till en oursäktlig tanklöshet, som borde förpassa oss utanför denna diskussion. Måleriet är lika utsträckt i rum och tid som andens verksamhet är det. Och vi ha ingen anledning att tro att en viss tid eller ett visst slags måleri har uttömt dess resurser.
Vår egen tid har också den rätt till att komma med sina meningar, hur chockerande eller destruktiva de kan synas vara för de konventioner, vi tillägnat oss från tidigare meningsutbyten. I morgon har de skapat nya konventioner för dem som då lever. Ragnar Sandberg
(Konstnär: Anthony Christian)

Sanningen om oss själva

Vi driver formligen vind för våg, och vi kan inte vara helt utan sinne för humor om vi mitt i vinddraget tar oss för pannan eller försöker tala lugnande till oss själva med våra smala fingrar pressade mot knäna. Medan vi i vanliga fall är så hänsynsfulla att vi inte vill veta sanningen om oss själva, kan det nu hända att vi lite halvhjärtat söker den, låt vara att det mest påminner om när vi på skoj låtsas att det är svårt at ta fatt små barn som långsamt stultar iväg framför oss. Vi gräver oss som en mullvad rakt genom oss själva, kommer alldeles kolsvarta och med sammetsmjukt hår upp ur våra underjordiska sandhålor och sträcker ut våra ömkliga små röda fötter i hopp om att väcka medlidande. Kafka
(Fotograf: Dariusz Klimczak)

He thinks too much

Julius Caesar: Let me have men about me that are fat;
Sleek-headed men, and such as sleep o’ nights:
Yond Cassius has a lean and hungry look;
He thinks too much: such men are dangerous.
Shakespeare

Julius Caesar: Jag vill se feta människor omkring mig,
Slätkammat folk, som sover gott om natten;
Den Cassius har en mager, hungrig uppsyn;
Han tänker mycket; sådant folk är farligt.

(Fotograf: Henri Cartier-Bresson på Giacometti)

På kartan över vår paradoxala livsväg

När man vid sitt skrivbord betraktar filigranmönstret av kaffesump i koppen och bilden plötsligt tycks sväva i luften, dubbleras och deformeras på ett märkligt sätt, bli ett morgonlandskap med ett glittrande, flyktigt hav som skymtar mellan rosa kolonner i geometriska tempel och palats, och när bilden svävar där, genomskinlig minut efter minut över ens skrivbord och sedan smälter som socker i vatten – är det omöjligt att urskilja var på kartan detta sker. På kartan som är som en tredimensionell, ändlös spindelväv, kartan över ens plats i världen, befinner man sig i fasa och förundran: i Illusionens husgrund, på Drömmeriets aveny, i Minnets park, på Hallucinationens station, i Verklighetens stadsdel … Nej, då är det lättare att föreställa sig att man sticker en nål genom en hopvikt karta och därmed förenar inkompatibla zoner som ligger långt ifrån varandra i en bana man inte förstår, vinkelrätt mot pappret, ockult, och perforerar tillvaron från intet till intet, så som vi själva genom vår paradoxala livsväg förenar patetiska oförenligheter: födelsen och kärleken, konsten och vansinnet, lyckan och döden…
(Mircea Cartarescu)
(Fotograf: Okänd)

Vår skugglika längtan

Ulrich hade sagt: Vi har inte bara myten om människan som delades i två; vi kan också ta Pygmalion eller Hermafroditos, eller Isis och Osiris, det är, i olika variationer, hela tiden fråga om samma sak. Denna längtan efter en dubbelgångare av det motsatta könet är uråldrig. Den kräver kärlek som vi bara kan möta hos en varelse som är vår fullkomliga avbild, men som ändå måste vara en annan än vi, en magisk gestalt i vilken vi återfinner oss själva, men som ändå förblir just en magisk gestalt och äger det företrädet framför allt som vi endast föreställer oss, att den har en anda av självständighet och oavhängighet. Otaliga gånger har denna dröm om kärlekens fluidum, som oberoende av sinnevärldens begränsningar möts i två olika identiskt lika gestalter, redan i ensam alkemi stigit upp ur den mänskliga huvudskålens retort…
Musil
(Fotograf: Kim Joon)

Jag stöter dig ifrån mig

Jag stöter dig ifrån mig
bara för att så mycket häftigare omfamna dig
i nästa stund av åtrå
som är – motstånd: Mitt väsens fiende
till liv och kraft
- Vad är ditt namn
- Smärta heter jag. Och du?
- Smärta heter också jag
Räck mig din hand, jag skall spå dig
lika fort som du räknar håren i min fläta
Här är den! En dom över tiden
Så många och så mörka hårstrån kan du aldrig skilja
från varandra
- Och du! Du skall se detta tecken i min hand
som ingen annan har
och som ögonblickligen kan tydas
- Skjut mig från dig
Jag vet, du gör det för att så mycket häftigare
omfamna mig
i nästa stund av liv
- Vad är ditt namn
Du som talar så egendomligt!
- Mitt namn är njutning
och vad heter du?
- Njutning heter också jag
- Se, i din hand lägger jag min tjocka fläta
förtroendefullt, som om du vore jag själv
eller jag vore du
- Först nämnde du dig Smärta, sedan Njutning
Fort! Har du flera namn?
- Ja
- Är två namn som utplånar varandra inte nog?
Måste jag kalla dig icke-Njutning
Det vore annars sant och mer än sant
Två smärtor som tar ut varann, en Njutning

Gunnar Ekelöf
(Fotograf: Gordon Denman)

Den viktigaste täcks över

Våra barn lär sig redan i skolan att vatten består av gaserna väte och syre, eller socker av kol, väte och syre. Den som inte förstår det är dum. De viktigaste frågorna täcks över. Wittgenstein
(Fotograf: William Ropp)

Ett dårhus

Den som ännu har ork att lyssna (men idag har man inte längre öron för sådant) hur skriket efter kärlek genljöd i denna plågornas och dårskapens natt, ett skrik av den mest längtansfulla förtjusning, efter frälsning genom kärlek, han vänder sig bort, gripen av oövervinnelig fasa… Det finns så många ohyggligheter hos människan!... Jorden har redan alltför länge varit ett dårhus!... Nietzsche
(Konstnär: Banksy)

Hjärtats vikt

Vad är då till slut det goda. Också det ett magiskt, svårbestämbart, som bara kan mätas med Sets vågskålar i underjorden, hans som väger hjärtat, medan du står huttrande och intig bredvid och väntar utslaget, utan hjärta. Gunnar Ekelöf
(Fotografi: Aaron Hawks på Anne Faith Nicholls)

Söka en fast punkt i livet

Allt flyter. Allt bedrar oss allt lockar oss in i fällor i missförstånd i galenskaper. Den enda punkten som är fast, som inte vacklar är döden. Att tänka på döden, att se livet genom döden är att ge en orgelpunkt åt den svindlande, osäkra melodi som vi lever. Gunnar Ekelöf
(Konstnär: Luke Chueh)

Före Simone de Beauvoir

Thomasius’ grundlärda avhandling De concubinate är särdeles läsvärd; man finner i den påvisat, att konkubinatet i alla tider och bland alla folk ända till den luterska reformationen, varit tillåten och till en viss grad lagligt erkänd, ingalunda skamlig inrättning; detta avskaffade den luterska reformationen, som så fick ännu en anledning att rättfärdiga prästernas giftermål. Och sedan kunde icke heller den katolska kyrkan tillåta det.

Om polygami skall man alls icke bry sig om att disputera, utan taga den som ett allestädes närvarande faktum; uppgiften är bara dess reglering. Var finns det väl verkliga monogamister? Alla leva vi åtminstone till en tid, oftast i hela vårt liv, i polygami. Eftersom varje man således behöver flera kvinnor, är intet mer rättvist, än att det står honom fritt eller rentav ålåge honom att sörja för flera kvinnor. På så sätt får kvinnan åter sin riktiga ställning som subordinerad, och damen, med alla hennes löjliga anspråk på respekt och beundran, detta monstrum av europeisk civilisation och kristligt germansk dumhet, försvinner ur världen. Schopenhauer
(Fotografi: TheOdotos)

Schopenhauers paradox

Liksom det rikhaltigaste bibliotek, när det inte är ordnat, inte gör så stor nytta som ett måttligt stort som är väl ordnat, så är den största mängd av oordnade kunskaper, som inte har genomarbetats av eget tänkande, mycket mindre värd än en mindre kvantitet, som är väl genomtänkt. Ty först genom det allsidiga kombinerandet av vad man vet, genom varje sannings jämförelse med alla andra, tillägnar man sig fullständigt sitt eget vetande och får makt över det. Men man kan blott genomtänka, vad man vet, och därför bör man lära sig något; men man vet dock blott, vad man har tänkt igenom. Schopenhauer
(Fotograf: Meglesz)

Svara med sitt liv

Till slut är det alltid med sitt liv man svarar på de viktigaste frågorna. Det spelar ingen roll vad man säger under tiden, med vilka ord och argument man försvarar sig. Till slut, när allting är över, besvarar man med sitt livs fakta de frågor som världen så envetet har ställt en. De frågorna lyder: Vem är du? ... Vad var det du verkligen ville? … Vad var det du verkligen kunde? … Mot vad eller vem var du trogen eller otrogen? … När var du modig eller feg? … Det är frågorna. Och man svarar så gott man kan, ärligt eller lögnaktigt; men det är inte så särskilt viktigt. Det som är viktigt är att man till slut svarar med hela sitt liv. Sandor Marai
(Fotograf: Eric Traore)

Stolthet och Fördom

”Det har jag gjort”, säger mitt minne. ”Det kan jag inte ha gjort”, säger min stolthet och förbli obeveklig. Till slut – ger minnet efter. Nietzsche
(Fotograf: Gilles Berquet)

Detaljer man minns

- Jag hade jobbat i två dygn, men stannade kvar. Kan du tänka dig vad jag gjorde?

- Nej!

- Jag såg till at han fick vänta.

- Herregud.
Du skrattade åt ditt eget minne.

- Jag stannade hela natten och när jag gick på morgonen var han fortfarande där.

- Du är inte klok.

- Det kändes bra. Jag kan inte ångra mig.

- Han måste ha känt igen dig.

- Nej, jag är säker på att han inte gjorde det.

- Jag kommer ihåg hans händer.

- Det är sådana detaljer man minns.

- De var fina.

Per Planhammar
(Fotograf: Jarek Kubicki)

Orden är i vägen för oss

Överallt där våra förfäder kom med ett ord trodde de att de hade gjort en upptäckt. Hur annorlunda förhöll det sig inte i verkligheten! de bara nuddade vid ett problem och genom att anse att de löst det, skapade de ett hinder för lösningen. – För varje ny kunskap måste man nu snubbla över förstenade och döda ord, och man bryter snarare benet än ordet. Nietzsche
(Fotograf: Lilya Corneli)

Vad vi är

I passionens stormar, i drömmens och dåraktighetens fantasier, återupptäcker människan sin egen och mänsklighetens förhistoria: det djuriska med de vilda grimaserna; hennes minne går tillräckligt långt tillbaka, medan hennes civiliserade ställning utvecklas ur glömskan av denna urerfarenhet, det vill säga ur ett försvagat minne. Nietzsche
(Fotograf: Giuseppe Sarcinella)

I remember him

Heart, we will forget him,
You and I, tonight!
You may forget the warmth he gave,
I will forget the light!

When you have done, pray tell me,
Then I, my thoughts, will dim,
Haste! lest while you’re lagging
I remember him.

Emily Dickinson
(Konstnär: Jeffrey Gold)