Mitt hjärta, sa jag, var ditt

Mitt hjärta, sa jag, var ditt.
Ditt hjärta, sa du, var mitt.
Och vackert du tyckte det lät
att gråten var min när du grät.

Så bytte vi ord och rim.
Klokt gifte du dej till slut.
Och jag har procent av Stim
och lever precis som förut.
Ferlin
(Konstnär: Luke Chueh)

Oändligt mycket hopp

”Vi är”, har Kafka en gång sagt, ”nihilistiska tankar, uppstigna i Guds hjärna.” Finns det då inget hopp? Kafka svarar: ”Å, massor av hopp, oändligt mycket hopp – bara inte för oss.”

Flickorna håller oss uppe

Endast genom att uppbjuda alla sina krafter och kärleksfullt bistå varandra kan människorna hålla sig på en dräglig nivå ovanför det helvetiska djup som hotar att dra dem till sig. De är sinsemellan förbundna med rep, det är illa nog om repen lossnar en aning runt en av dem så att han sjunker lite längre ner i avgrunden än de andra, och alldeles ohyggligt blir det om repen runt någon går av så att han faller handlöst. Därför ska man hålla ihop. Jag för min del tror att det är flickorna som håller oss uppe eftersom de är så lätta, därför måste vi älska flickorna och därför måste de älska oss. Kafka
(Fotograf: Aaron Hawks)

Words like us to pause

Words, like ourselves, in order to live at their ease, need privacy. Undoubtedly they like us to think, and they like us to feel, before we use them; but they also like us to pause; to become unconscious. Our unconsciousness is their privacy; our darkness is their light. . . . Virigina Woolf
(Fotograf: Joana Pimentel)

Ett hotell för resande

Att åldras innebär att man upptäcker att vi har idéerna till låns, liksom världen vi lever i. Det är en inte särdeles originell men likväl för var och en ganska förbluffande upptäckt man gör då man åldras, nämligen den att generation efter generation har besuttit den värld vi en gång trädde in i och vars fraîcheur gjorde ett så omedelbart och oförgätligt intryck på oss. Till detta kommer den upptäckten att vi bara går i vägen för de generationer som väntar på att ta vad vi trodde var ”vår” värld i besittning efter oss och kalla den sin. Vi trodde att vi hade ett hem som var vårt, och så är det ett hotell för resande med begränsad uppehållstid för envar. Ragnar Sandberg
(Konstnär: Luke Chueh)

Vita löv ur ditt lakan

När du somnat
i det sista rummet
kryper parken närmare
och lånar
vita löv ur ditt lakan

jag
slickade naveln
på hon
som ska ta dig över floden
Bruno K. Öijer
(Fotograf: Jens Wessel)

Det frusna havet inom oss

Jag tycker faktiskt att man endast ska läsa sådana böcker som bits och sticks. Om boken vi läser inte skakar om oss som ett knytnävsslag mot huvudet, varför ska vi då läsa den? För att bli lyckliga, som Du skriver? Herre Gud, lyckliga skulle vi kunna vara även om vi inte hade några böcker alls, och böcker som gör oss lyckliga skulle vi i värsta fall kunna skriva själva. Nej, vi behöver böcker som drabbar oss likt en fruktansvärd olycka, som när någon vi älskar mer än oss själva dör, som när vi jagas ut i öknen och blir utestängda från all mänsklig gemenskap, som ett självmord, en bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss. Det är vad jag tycker. Kafka
(Fotograf: Daniela Edburg)

Frukta den du älskar

Fruktan har gynnat den allmänna kunskapen om människan mer än kärleken har gjort, ty fruktan vill avslöja vem den andre är, vad han kan och vad han vill: att missta sig vore farligt och till nackdel. Kärleken å andra sidan äger en hemlig impuls att i den andre vilja se så mycket skönhet som möjligt eller att höja honom så högt som möjligt: att missta sig ger upphov till lust och är en fördel – och således gör man det. Nietzsche
(Fotograf: Oleg Kosirev)

De färger och former de erbjöd varandra

Vem vet för övrigt om kärleken skulle bli lika mycket beundrad om den inte gjorde en trött! När de blev varse sinnesrörelsens efterdyningar från dagen innan gjorde det dem lyckliga på nytt, liksom älskande är stolta över att de varit nära att dö av lust. Trots det var den glädje de fann i varandra inte bara en sådan känsla utan var också en ögats upphetsning. De färger och former de bjöd varandra var upplösta och utan grund och ändå skarpt framträdande som en blomsterbukett drivande på mörkt vatten. De var mera eftertryckligt avgränsade än annars, men på ett sådant sätt att det var omöjligt att säga om det berodde på tydligheten i uppenbarelsen eller på den djupare rörelsen i den. Intrycket hörde både till varseblivningens och uppmärksamhetens handfasta område och till känslans oprecisa och just därför svävade det mellan det inre och det yttre, jämförbart med svävandet mellan in- och utandning när man håller andan; i egendomlig motsats till dess styrka var det inte lätt att avgöra om det hörde till det kroppsligas värld eller endast hade den inre delaktigheten att tacka för sin tillblivelse. De två ville inte heller skilja på det, ty ett slags förnuftets blygsel höll dem tillbaka; och även under en ganska lång tid därefter tvingade det dem att hålla distans till varandra, fastän deras känslighet visade varaktig och mycket väl kunde ge upphov till tron att gränserna både mellan dem inbördes och mellan dem och världen med ens hade flyttats en smula. Musil
(Fotograf: Max Sauco)

Den yttersta hemligheten

Livet i sömnens förklädnad innehåller den förklaring på vårt livs mening som vi saknar då vi är vakna. Inte bara den psykologiska förklaringen, såsom den utforskats av psykoanalysen, utan förklaringen över huvud taget. Frågan om den yttersta hemligheten med våra liv tar vi med oss när vi glider in i sömnen. Ragnar Sandberg
(Fotograf: Pascal Renoux)

En del av mitt hjärta förtärdes av längtan

En del av mitt hjärta förtärdes av längtan. Livet ställer ingenting till rätta när det gäller de döda. Det finns ingen glömska, det finns bara kärlek, allt eftersom dagarna går finns det bara saknad. Det vore naivt att tro att tiden lindrar sorgen och smärtan. Allting gör att jag tänker på pappa. Själva livet gör att jag tänker på honom. Livets hjärta. Livets hastighet. Livets eld. Livets tystnad. Han är och förblir min första referenspunkt. Nina Bouraoui
(Fotograf: Sauco)