söndag 19 april 2009

Tillvarons renoveringslust och glömska


Det är ingenting annat, tänkte Ulrich – och allt detta berörde honom naturligtvis också personligen; han hade händerna i fickorna och hans ansikte var likt en sovandes, så lugnt och lyckligt som om han dog en mild förfrysningsdöd i solstrålarna som silade ner - det är ingenting annat som ligger till grund för den ständiga företeelse som man kallar nya generationer, fäder och söner, andlig omvälvning, stilväxling, utveckling, mode och förnyelse. Vad som gör denna tillvarons renoveringslust till ett perpetuum mobile är helt enkelt det obehagliga att mellan vårt eget dimmiga jag och föregångarnas, som redan har stelnat till främmande skal, åter skjuts in endast ett sken-jag, en ungefärligt passande gruppsjäl. Och är man bara litet uppmärksam kan man nog alltid i den framtid som just står för dörren redan skönja det kommande förflutna. De nya idéerna är då bara en trettio år äldre, men utvecklade, litet övermogna eller antikverade, och gör ungefär samma intryck som när man vid sidan av en ung flickas strålande ansikte får se moderns slocknade drag; eller de har inte haft någon framgång och är avtärda och hopskrumpna till ett reformförslag som en gammal narr söker genomdriva, vilken av sina femtio beundrare kallas den store Den-och-den. Musil
(Fotograf: David Gibson)

8 kommentarer:

Noémi sa...

Bra citat!! Så är det ju faktiskt. Bara man skulle inse det lite oftare...

Wu sa...

Så tänker jag ofta... typ "nihil novi sub sole" och ständiga déjà vu. Ju äldre man blir desto oftare sådant uppträder.

Svalka sa...

Homo obliviens.

Niklas sa...

Hej Noémi!

Visst är det. Hela boken är ett mästerverk och Musils betraktelser är helt fantastiska.
Vi är alla moderna antikviteter, lätt narcissistiska tomtebloss vars unika ljus vi alla känner igen för att snart glömmas bort.

Tack för kommentaren!

Niklas sa...

Hej Niemand!

Jaså, det är åldern alltså. Det är bara att vänja sig, menar du.:) Kanske det finns mer att hitta i skuggan?

Tack för kommentaren!

Niklas sa...

Hej Svalka!

Den var ny för mig men ett synnerligen passande namn på oss.

Tack för kommentaren!

Wu sa...

Jo, nog åldras man och känner igen de återkommande svallen, ibland rycks med av hänförelse, ibland bara ryser vid åsynen av hydrans nya huvuden där dessa påstods avhuggna för alltid... Det är väl ändå meningen med alltsammans att bli så blaserad, uttröttad och likgiltig till slut att inget längre rör en i ryggen?

Niklas sa...

Hej Niemand!

Så det är så det är, man avtrubbas menar du? En mental rollator på tankens motorväg. Kanske är det bara kraven som blir högre, eller synen som blir sämre? Attityd? Jag tror att det är som du säger för de flesta. Man blir blasé. Fattig. Var tog den inre rikedomen vägen, den som såg något nytt i varje rörelse och i varje hörn? Den som trodde på förändring och tron att det fortfarande är möjligt? Brrr, Niemand, måtte vi inte hamna där, i soffan och tro att vi sett och hört allt.

Tack för kommentaren!