Except the smaller size
No lives are round –
These – hurry to a sphere
And show and end –
The larger – slower grow
And later hang –
The summers of Hesperides
Are long.
Emily Dickinson
(Fotograf: Okänd)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
30 kommentarer:
DICKinson kan sina grejer.
Hehe! Hej Lust och fägring! Ja, oavsett vad vi än tror och tänker runt Emily Dickinson så får vi inte glömma bort Roths ord (se 14 juli, 2007): No one is superior to sex! Hennes namn säger allt!
Tack för kommentaren!
Du har faktiskt en egenskap. Du är mycket artig. Har inte bestämt mig för om jag gillar det eller inte. Inte för att jag tror att det spelar dig någon roll vad jag tycker. För för dig är jag ingen- än så länge.
Hej Lust och Fägring! Hehe, ”artig”! Det är skönt att du hittat en egenskap även om det innebär att du inte tycker om det.
Jag bryr mig om vad du tycker, varför skulle jag inte göra det? Visst, jag kan spela likgiltig, men det är inte en egenskap jag gillar. Vi tassar runt här på jorden en förhållandevis kort tid, men som känns som en evighet ibland, jag har inte råd att inte bry mig. Då kunde jag lika gärna vara död.
Notera dock att det varit allt annat än artigt att inte svara på din kommentar, vilket jag inte är stolt över. Jag är verkligen ledsen för det. Förmodligen läser du inte detta men om du gör det hoppas jag att du inte är alltför besviken. Jag brukar vara flitig med att svara på kommentarer.
Tack för kommentaren!
Det är skillnad mellan att bry sig och att spela roll. Hårfin kanske men ändå. En av mina egenskaper är att jag är enträgen, har hört att de enträgna vinner, så det är klart att jag har tittat in lite då och då för att se om du bemödat dig att besvara mina inte alltför besvärande ord. Spelar du likgiltig av en anledning eller är det något som kommer av naturen? Själv gillar jag att spela punkt.
Hej Lust och Fägring! Att spela likgiltig är för mig att spela en roll som jag inte tror kommer naturlig för mig. Det beror inte på inbillad ödmjukhet, bara att jag är en sämre skådespelare.
Sannolikt är jag en av dem som Oskar Wilde tänkte på när han sa:
"The world is a stage, but the play is badly cast."
Jag är en av dessa usla skådespelare. För spelar, det gör jag. Att "vara sig själv" är väl egentligen bara att anta att man vet vem är, eller tror sig vara, vid en viss tidpunkt. Eller vill vara. Jag är kanske bara en uppsättning karaktärer, axplock ur minnen och drömmar. Men då jag även har ett taskigt minne blir mitt skådespel därefter.:)
Vad gäller spel så är det en konst som du tydligen gärna ägnar dig åt. Jag gillar bra skådespel.
Jag undrar om du känner att ditt skådespel är beroende av dina medspelares uppträdande och eventuella publik? Eller är du likgiltig för omgivningen när du intar livets estrad? Spelar du även inför dig själv?
Jag förväntar mig inte att du besvara mina frågor. Jag bara undrar.
Tack för kommentaren.
Nämen förvänta sig kan man väl? Jag är mycket förväntningar, däremot tar jag inget för givet. Lustigt att du citerar just Wilde då han var den första jag tänkte på när jag råkade på din sida, mer om det sen. Men vi kan för all del fortsatta i Oscars ordspår, han har uttryckt en hel del tänkvärt. Först och främst håller jag med honom när han säger att
"Illusion is the first of all pleasures."
Att lura ögat kan vara ett sorts spel. Det spel jag talade om är inte så mycket lur som lek. Jag gillar att leka med uppfattningar och föreställningar, och det är ett plus om mycket står på spel.
"Man is least himself when he talks in his own person. Give him a mask and he will tell you the truth"
Bakom den mask av anonymitet som tekniken skänker kan vi leka med våra egna spelregler men för mig är det självklart att de anpassas till publik och de andra speldeltagarna. Det är en del av utmaningen, tjusningen. Däremot försöker man också i sin tur att påverka omgivningen, att beröra, förföra och sen låta dem avgöra om de vill se mer.
Att jag spelar inför mig själv kan jag inte förneka, det tror jag alla gör mer eller mindre. Det är väl ett försvar mot den kognitiva disonans som kan uppstå om det spelas sura toner. Och att leka med sig själv tror jag bara är nyttigt.
Rabbel rabbel, svammel svammel. Tillbaks till de ord som jag kom att tänka på när jag ramlade in genom ditt kaninhål, ord som det du skapat här anspelar på:
"Most people are other people. Their thoughts are someone elses opinions, their lives a mimicry, their passions a quotation."
Hej Lust och Fägring! Tack för dina intressanta ord som är allt annat än rabbel och svammel.
Wilde kunde onekligen blotta oss människor på ett många gånger alldeles underbart träffsäkert sätt. En del av hans genialitet är hans förmåga att få oss läsare att känna att det är andra han pratar om, inte oss själva. Detta är en del av illusionen.
Är det inte så att de människor som har den mest verklighetsnära bilden av sig själv och omvärlden är de som lider av nedstämdhet? Vi andra har en något narcissistisk bild av oss själva, vi glider omkring i slutet på gausskurvan och ler överseende mot våra medmänniskor. Ingen av oss är medelmåttor, alla andra är det.
Då är det inte så konstigt att vi behöver en mask att gömma oss bakom, både inför oss själva och andra.
Men är vi medvetna om oss själva, våra begränsningar likväl som våra tillgångar, kan spelet bli synnerligen intressant och underhållande. Du verkar se möjligheterna i spelet, både mot andra och mot dig själv. Du blir på så sätt både lärare och elev. Häftigt! Konsten måste dock vara att kunna balansera på den tunna tråden mellan allvar och skratt, mellan verklighet och chimär (eller tvärtom). Eller?
Roligt blir det när du tar några ord som jag många gånger funderat på att lägga in i bloggen, men inte hittat någon bild till. Jag tycker det passar perfekt in på mig och min blogg, förutom på en sak som jag inte riktigt känner igen, ”their passions a quotation”. Jag har aldrig tänkt något originellt, jag tror jag är någon annan än jag är och upprepar likt en papegoja vad andra har lärt mig och inbillar mig att jag förstått.
Men mina passioner är inga citat!
Tackar verkligen för ditt svar på mina funderingar!
Jag balanserar sällan på den där tråkiga tråden mellan allvar och skratt, mellan verklighet och chimär, utan svänger hejvilt från sida till sida. Det är det som tillför dramatiken.
Jag kan tänka mig ett par bilder som skulle passa utmärkt. Det beror iofs lite på hur du tolkar citaten.
Sen säger du att dina passioner är inga citat, men du har ju tydligen en passion för citat, vilket avslöjar en hel del om vad du brinner för. Eller?
Hej Lust och Fägring! Jag kan förstå lockelsen i att svänga kraftigt mellan de båda ytterligheterna. Det oförutsägbaras dramatik. Jag trodde att du balanserade på tråden för att ingen skulle vara riktigt säker på vad du spelade för roll. Kanske det avslöjar lite av vad du har passion för? Dramatik?
Du har rätt i att jag har en passion för tankar som många av de författare jag läser, väcker hos mig. Jag gillar de bilder och drömmar de skapar. Men framför allt så tycker jag om att min trånga inre värld sprängs i bitar. Där finns passionen! I att tro sig se och känna lite mer än tidigare, att kanske förstå något jag inte förstått tidigare (och det är mycket:)).
Tack för kommentaren. Jag uppskattar dina ord.
Hittills har vi mest pratat om att spela en roll, det jag egentligen har en passion för är att spela roll, att på- och inverka, ändra och omforma. Lite i linje med det där med att spränga inre världar, fast det är jag som står för sprängandet. Att försöka få någon att se saker ur ett annat perspektiv tycker jag om.
Sen är det väl också lite så att ser jag ett mönster vill jag genast se vad jag kan göra för att rubba det. Just nu försöker jag komma på ett sätt att få dig att inte tacka för min kommentar. Det går inte så bra!
Hej Lust och Fägring! Vill vi inte alla spela en roll i andras liv? Det finns till och med människor som begår hemska brott för att spela en roll. Vi vill ge våra liv en mening och ett innehåll. Komikerna i Hipp Hipp gänget gjorde en sketch om två äventyrare som ville vara ”unika”. Om man inte är unik, vad fan är man då, undrar de. Därför gör de extrema saker som att åka kundvagn genom Tyskland, onanera i en hang glider samtidigt som man reciterar Fröding osv.
Jag är som du, jag vill också spela en roll. Du verkar dessutom vara duktig på att se saker ur olika perspektiv. Du vill dock helst rubba andra ur deras perspektiv. Hur tycker du att det är när någon rubbar dig ur ditt? Har du lätt för att byta perspektiv, att få dina ramar bortsprängda?
Vad är du uppnår genom att ta ifrån mig glädjen i att få kommentarer ifrån dig och tacka för det? Har du svårt att ta emot uppskattning? Går det bättre med en kram?:)
Tack för dina ord och tankar!
Eftersom jag är så "duktig" på det där med perspektivbyte blir jag mycket glad och en smula förvånad när någon annan lyckas visa mig saker ur en synvinkel som inte redan slagit mig. Mina ramar är ofta nödvändiga illusioner för att visa att jag förstått det samhället försöker inbilla mig. Det är svårt att spränga bort illusioner.
Det var inte alls min mening att ta ifrån dig glädjen. Målet var att särskilja mig och bryta ditt mönster. Ett försök till att få ett tecken på att man står ut i mängden. För mig, och, som du mycket riktigt påpekade, i princip alla andra, är det en alldeles särskild sorts uppskattning. Så inte har jag svårt att ta emot uppskattning, jag är bara lite petig med vad den ges i för valuta.
Och inte ska väl du ta det ifrån mig?
Hej Lust och Fägring! Jag har varit på tjänsteuppdrag i utlandet i två dagar och ser att du skrivit några rader. Tack! Du tar inte alls ifrån mig glädjen. Du skriver ju!
Det låter lite tråkigt att inte kunna bli glad och förvånad så ofta, att du redan tänkt och sett det mesta som din omgivning kan erbjuda. Det kan jag verkligen inte säga, och det beror inte på att min omgivning skulle vara mer stimulerande än din utan för att jag inte sett eller tänkt saker på det sätt som de gör. Jag är inte särskilt bra på att vända och vrida på saker.
På tal om perspektivbyten så tänker jag på fysikern Feynman när jag läser hur du känner inför din omgivning. Han var också en mästare på att se saker och ting ur nya perspektiv. Han var tydligen också fenomenal att byta paradigm om så skulle behövas. Enligt Marvin Minsky (AI-gurun) så kunde Feynman byta sin syn på något grundläggande inom fysiken på 15 minuter när ”the average physisist” behövde ett år för att göra samma sak.
Där ligger man i lä!:)
Tack för kommentaren (tills jag vet vad det är för valuta du önskar)!
Jag blir kanske inte överraskad så ofta men däremot ser jag humorn i det mesta. Jag är löjligt lättroad och njuter enormt av konstrasternas spel. Fascineras av intrikata detaljer och är barnsligt förtjust i att leka. Så inte har jag tråkigt heller!
Jag har tänkt lite mer på det här med ditt tackande. Jag tror att det jag är ute efter är en lite mer avslöjande slutkommentar. Visst är det trevligt att veta att du tagit in orden jag lämnat dig, men jag vill ha mer. Istället för att du bara talar om att mina ord är värdefulla, vill jag ha en värdering av mina ord i förhållande till dig (typ dina värderingar, känslor, tankar, eller varför inte fysiska tillstånd?). Det låter kanske lite väl avancerat men det räcker med något i stil med:
Din kommentar gjorde mig trött/ glad/ fick håren i nacken att resa sig/gör att känner att du petar i mig med en pinne etc.
En sådan slutkommentar vore i mina ögon guld värd.
Hej Lust och Fägring! Nu lämnar jag hemstaden för helgen men vill svara dig innan jag åker.
Ärligt talat så hade jag ingen misstanke att du inte har roligt i tillvaron. Även om omvärlden inte förvånar och erbjuder oss nya perspektiv så innebär inte det att vi kan skratta åt och med den. Humor är både en livlina och en motorväg genom livet. Vilket du uppenbarligen gör med råge.
Aha, nu förstår jag vad du menar. Tack för att du tog dig tid att berätta och jag kan hålla med dig att min kommentar kan låta distanserad och opersonlig. Även om du är den första som påpekar det så tror jag att fler håller med dig. Kanske det beror på att jag är lite distanserad, mitt i det personliga. Jag ger uttryck för vad jag tycker om någons ord eller tankar, dina i detta fall, men bevarar ändå en viss distans genom det sätt jag avslutar kommentarerna. Men mitt tack är ärligt. Jag blir glad över att du skriver. Men du vill veta på vilket sätt jag blir glad, hur det känns för eller märks på mig.
Du skriver att du är enträgen. Jag ser din poäng och du är en enskild människa med unika erfarenheter och behov. Det är väl inte konstigt att du vill bli behandlad på så sätt.
Hur tycker du själv att du är? Är du på det sätt som du vill att jag/andra ska vara? Tycker du dina kommentarer innehåller detta? Dessa frågor är inte förtäckt kritik utan jag vill veta hur du uppfattar dig själv.
Ha en fantastisk helg och du…tack för kommentaren!:)
Nja, inte lever jag helt som jag lär men det är faktiskt ett välmotiverat, medvetet val.
Hursomhelst är det inte många som upptäcker det, som när jag skrapar på deras yta, vänder på steken och försöker skrapa på min. Folk fastnar lätt i sin självanalys.
Sen tycker jag att jag i mina kommentarer här faktiskt varit ganska avklädd. Håller du inte med?
Och du... tack för tacken!
*morr*
Hej Lust och Fägring!Vad spännande att du inte lever som du lär och att detta är ett väl motiverat och medvetet val. Du finner således goda skäl för andra att leva efter din pipas rytm men dansar medvetet taktlöst själv. Musik skriven för folket men inte för mästaren själv?:) Jag skämtar då du själv ärligt skriver att du har goda skäl att begränsa din tid på dansgolvet.
Anledningen till att jag frågar om du själv anser dig vara avklädd i dina kommentarer är att jag erfarenhetsmässigt kommit fram till det föga överraskande att vi människor inte så sällan upplever saker lite olika. För en och samma individ kan samma ord i ett sammanhang kännas avklätt och i annat distanserat och påbylsat. Då är det inte så konstigt att två olika individer kan uppleva orden helt olika, beroende på vilket sätt och sammanhang de uttrycks i. Att gå näst intill naken på en badstrand är inte detsamma som att gå i byxor och t-shirt på en frackmiddag.
Så om jag svarar på din fråga så måste jag ärligt säga att dumt nog fick jag känslan av att du rutinerat och självsäkert gick omkring på badstranden. Jag är ledsen för det.
Tack för att du svarar!
Skulle inte säga att jag dansar taktlöst och jag hänger faktiskt gärna på dansgolvet. Anledningarna till att jag undviker att bekänna färg rakt av är andra än att jag inte är rutinerad eller självsäker. Dels är jag arrogant nog att inte vilja begränsa mig till en beskrivning och dels vill jag unna mig friheten att vara föränderlig. Ett flytande första intryck ger tillfälle att positionera sig. Det låter kanske manipulativt men för mig är det ett sätt att få till ett sannare, djupare möte i slutändan. Jag tycker helt enkelt om att känna in innan jag lämnar ut. Inget att vara ledsen över.
Hej Lust och Fägring! Jag tycker att det låter som en lockande formel med att kunna vara föränderlig, inte begränsa sig, innan man känt in, om den leder till ett sannare och djupare möte. Allt medan andra på olika sätt fås att bekänna färg, begränsa sig och kläs av. ”Visa vem du är innan jag gör det”, lite fritt tolkat. Eller?
På sätt och vis tror jag att de flesta av oss skulle önska att vi kunde använda denna formel, men det bygger på en hel del erfarenhet, intelligens och manipulationsförmåga.
Min undran är då hur avklätt detta möte blir från din sida, initialt? Om jag förstår dig rätt så är du ganska påklädd, svår att bilda sig en uppfattning om, men säkerligen också spännande för den som möter dig. Mitt i den intellektuella stimulans du erbjuder den som försöker nagla fast dig, fånga dig, begränsa dig, avslöjar sig densamme i sin iver att göra detta. Har jag förstått dig rätt? (Ett eventuellt svar ifrån din sida blir svårtolkat då du inte vill bli begränsad av mina tolkningar.:))
Jag önskar inte begränsa dig, vingklippa dig eller på något annat sätt tro att jag förstår dig. Du är en kommentar på en blogg, jag ett svar vars innehåll du själv vill tonsätta. Kan vi vara naknare och mer påklädda än så?
Nakna tolkningar som begränsar påklädda svar som inte kan tolkas på grund av begränsningar...
Jag börjar faktiskt bli lite snurrig!
Kan kan vi väl?
Och så smet hon runt hörnet och kvar fanns skuggan av något påklätt naket vitt och ljudlöst. Visst kan vi, men hör du musiken?
Jadå...
THAT music always round me, unceasing, unbeginning—yet long untaught I did not hear;
But now the chorus I hear, and am elated;
A tenor, strong, ascending, with power and health, with glad notes of day-break I hear,
A soprano, at intervals, sailing buoyantly over the tops of immense waves,
A transparent bass, shuddering lusciously under and through the universe,
The triumphant tutti—the funeral wailings, with sweet flutes and violins—all
these I
fill myself with;
I hear not the volumes of sound merely—I am moved by the exquisite meanings,
I listen to the different voices winding in and out, striving, contending with fiery
vehemence
to excel each other in emotion;
I do not think the performers know themselves—but now I think I begin to know them.
Det där var alltså Walt Whitman och ingenting jag själv knåpat ihop. Och nu saknade jag plötsligt tacken. Konstigt det där.
Hej Lust och Fägring! Jag är glad över ditt val av ”musik”.:) Jag kan bara säga att Leaves of Grass är vad jag har läst av honom och det var för många år sedan. Efter att ha läst ditt val av dikt så tror jag nog att jag ska bläddra lite i boken igen. (Har förresten en dikt av honom här på bloggen, den 8 mars 2008, om du inte redan visste det.)
Tack för kommentaren!:) (I aim to please:))
Visste inte att du redan haft lite Walt här men tycker att du gjorde ett fantastiskt val för Internationella Kvinnodagen.
Och jaaa... bläddra i boken, det måste väl räknas som påverkan?
If so, I am pleased.
Hej Lust och Fägring!
So, we are pleased!
Där satt den! Inget tack.
Mycket nöjd. För tillfället.
Eller du kanske tycker det räcker så?
Hej Lust och Fägring!
Mycket nöjd!
Tack för kommentaren!:)
Jag tror att jag aldrig är nöjd. Inte för en lång stund i alla fall. Bra eller dåligt?
Skicka en kommentar