söndag 26 april 2009
Adultery: We’re victims we say
We don’t fall in love: it rises through us
the way that certain music does –
whether a symphony or ballad
and it is sepia-coloured,
like tea that stains as it creeps up
the tiny tube-like gas inside
a cube of sugar lying by a cup.
Yes, love’s like that: just when we least
needed or expected it
a part of us dips into it
by chance or mishap and it seeps
through our capillaries, it clings
inside the chambers of the heart
to atriums and ventricles. We’re
victims, we say: merely vessels
drinking the vanilla scent
of this one’s skin, the lustre
of another’s blue eyes skilfully
darkened with bistre. And whatever
damage might result we’re not
to blame for it: love is an autocrat
and won’t be disobeyed.
Sometimes we almost manage
to convince ourselves of that.
Julia Copus
(Bild: David Caruso i CSI Miami)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Sån äre. Den bilden är så jävla bra.
Hej Svalka!
Har du sett Jim Carrey imitera Caruso? Det går att se mer än en gång:
http://www.youtube.com/watch?v=glvGfQnx3DI
Höll på att gå i bitar första gången jag såg det ...
Apropå dikten; ett papper, doppat i te, färgas gyllengult av det stigande teet. Så snart det torkat hårdnar och bleknar det och lever inte längre.
Hej Svalka!
Det var fint. Kan man tolka det som att den trogne lever för evigt?
Det beror väl på hur man ser saken. Om inte annat är en bit papper doppad i te alltid fläckad.
Befläckad.:)
Exakt!
Den här dikten får mig att tänka på något jag var med om en gång. Det var många år sedan vi möttes (och snabbt skiljdes.)
Min son är 8 1/2 nu.
Hej Svalka!
Så är det.
Hej T!
Vilket öde, så passande för dikten. Tack för dina ord som säger mer än jag kan återge.
Skicka en kommentar