Jag kan aldrig förstå hur någon kan sätta sig att äta en god lunch i trevligt sällskap vid dukat bord och tillbringa tiden med att tala om vardagliga ting, mer eller mindre samma ämnen, dag efter dag, när hela artens kollektiva erfarenhet och verk av stora mästare ligger och samlar damm vart man än tittar. George Klein
(Fotograf: Okänd)
11 kommentarer:
Väder och vind tycks vara oändligt mycket intressantare än någonting vetenskapare eller poeter någonsin kan ha sagt.
Hjälp ...
Hej Svalka! Visst är det så. Jag håller med dig och Klein, hur tröttsamt kan detta inte vara i längden!!! Men när du tittar på bilden, du ser böckerna men också livet framför.
Jag måste ärligt berätta en sak. Jag har efter att ha ägnat många år av självvald isolering med framförallt böcker och selektivt umgänge, har jag personligen funnit en osedvanlig glädje i att kunna sitta ner och samtala med andra medmänniskor runt ett middagsbord. Varför? Jo, jag insåg det som är det mest självklara för många andra. Jag insåg hur fantastiska människor kan vara att prata med om jag bara gjorde en sak:
Jag ställde bara frågor som jag är intresserad av att höra svaret på!
Detta var ingången till ett socialt liv och jag har lärt mig ofantliga mängder av detta. Tror jag!:) Jag har fått prata med människor som visat sig vara otroligt intressanta och underhållande. Så nu kan jag sitta på en disputationsmiddag och inte oroa mig för att ett antal timmar ska kännas ”bortkastade”.
Jag är säker på att du känner likadant, men det tog mig alldeles för många år att inse att allt bara hängde på hur jag själv förhöll mig i samtalen. Dessutom så verkar det som att andra uppskattar mig för de upptäcker att jag faktiskt är ärligt intresserad av att lyssna på dem. Inget dåligt utbyte!!:)
Hur gör du?
Tack för kommentaren!
Hej Niklas, du fångar något riktigt intressant här och också tankar jag själv haft och i viss mån har. Visst är det så att frågorna gör svaren många gånger och samtalen blir intressanta eller inte beroende på vad jag frågar, men det finns ju platser och stunder där det är omöjligt och då blir det just ett dött samtal om ingenting alls.
Tror att också jag försöker ställa "bra" frågor och framförallt visa mitt intresse för personen framför mig, dvs om jag är intresserad :)
Ibland har de mest givande samtalen uppstått med och genom människor de flesta inte en slänger en blick på utan bara går förbi med snörpta munnar och ett stadigt grepp om handväskan...
Jag har hyrt Eastern Promises som jag längtat efter att se och hinner därför inte utveckla.
MEN Niklas eftersom jag har enstöringstendenser och dessutom har potential att bli så uttråkad att jag känner mig självmordsbenägen så har även jag utvecklat en strategi som gav en 'offspring' jag inte hade räknat med. En strategi som öppnade en dörr för kunskap om människor som jag aldrig trodde jag skulle kunna få.
Hej Ann! Ja, är det inte märkligt, det är många gånger i de oväntade mötena som magin uppstår. Dessutom är det intressant hur många som upplever samma sak som vi gjort i sociala sammanhang. Kanske är det vanligare än vi tror att individer är uttråkade?
Fast kanske undviker en del mig där jag går med snörpt mun och stadigt grepp om handväskan.:)
Tack för kommentaren.
Hej Jenny Maria! Nu har du väckt mitt intresse, du säger A men inte B. Din förrädare!!!:) Kan du inte skriva en rad om hur du brutit din isolering? Alla tips är kanon för att hjälpa andra att trivas socialt. Berätta är du har en möjlighet, men känn dig inte pressad. Det är skönt att veta att fler upplevt samma sak och hittat en framgångsrik strategi.
Tack för kommentaren!
Niklas; jag ställer en väldig massa frågor jag verkligen undrar över eller finner spännande, besvarar de jag får tillbaka efter bästa förmåga och återupptäcker nästan dagligen hur intressanta människor i ens omedelbara närhet kan vara ... det ordnar sig rätt bra trots allt. Och visst lär man sig! Hade gärna bevistat en disputationsmiddag men först och främst får jag väl gå på min egen.
Det är bara väldigt tråkigt när den tillfrågade inte bryr sig om att försöka sig på ett svar eller ens en motfråga, utan (ibland t om tjurigt) föredrar vädret och vinden. Tur då att man kan undvika sådant med relativ lätthet.
Klein kan gott borsta dammet från sina axlar! Gillar inte hans inställning till vardagen och vardagliga ting. Det vardagliga måste finnas där, liksom det "normala". Vi har normaliteten att tacka för det storslagna och geniala.
Hej Lycke! Däri har du rätt att vardagen är viktig, där även kända fraser om väder och vind fyller en viktig funktion för gruppen och individen. Men kanske är det när fraserna börjar knastra och kännas torra och inte längre binder samman, som det känns jobbigt. Det normala är att vi människor måste känna samhörighet, att få dela ord utan intellektuell tyngd men väl med emotionell. När det ”normala” blir knastertorrt, distanserat, då kanske det är dags att försöka finna en ny ingång till samhörigheten.
Även distans är viktig, men inte på bekostnad av individen. Distans leder lätt till utanförskap och ensamhet. Alla som sitter runt bordet blir till öar med oceaner mellan dem.
Tack för kommentaren.
Mitt behov av ensamhet är större än mitt behov av socialt liv – det är nog inte så ovanligt.
Som fotograf tillbringar man mycket tid med reportrar, en reporter i taget och arbetar man i Norrland (där avstånden är stora) tillbringar man halva och ibland hela dagar med en och samma person. Många är underbara, intressanta och roliga – andra är bittra, självupptagna, eller tråkiga. Efter att ha fått panik då jag lyssnat på en person som under två dagar oavbrutet malt om hur han renoverat skrovet på en båt utvecklade jag en strategi där jag tänker att jag intervjuar personen. Vänligt men ganska detaljerat – lite som en snäll förhörsledare. Så började jag tänka att jag ska gå till botten med frågor som till exempel ”varför är den här personen bitter?” En man som hatade sin arbetsplats, alltid var hånfull och gjorde allt för att förstöra arbetet berättade att chefen många år tidigare inte låtit honom få ledigt då hans son var dödssjuk – därför hatade han chefen och jobbet. Jag upptäckte att folk ofta hade anledning att vara bittra, elaka eller tråkiga – kanske inte anledning men orsak.
Jag tror att alla vid något tillfälle i livet står vid ett vägskäl där man antingen låter sina dåliga sidor ta över eller anstränger sig för att låta sina goda sidor styra.
Det låter säkert märkligt och kanhända kallt och instrumentellt men det här tillvägagångssättet har lärt mig förståelse också då det gäller mig själv.
Hej Jenny Maria! Vad glad jag blir för att du berättar. Din strategi är ju kanon och definitivt en jag kan tänka mig att använda mig av när så tillfälle ges. Jag förstår vad du menar med att det skulle kunna vara kallt och instrumentellt, men jag håller inte med dig. Du försöker ju göra något bra av situationen och kanske får den som berättar en möjlighet att se sitt eget handlande och tänkande ur ett annat perspektiv. Kanske ger du denna en möjlighet till förändring om han eller hon inte själv är nöjd med sin situation.
Jag tror också att de flesta individer har en orsak till att de handlar som de gör, ibland av riktigt dåliga erfarenheter.
När du skriver ”att alla vid något tillfälle i livet står vid ett vägskäl där man antingen låter sina dåliga sidor eller anstränger sig för att låta sina goda sidor styra”, kan jag säga att jag inte tänkt på det men känner igen detta hos mig själv och några andra jag pratat med. Så kan det nog vara. Det var för oss ett aktivt, ett medvetet val.
Tack för att du berättade!!
Skicka en kommentar