fredag 19 december 2008

De hänsynslösa passionerna


Den lilla fläkten av förtrollning förblir sig lik vare sig man för första gången ser en dam naken eller i en höghalsad klänning, och de stora, hänsynslösa passionerna har alla sin rot däri att en människa tror sig se sitt hemligaste jag blicka sig till mötes bakom en annans sänkta ögonfransar. Musil
(Fotograf: Aaron Hawks)

8 kommentarer:

Noémi sa...

Kan detta vara samma (Robert) Musil som annars är mest känd för sitt verk Mannen utan egenskaper? :)

Blomman sa...

Ja, komiskt att vi alltid söker våra egna jag i andra människor...när ska vi äntligen börja söka i oss själva?

God Jul!

lyckorusimagen sa...

Den första som fastnade ordentligt hos mig var Selma Lagerlöf. Denna fantastiska kvinna jag sett på tjugolappen sen jag var liten, och aldrig tagit mig tid att umgås närmre med. En herrgårdssägen är fantastisk! Att bli bestört över Catullus vulgära verk var något som förgyllde. Inom dramatiken; Shakespeare (kanske inte så otippat) och Strindbergs Ett drömspel. Jane Eyre av Charlotte Brontë gav upphov till många dagdrömmar och en ihållande vacker känsla. Och till sist de fenomenala kvinnorna Edith Södergran och Karin Boye. Det är de som spontant kommer upp just nu. Skivor... Jag vet inte om jag vågar svara. Det har varit lite nytt och mycket svenskt. Melissa Horn - Långa nätter förföljde mig i flera veckor. På repeat! Markus Krunegård, Hoffmaestro & Chraa. Sen gör Winnerbäck och Hellström alltid allting lite bättre, men de har ju hängt med så länge.

Det här var ju inte speciellt spännande. Det intressanta är ju vad som gjort ditt 2008 lite vackrare!

Niklas sa...

Hej Lycorusimagen! Du ger dig inte!:) Men jag uppskattar högeligen att du berättar. Och spännande! 2008, det året bearbetar jag fortfarande. Jag älskar minnen, både mina egna och andras. Därför är det extra roligt att du berättade lite om vad du minns. Även om jag är något ambivalent till Proust så släpper han inte taget om mig. Jag återvänder och häpnar över hans inblick i människans beroende av det förflutna för att kunna ta sig an nuet och framtiden. Vi är våra minnen och vi förändras med dem.

Så här i väntan på Godot…

Tack för kommentaren!

Niklas sa...

Hej Blomman! Synnerligen bra kommentar!

Kanske är det genom andra som vi bäst kan se oss själva? Kanske det bara handlar om att ha tillräckligt bra speglar, dvs människorna omkring oss, för att kunna se oss själva.
Problemet är att vännerna inte så sällan är de sämsta speglarna men också de mest hänsynsfulla.

Vi måste bara skaffa bättre och starkare glasögon, men framför allt mod. Att se sig själv är inte alltid en njutning, dock i mångt och mycket en förutsättning för utveckling.
Tack för kommentaren!

Niklas sa...

Hej Noémi! Hehe, så är det, min trogne vän i nöd och fägring stor, precis som Nietzsche...Musil!
Tack för kommentaren!

lyckorusimagen sa...

Åh herregud, förlåt! Nu skulle du se den djupröda rodnaden på mina kinder. Så fruktansvärt pinsamt. Jag har fått allt det här om bakfoten!

Niklas sa...

Hej lyckorusimagen! Du ska verkligen inte rodna och tycka det är pinsamt. Men jag förstår att du gör det. Sådana är vi människor.

Vi människor är roliga på så sätt. Om vi hälsar på någon som vi sedan inser inte är den vi trodde så sjunker vi genom jorden av den pinsamhet vi känner över oss själva. Varför? Vi tycker att vi gjort bort oss. En cool och säker människa hälsar aldrig fel, bara en osäker och töntig människa gör det. Komiskt! Vad gör det egentligen? Inget! Bara i våra egna hjärnor där osäkerhetstrollen härjar fritt.

Jag hoppas den du trodde att jag var inser vilken otroligt trevlig människa du verkar vara om han läser dina ord. Och litterär guldgruva att kunna byta tankar och känslor med. Lycka till!

Jag kan bara hoppas att du inte försvinner för gott från min blogg, även om en pinsam tystnad utbreder sig.:)

Hälsningar, Niklas