Vem är vi

Vi ska aldrig glömma att varje mänska vi möter, även en konstnär, är en spegel som återger våra egna drag. Vi ska akta oss för att krossa de speglar som talar om för oss vem vi är! Ragnar Sandberg
(Konstnär: Banksy)

Detta livs nakenhet

Där man på kvällen när man öppnar dörren till sitt rum har en känsla av att skända allt liv som spridits där och blivit kvar, av att oförskräckt ta det vid handen när man åter stängt dörren och går längre in, fram till bordet eller fönstret; av att sätta sig i ett slags fri beblandelse med detta liv på soffan som klätts av huvudortens tapetserare i vad han trodde var parisisk smak; av att överallt vidröra detta livs nakenhet i avsikt att förvirra sig själv genom sin egen förtrolighet när man lägger sina tillhörigheter här och där och spelar herre i detta rum som är till brädden fullt av andras själ, och som ända in i eldställens form och gardinernas mönster bevarar avtrycken av deras drömmar, när man går barfota på dess okända matta; då har man en känsla av att stänga in detta hemliga liv tillsammans med sig själv, där man darrande går att låsa dörren; av att skjuta det framför sig ner i sängen och att till slut ligga tillsammans med det i de stora vita lakanen, som når upp över ens ansikte, alltmedan kyrkan alldeles i närheten för hela staden ringer in de döendes och de älskandes sömnlösa timmar. Proust
(Fotograf: Oleg Kosirev)

Så gick en mänsklig varelse bort

Man förde bort Akakij Akakijevitj och begravde honom. Och Petersburg fortsatte att existera utan honom som om han aldrig levat. Så gick en mänsklig varelse bort, försvarad av ingen, älskad av ingen, utan intresse för någon, uppmärksammad av ingen, inte ens av naturforskarna, som eljest aldrig underlåter att sätta en vanlig fluga under mikroskopet och undersöka henne. Tålmodigt hade denna varelse uthärdat alla förödmjukelser i kansliet. Utan att ha upplevt en enda märklig händelse hade han vandrat sin väg fram till graven och när mot slutet av hans liv en ljuspunkt äntligen lyste över hans fattiga tillvaro i en kappas gestalt så måste ödet krossa den lika obarmhärtigt som det krossar denna världens mäktige…! Gogol
(Fotograf: Carl Rymenamns)

Bara jag ensam

Det stod klart att livet och världen nu liksom berodde helt på mig. Man skulle också kunna uttrycka det så, att världen nu liksom var till bara för mig ensam: Om jag skjuter mig, finns världen inte mer, i varje fall inte för mig. Jag bortser då från möjligheten att det kanske i själva verket inte kommer att finnas någonting för någon när jag är borta och att så snart världen slocknar i mitt medvetande, slocknar den som en hägring, som tillhörde den endast och allenast mitt medvetande, ty kanske är hela denna värld och alla dess människor till sist bara jag ensam och ingen annan. Dostojevskij
(Fotograf: Pipilotti Rist)

Up your ass

MAURICE: Berätta om dig själv nu.
VALERIE: Manshatare. Författare. Forskare. Surfare.
MAURICE: Intressant. Vad har du skrivit?
VALERIE: En pjäs. Up Your Ass. Ett manifest. SCUM. Society for Cutting Up Men. Och andra saker på gång.
MAURICE. Intressant. Vad är det för pjäs?
VALERIE: Om Bongi. Om en manshatande tiggerska som skojar runt med allt och alla. En räddningsaktion för världslitteraturen och världsdramatiken.
MAURICE: Och manifestet?
VALERIE: Manshatarmanifest. Den enda boken som är värd att köpa.
MAURICE: Intressant. Berätta varför du skriver?
VALERIE: Mäns flagranta underlägsenhet. Naturens vederbörliga ordning. Vi behöver en agenda för Evigheten och Utopia.
MAURICE: Och män?
VALERIE: Kryp och masochister. Ni surfar på vågorna till er egen undergång.
MAURICE: Jag menar. Får jag läsa dina texter?
VALERIE: Du ska läsa dem. Ge mig en sån där brun cigarett till och lite dollar så kan du få läsa direkt ur mitt arsle om du vill.
MAURICE: Vad hette pjäsen sa du?
VALERIE: Up Your Ass.

Sara Stridsberg
(Fotograf: Okänd)

Den fria kvinnan

Det var den fria kvinnan, i havande tillstånd korsfäst och förbannad av folkhopen. Strindberg
(Fotograf: Andres Serrano)

På deras tungor

De två epokerna tedde sig olika; nutiden såg stolt ner på det förgångna, och hade det förgångna av en tillfällighet råkat komma senare, så skulle det stolt ha sett ner på det närvarande, men i huvudsak var det ungefär detsamma, ty i bägge fallen spelade bristande exakthet och ignorerande av de avgörande olikheterna den största rollen. En del av det stora togs för det hela, en avlägsen analogi för sanningens uppfyllelse, och det tomma skinnet av ett stort ord blev uppstoppat enligt dagens mode. Sådant gick storartat, även om det inte varade länge. De där människorna som pratade i Diotimas salong hade inte alldeles orätt i någonting, därför att deras begrepp var lika suddiga som gestalter i en tvättstuga. 'Dessa begrepp, i vilka livet svävar som örnen på sina vingar!' tänkte Ulrich. 'Dessa otaliga moraliska och konstnärliga begrepp om livet, vilka till sitt väsen är lika vaga som hårda bergskedjor i ett otydligt fjärran!' På deras tungor förökade de sig genom vridande och vändande, och det var omöjligt att tala om någon av deras idéer en stund utan att oavsiktligt råka in på nästa. Musil
(Fotograf: Rodney Smith)

Sedan han blivit förälskad

Ty Swann fann en ny tjusning i tillvaron sedan han blivit förälskad, en tjusning liknande den han erfarit i sin ungdom då han trott sig äga konstnärlig begåvning – men det var inte samma tjusning, ty denna gång var det Odette ensam som förlänade den åt tingen. Han kände på nytt den inspiration han upplevat i ungdomen och vilken skingrats av ett ytligt liv – men denna inspiration återspeglade en enda varelse, som helt präglade den, och under de långa timmar han nu fann en raffinerad glädje i att tillbringa hemma, ensam med sin tillfrisknade själ, blev han småningom åter sig själv, men en annans egendom. Proust
(Fotograf: Aaron Hawks)

I mina onda tankar

I mina onda tankar finns uppenbarelsen av huden som jag snittar upp med kniv och av blodådrorna som jag sliter sönder likt ett tunt tyg, där finns ord också, som jag är rädd att höra: skära, stycka, åderlåta. I mina onda tankar finns besattheten av det inre, som kanske är symbolen för hemligheten som ska bäras, men en hemlighet som är så stor att ingen känner till dess verkliga vidd, det är en fantasibildshemlighet, som blir större och större för varje generation, det är alla små rädslors hemlighet, det är också för den hemligheten som jag kommer hit till dig, som jag bönar och ber dig, i mitt huvud, eftersom jag fortfarande behärskar tårarna; jag vill vara stark inför dig, för jag står inte ut med tanken på att bli svag. Nina Bouraoui
(Fotograf: Okänd)

En riktigt bra bok

En bok som denna är inte avsedd att sträckläsas eller läsas högt utan att slås upp här och var, särskilt på promenader och på resor; man skall kunna sticka in huvudet i den och sedan lyfta upp det igen och finna omgivningen helt förändrad. Nietzsche
(Fotograf: Christophe Huet)

Att vilja se allt

Andedräkten lämnar den halvöppna munnen, återvänder, tar sig in och återvänder ut igen. Köttets maskineri är oerhört exakt. Lutad över henne, orörlig, betraktar du henne. Du vet att du skulle kunna förfoga över henne på det sätt du vill, det farligaste. Du gör det inte. Istället smeker du kroppen så försiktigt som om den vore utsatt för njutningens fara. Din hand ligger mot könets ovandel, den smeker klyftan mellan läpparna. Du betraktar springan mellan läpparna och det som omger den, hela kroppen. Du ser ingenting.
Du skulle vilja se allt av en kvinna, så mycket som går att se. Du förstår inte att det är omöjligt för dig.
Du betraktar den slutna gestalten.
Först ser du en lätt rysning inristas i huden, precis som av smärta. Och sedan hur ögonlocken darrar som om ögonen ville se. Och sedan hur munnen öppnar sig som om munnen ville tala. Och sedan märker du att könets läppar sväller under dina smekningar och att från deras sammet kommer en klibbig och varm vätska som av blod. Då blir dina smekningar ivrigare. Du märker att låren säras för att ge mer plats åt din hand, så att du ska komma åt bättre.

Och plötsligt ser du hur vällusten, med ett kvidande, kommer över henne, tar henne fullständigt, får henne att stegra sig i sängen. Du betraktar intensivt det du just åstadkommit med hennes kropp. Sedan ser du den falla tillbaka, mot sängens vithet, orörlig. Den andas hastigt, i ryckningar, med längre och längre mellanrum. Och sedan sluts ögonen ännu mer och förseglar ansiktet ytterligare. Och sedan öppnas de, och sedan sluts de.
De sluts. Du har betraktat allt. Till sist sluter du i din tur ögonen. Länge förblir du så, med slutna ögon, liksom hon. Marguerite Duras
(Fotograf: Pascal Renoux)