tisdag 7 april 2009

Allt annat är tidsfördriv


Det finns endast ett verkligt allvarligt filosofiskt problem: självmordet. Då man avgör om livet är värt att leva eller inte, besvarar man filosofins grundläggande fråga. Allt det övriga – om världen har tre dimensioner, om tanken har nio eller tolv kategorier – kommer i efterhand. Sådant är tidsfördriv; först måste den väsentliga frågan besvaras. Camus

12 kommentarer:

Anonym sa...

Men om man inte beaktar tidfördrivet - vår ständiga rörelse -, kan man då besvara grundfrågan? Vad är det man säger ja eller nej till i så fall?

En hopplös tomhet?

Svalka sa...

Ja och ja, precis.

Absurt!

Noémi sa...

Åh, vilken underbar bild.

Niklas sa...

Hej anonym!

På din fråga svara Svalka bättre än jag. Se hans svar.

Om jag får vara lite tråkigt så tror jag inte problemet är tidsfördrivet, utan den vikt vi lägger på det. Jag kan lätt tro att de problem jag tror mig ha eller ger mig i kast att försöka lösa, är av högsta dignitet.

Hm, kom och tänka på en grav som lär finnas i en kyrka någonstans. Kanske du vet bättre vad det står på den? Men på den står någonting liknande att ”var du står nu stod jag för inte så länge sedan och snart är du var jag är nu”. (Det sägs också att man öppnade graven och den var tom. Hopplös tomhet?)

Svaret finner vi kanske i den där graven. Men än så länge står vi och tittar på den och då bör vi kanske passa på att driva tiden med att leva och inte stirra oss blinda på den. (Präktigt sagt, eller hur. Speciellt om man har en allvarligt psykisk eller fysiskt sjukdom.)

Jag tror dock inte att svaret på Camus fråga behövs för att leva. Den kan till och med göra det omöjligt för oss att leva. Men för den som kan och orkar ställa den kan den kan kanske få vederbörande att inse att frågan om huruvida tanken har nio eller tolv kategorier trots allt är något som kallas tidsfördriv.

Tack för kommentaren!

Niklas sa...

Hej Svalka!

Säker på din sak! Det gillar jag!

Tack för det.

Niklas sa...

Hej Noémi!

Jag håller med dig. Den är fantastisk mitt i det djupt sorgliga.

Anonym sa...

Graven du nämner känner jag inte till. Vill inte närmare lära känna någon heller. Ingen grav för mig, tack!

Niklas sa...

Hej Anonym!

Sa du gravallvarligt. Kom ihåg att berätta detta för dina anhöriga. Likaså om man kan tänka sig att donera sina organ om man hastigt skulle avlida.

Men det har du säkert gjort. Men vi andra bör också göra det.

J sa...

Jag har alltid funnit både existentialismen och Camus självmordsfrågor märkligt upplyftande. Jag tror att jag, när jag läste Existentialismen är en humanism alldeles för ung för första gången upplevde en känsla av kontroll och en slags självdistanserad komik i det faktum att jag onekligen styrt skeppet i sank alldeles själv. Ju äldre jag blir desto mer undrar jag hur det fria valet står i förhållande till andras idéer om ens person. Camus satte huvudet på spiken i Mersaults rättegång, oavsett hans val, formas hans liv i efterhand i andras ögon. Men som sagt vad gäller den mest fundamentala frågan råder inget tvivel. Jag tror det var Kundera som beskrev yrsel inte som rädslan för stupet, utan insikten om att vi kan hoppa, att döden är ett steg bort. Jag tror att vi påminns om denna filosofins största fråga i bland, och vi plockar fram någon eufemism som yrsel för att dölja det faktum att vi faktiskt alla undrar ibland.

Niklas sa...

Hej J!

Visst är vi människor olika på hur vi reagerar inför Sartres ord om vårt fria val och det ansvar det innebär. För många innebär det ångest, för individer som dig något frigörande. Kanske är det också därför som du inte undviker eller skräms inför Camus fråga.

Tanken som Kundera framför kände jag inte till men tilltalas av den. För vem har inte tänkt tanken. Det finns något lockande med stupet.
Men samtidigt så känns det inte lika lockande att simma långt ut i havet, kasta sig in i en brand eller hålla en laddad pistol mot huvudet. Yrseln infinner sig inte trots att döden befinner sig på så nära håll.
Ett simtag. En gnista. Ett skott.

Tack för kommentaren och glad påsk!

frida sa...

Det är något med den här bloggen som fascinerar. Frågan är om det är vad du skriver, att alla som kommenterar verkar vara en enda glad familj eller om det är pga alla sjuka bilder, som skapar intresset.

Niklas sa...

Hej Frida!

Vad roligt att du finner bloggen fascinerande. Jag försöker blanda lite citat med bilder som ibland provocerar, ibland roar och ibland får en att må bra. Tanken är mest att stimulera till eftertanke och att känna.

Vad gäller kommentarerna så är jag gladast över vår glada familj som inte är intresserade av att vara elaka eller råa mot varandra. Som tur är så finns det så många bloggar som erbjuder den möjligheten vilket jag inte är intresserad av.

Hoppas du fortsätter att fascineras och kanske sluter upp i familjen.:)

Tack för kommentaren!