för några dagar sedan
berättade någon för mig i telefon om ett säkert recept för att bli lycklig.
det är nog gammalt, ändå inte helt utan intresse
eftersom människorna lever en kort tid
och åtminstone vill vara lyckliga.
du lägger, sade han, en hand på bordet, tar en hammare och slår mot fingrarna: varje gång du inte träffar blir du förfärligt lycklig.
Mircea Cartarescu
(Bild: se www.danielaskill.com)
10 kommentarer:
Måste nog köpa den samlingen, det där var hur bra som helst. Vad heter den?
Hej Skymning!
Den heter "En lycklig dag i mitt liv". En annan del av Cartarescus spännande författarskap.
Tack för frågan!
...dvs: kör en kniv i bröstet på dig själv och känn lyckan av att ha skurit upp lungorna men missat aortan eller hjärtat... vilket ju vore svårt att få uppleva som en känsla att senare kunna referera till?
Ja, en tänker sig olika saker som skola kallas lycka. Att få ut en besvärande kråka ur näsan är en sorts lycka det med. Lr hur?
åh, nej vad grymt det låter! Lite som att när man känner sig nere skall man bara tänka på döden och så känns det genast bättre. Man LEVER ju fortfarande...
Mycket intressant blogg! Hit återvänder jag gärna igen.
Hej Niemand! Hehe, ja, man måste ha tur ibland, var än knivar eller fingrar befinner sig.
Tack för kommentaren!
Hej Noémi! Visst är det grymt, lyckan är grym ibland. Hur många kan inte känna en viss glädje i andra olycka, eller död? Det är dock svårt att erkänna för sig själv. "Tack och lov att det inte var jag!"
Tack för kommentaren!
Hej Mnemosyne! Titta gärna förbi fler gånger:):
Tack för denna gången och dina vänliga ord. Det värmer!
Jag undrar hur mycket vi definierar i liknande icke-termer. Lyckan är en produkt av olyckan? I viss mån har han kanske rätt, allt är relativt. Alla verkliga definitioner sker i förhållande till vad de inte är.
Jag minns att jag läste någonstans om små barns användande av ordet pappa. Hur man till att börja med hade en pappa, den egna fadern, för att med den språkliga utvecklingen en kort tid börja applicera titeln på alla män. Ett generaliserande. Vad skiljer pappa från mamma. Pappa är man, ergo alla män är pappa. För att avslutningsvis när språket utvecklats lära sig konsten att inte bara generalisera men också diskriminera. Pappa är inte andra män.
Så jag antar att det är där vi balanserar mellan dessa två poler. Det är väl läge att börja mäta ut vad lyckan inte är, för att tillslut ha en karta över denna hägrande föreställnings dimmiga utkanter.
Å andra sidan är vi väl många som mer eller mindre lever våra liv efter följande devis. Vi grälar för att kunna känna lyckan i att bli sams, bryter upp för att kunna återförenas, njuter av livets stilla tragedi och sönderslagna fingrar, eftersom det är enda tyngden som väger upp våra lyckliga stunder.
Hej J!
Mycket tänkvärt det du skriver, som vanligt. Vi lever våra liv genom kontraster, motsatsens nödvändiga existens för att livet ska få en mening, ett innehåll. Hur många lever inte bokstavligt eller bildligt på gränsen till icke-varat genom att kasta sig bort från rälsen precis innan tåget förflyttat dem in i det eviga mörkret.
Våra hjärnor behöver förändringar, något som får mig att tänka på filmen Jurassic park där den väldiga dinosaurien bara kunde uppfatta rörelse. S så länge det potentiella offret höll sig stilla kunde odjuret inte uppfatta dem och därmed riskera att missa sin middag. Om jag minns rätt!
Bär vi med oss något liknande, behovet av rörelse för att överleva. Vi söker kontraster, bygger, river, grälar, älskar, skriver, förändringen som en nödvändig förutsättning för varat. Kanske är diskrimineringen ett tveeggat svärd?
Samtidigt är det just förändringarna som är hotfulla och som genom evolutionen finslipat vår arts sensitivitet för just kontraster. För i den stund våra hjärnor slappnar av, slutar att reagera på rörelse, riskerar vi att missa vår tids ”odjur”, att det väldiga tåget förflyttar oss in i stillheten.
Tack för kommentaren!
Skicka en kommentar