Så fort våra tankar ha fått ordets form, äro de inte längre så djupa och i grund och botten heller icke så allvarliga. I samma ögonblick de börja vara till för andra, upphöra de att leva i oss, liksom barnet löser sig från modern, när dess egen individuella tillvaro tar sin början. Schopenhauer
(Fotograf: okänd)
8 kommentarer:
Håller inte alls med Sch., men jag gillar hans stil. Om ändå det funnes någon (eller i varje fall fler) som skrev filosofi på det viset numera ...
Jag håller med Schopenhauer fullständigt! Ord kan, enligt mig, aldrig fullt ut förmedla djupet och allvaret i det tänkta. Det är ett glapp mellan tanke och uttryck som inte går att överbrygga. Och i detta ligger mycket av tjusningen med ord.
Människan är i mångt och mycket en teknisk felkonstruktion. På sammma sätt som - och beroende av att - vi vet att vi går mot vår undergång, men trots vissheten ändå visslar på och låtsas som att vi är odödliga medan vi ägnar oss åt diverse oväsentligheter, så varken kan eller vill vi sluta försöka uttrycka vad vi tänker.
Inte heller nu lyckas jag...
Anonym: Jag säger inte emot honom om svårigheten i att uttrycka tankar på ett sätt som gör dem rättvisa, utan i fråga om den "döda oföränderlighet" som omtalas i förra citatet. Snarare är min ståndpunkt mer radikal än Sch:s. Tankar uttryckta på ett eller annat vis säger nämligen inte enbart vad de säger, utan även vad de tas för. Det finns inget sådant som "objektiv mening" eller något "fullständigt grepp" därom.
Tankar uttryckta i ord är som huggna i sten. Är det så herr S menar? Det är väl sant i den bemärkelsen att du inte kan ta tillbaka dem när de väl är uttalade, eller nedskrivna.
Men samtidigt, orden lever ett eget liv. På stentavla eller på flygfärd genom luften - från mun till öra. Orden har en själ och den är i allra högsta grad evig och föränderlig.
Orden är som oss människor: på jakt efter ett fixt "jag", men som förr eller senare hinns upp av ett föränderligt "själv".
Hej Skymning! Ja, tänk om fler skrev filosofi på det viset där intellektuell stringens får ge vika för stilistisk hänryckning. Båda har ett pris att betala, få kan kombinera dem.
Hej Anonym!
Du sätter fingret på något mycket intressant, relationen mellan tanke och ord. Det finns verkligen en tjusning i ord, vilket inte minst Virginia Woolf skrev en essä om (se några citat därur: 17 juni 2007 och 18 februari 2008).
Frågan är egentligen hur felaktigt konstruerade vi människor är egentligen som kan på ett plan vara medvetna om vår förestående död och å andra sidan agera som om evigheten var den första dagen i våra liv. Rätt finurligt, eller hur:).
Kan vi då, utifrån detta, fråga oss om orden och tanken ger oss utrymme att fylla ut evigheten med den klyfta som finns dem emellan. För om tanke och ord gick hand i hand kanske tystanden snart skulle råda och hur kul skulle evigheten då vara.
Hej Skymning!
Ja, vad är orden utan en mottagare, en tanke som möter deras hårda kanter, löser upp dem och bildar nya ord. En circulus vitiosus mån tro?:)
Hej Anonym!
Hehe, du låter lite som Virginia Woolf och det är inte dåligt.
Skicka en kommentar