onsdag 15 april 2009

Delsanningens dunkla känsla och giltighet


Man kan betrakta en så invecklad skapelse, som den hon utgör, från många sidor och i den teoretiska bilden välja det ena eller det andra som axel: det uppstår delsanningar, ur vilkas ömsesidiga genomträngande sanningen långsamt växer sig högre. Men växer den sig verkligen högre? Det har hittills alltid hämnat sig varje gång man har tagit en delsanning för det enda giltiga. Men å andra sidan hade man knappast kommit fram till denna delsanning om man inte hade överskattat den. Det finns således ett mångfaldigt samband mellan sanningens historia och känslans, men känslans förblir därvid i dunkel. Musil

9 kommentarer:

Svalka sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Svalka sa...

Äh, vafan. Eller mer poetiskt: vad tjänar det till?

På frågan "vad är sanning?" svarar Tarski lakoniskt "det som är sant", och låter det förövrigt vara. Jag följer hans exempel nu.

Niklas sa...

Hehe!

Måste man inte frossat i ångest innan man kan vara så lakonisk i förhållande till sanningen. Frågan är om man kan gå vidare, verkligen kasta bort stegen. Eller klättrar man ner i inferno igen i hopp om ett möte med Mr. Truth himself, Hin Hole och fråga honom. Eller som du själv säger, Vafan!

Tack för kommentaren!

Anonym sa...

Jag tänker på Lisa Randall när jag läser det här: Hennes forskande efter dolda dimensioner. De finns även i oss människor. Och vem vet vad vårt omedvetna och våra känslor är egentligen? Visst, vi har reduktionisterna som menar att allt i stort sett handlar om dopamin. Ett chip i hjärnan skulle lösa det mesta osv.

Vad tror du?

Svalka sa...

Reduktionister är hopplöst ytliga.

Niklas sa...

Hej Anonym!

Oj, en mycket intressant fråga riktad till någon som vet väldigt lite om saken.

Jag tillhör nog en av de där reduktionisterna i den bemärkelsen att jag tror att förklaringen till vårt medvetande, våra känslor och tankar ligger i hjärnans anatomi och fysiologi.

För vissa låter detta säkert oerhört trist, och fullständigt fel enligt andra.

Jag förstår väldigt lite av Randalls teorier. Sannolikt ännu mindre.

Men säger inte hon att våra hjärnor inte är byggda för att direkt uppleva eller visualisera några extra dimensioner?
I en intervju (finns på YouTube) säger hon dock att vi trots denna begränsning kan beskriva dimensionerna matematiskt och konceptuellt. Teorierna om de extra dimensionerna kan förklara olika delar av vårt universum och kanske kan vi snart experimentellt få stöd för att de verkligen finns. Men vi vet inte, säkert.

Kanske gäller samma sak med vårt medvetande, våra känslor och tankar? Fast omvänt. I detta fall vet vi att de finns men det innebär inte att vi kan förklara dem. Vi kan på olika sätt beskriva, till och med visualisera dessa ”dimensioner” med exempelvis modern röntgenteknik (där vi ser hur olika delar av hjärnan aktiveras vid olika känslotillstånd osv), men det förklarar inte själva känslan av ett jag, ett du och ett vi. Således vet vi men kan inte riktigt förklara det.

Så ser det ut i min lilla tankevärld.

Vad tror du själv?

Niklas sa...

Hej Svalka!

Ja, är de inte det!:) Hopplöst ytliga!

Anonym sa...

Du är reduktionist. Kanske du då läst F Cricks bok The Astonishing Hypothesis: The scientific search for the soul?

Bra bok.

Man aäger ofta, liksom du: "i min lilla tankevärld". Det visar vilken felaktig uppfattning vi har för vad som är stort och litet. Tror inte att någon har en "liten" tankevärld. Det är det som är så fantastiskt intressant. Och jag tolkar Randall som att hon menar att våra hjärnor idag inte kan visualisera och tolka de extra dimensionerna, men därmed inte sagt att de inte kommer att kunna.
Vi måste bara lyfta blicken lite till. Tänka utanför ramarna osv. Matematiken kan säkerligen hjälpa till att ta oss vidare. De gamla grekerna hade stor hjälp av den. Eller hur?

Jag tänker inte skriva att jag har en liten tankevärld. Det är ett jävla kaos där, men det är en annan sak.

Niklas sa...

Hej Anonym!

Den boken kände jag inte till och tittade efter den i bokhandeln igår men den fanns inte där. Tack för tipset!

Min lilla tankevärld är liten men jag förstår vad du menar. Vi ska inte underskatta den hjärna som kan älska en annan människa, tror på förändring och fantiserar om en bättre värld.

Stort är också din optimism om att ”vi måste bara lyfta blicken lite” och ”tänka utanför ramarna”. Jag tänker inte argumentera med dig om detta då en individ som ser så ljust på människans förmåga att göra detta är en tillgång för oss alla.

Tack för dessa uppmuntrande ord.