Det är detta ”monster utan motstycke”, sig själv, som han omfamnar när han i sina armar håller den varelse som för honom sammanfattar Världen och som han har påtvingat sina värden och sina lagar. När han förenar sig med denne andre, som han har gjort till sin, är det således hans förhoppning att han ska nå sig själv. Som skatt, byte, lek och risk, musa, vägvisare, domare, medlerska och spegel är kvinnan i den Andre i vilken subjektet kan överskrida sig själv utan att bli begränsad, den som motsätter sig honom utan att förneka honom; hon är den andre som låter sig införlivas utan att upphöra att vara den Andre. Och därigenom blir hon så nödvändig för mannens glädje och triumf att man kan säga att om hon inte hade funnits skulle männen ha uppfunnit henne.
De har uppfunnit henne. Men hon existerar också bortsett från deras uppfinning. Det är därför hon samtidigt är inkarnationen av deras dröm och dess misslyckande. Det finns inte en kvinnobild som inte genast ger upphov till dess motsats: Hon är Livet och Döden, Naturen och Förkonstlingen, Ljuset och Mörkret. Ur vilken aspekt vi än betraktar henne finner vi alltid samma svängning, eftersom det oväsentliga med nödvändighet återgår till det väsentliga.
Simone de Beavoir
(Fotograf: Jose Manchado)
2 kommentarer:
Very nice. Det slog mig igen att min bokhylla, fylld av mäns texter, kräver något mer av det andra könet också.
Hej Svalka! Jag tror din bokhylla liknar de flestas som har litteratur som ett stort intresse. Framför allt om man samlar på sig lite äldre litteratur, gamla klassiker. Bara tänk vilken skatt som väntar på att bli ”upptäckt” av oss som övervägande har gamla manliga stofiler i bokhyllan.
Tack för kommentaren!
Skicka en kommentar