torsdag 5 juni 2008

Skenbart oberoende


Så länge vi inte känner oss beroende av något anser vi oss oberoende; ett felslut som visar hur stolt och härsklysten människan är. För när hon här antar att hon under alla omständigheter skulle märka och inse ett beroende hon hamnat i, utgår hon från att hon annars åtnjuter oberoende och därför skulle få en motsatt upplevelse om hon undantagsvis förlorade det. – Men tänk om det förhåller sig tvärtom: att hon alltid lever i ett mångfaldigt beroende men tror sig fri när hon på grund av lång tillvänjning inte längre känner kedjans tryck? Bara nya kedjor upplevs som ett lidande: - ”Viljans frihet” betyder i själva verket inget annat än att inte känna nya kedjor. Nietzsche
(Bild: okänd)

13 kommentarer:

Panso sa...

det är verkligen en viss stämning på den här bloggen. nu har jag låtit mig drabbas igen. tack för besöket.

Svalka sa...

"Frihet är slaveri - okunnighet är styrka" ekar någonstans i bakhuvudet. Inte för att mannen med den enorma mustaschen ville antyda någonting sådant men det ligger ju nära till hands ungefär på samma sätt som perversioner ligger nära "normalt" beteende. Antecknade en gång någonting i stil med "vi är alla slavar under våra relationer och intressen antingen vi vet det eller inte" ... även en blind höna?

fidelis funderingar sa...

intressant tankegång och visst ligger det något i det.

Anonym sa...

mitt beroende, jag talar om ett missbruk, har jag hamnat i eftersom jag inte kan hantera det beroende jag lever under...oavsett om jag vill eller ej. Beroendet av andra, beroendet av mening, beroendet av Gud. Det är inte ett beroende jag "känner av" dagligdags, men det tär i takt med tiden och när det står klart för mig, så kan jag inte hantera det. Så kastar jag mig då in ett missbruk för att döva ångesten det framkallar...för mig handlar det alltså inte om att jag tror mig vara oberoende när jag inte är i ett beroende, utan vetskapen om beroendet jag inte kan fly ifrån får mig att välja ett annat beroende...sick!

Niklas sa...

Hej Panso! Roligt att du tittade förbi!! Vad glad jag blir att du verkar gilla stämningen. Kom gärna tillbaka.
Tack för kommentaren!

Niklas sa...

Hej Svalka! Visst är det så, att vi inte kan fly våra bojor, men vi kan förneka eller erkänna dem. Vilket vi väljer har nog mer att göra med hur vi vill uppfatta oss själva och vad vi gör för att överleva. Kanske är det som Ibsen sa någonstans att i samma stund som vi tror att vi har fångat friheten så har vi just förlorat den.
Tack för kommentaren!

Niklas sa...

Hej Fidelis! Visst är det en intressant tankegång och aningen skrämmande om vi går runt och känner oss fågelfria.
Tack för kommentaren!

Niklas sa...

Hej anonym! Du beskriver en hemsk situation och jag är ledsen för att du känner som du gör. Du har en mindre rolig situation där du drabbas av ångest över ditt beroende och försöker döva detta i ett missbruk som bara framkallar ännu mera ångest. Du har dessutom hamnat i ett moment 22 där flykten är omöjlig, du är ”beroende” oavsett hur du än handlar.

Min undran är varför du vill vara oberoende? Du skriver ”beroendet av andra, beroendet av mening, beroendet av Gud”. Är det en rädsla för beroende? I så fall, är det så hemskt att vara beroende av andra människor? Är beroendet av Gud kopplat till beroendet av en mening med tillvaron?

Jag vet att många hyllar oberoendet, ser det som en ”frihet”. Tyvärr ser jag detta ”oberoende” bara som en rädsla för närhet, för att bli sårbar. Kanske har man blivit sviken tidigare i livet, av föräldrar, syskon eller någon annan? Det är inte lätt att läka efter svek och ofta bygger man upp murar med taggar utåt. Några taggar riktar man samtidigt inåt.

Jag tror att vi måste vara beroende för att kunna utvecklas som människor. Vi är flockdjur. Till och med Aristoteles menade att en ensam människa är antingen djur eller Gud. Detta kan skrämma oss, att vi är beroende av andra för att kunna leva och utvecklas. Vi ”uppstår” först i relation till andra individer, vår identitet är beroende av gränser mot omvärlden, liksom att vår utveckling är beroende av interaktion med andra. I grund och botten är vi inga stäppvargar. Vi behöver andra precis som de behöver oss.

Anonym, jag hoppas verkligen att du kommer ur ditt missbruk. Jag hoppas du inte finner beroendets kedjor så betungande att du måste missbruka för att minska tyngden av dem. Det handlar inte om att förneka att kedjorna är där utan att se att i andra änden finns något som kan ge dig styrka, någon eller något som stärker dig att tro på dig själv och andra.

Oj, jag börjar låta som en dålig variant på Dr. Phil. Jag hoppas du är överseende och tar mina ord med en nypa salt.

Tack för kommetaren!

Anonym sa...

Beroendet av andra människor är farligt. Du riskerar att bli av med din mänsklighet och objektifieras. Beroendet av livet är också farligt. Du riskerar att dö. Beroendet av Gud är värst av allt - tänk om Gud inte finns.

Jag tror att jag är störd och hoppet är ute för mig. Självupptagen må jag vara, men självmord är inte en väg för mig. Jag söker hjälp och hoppas att jag ska finna att beroendet till andra är vad som räddar mig.

Niklas sa...

Hej Anonym! Jag är mycket glad att du söker hjälp. Bara det visare på en enorm styrka! Hoppet för dig är verkligen inte ute!!
Många av oss vandrar omkring i en "själv är bäste dräng"-tillvaro och går under med detsamma och ensamma.

Vårt beroende av andra är inte riskfritt, men oberoendet är definitivt ett steg mot att bli omänsklig. Var rädd om dig.
Tack för kommentaren och lycka till!

Narcisse sa...

Älsklingen Fritz är något på spåret, tror jag. Eftersom jag inte orkar tänka nytt bjuder jag istället på ett litet utdrag ur ett brev från den tid jag var en hängiven brevskrivare. Vid den tiden hade jag precis läst Om moralens genealogi, brevets mottagare var än mer inläst (närapå frälst) på Nietzsche. Fritz var en ständig resonansbotten i våra samtal. Jag tror att jag ofta kan köpa tankegången, så också tanken beroendets på kedjor som inte längre märks, illusionen. Skillnaden ligger i värderingen. Nå, mitt tjugoåriga jag talar:

"Nå jag läste att du omfamnat filosofin. Den filosofi som är min. Bra, vi talar samma språk nu. Det jag förstått skall även du förstå. Det handlar om beroendet. Att vara bunden, låst i bojor, vid andra människor, och vid sig själv. Befrielsen, det förstår du nu, ligger i beroendet. Först när vi helt överlämnat oss till en annan människa kan vi ge den människan möjligheten och makten att släppa oss fria. Men i det ögonblicket vill vi inget annat än bli kvar. Sådan är människans frihet."


Till sist ett tack för en lika läsvärd blogg som alltid. En välbehövd oas bland allt strunt (gagnlöst prat, sladder och pladder;) som florerar på nätet och annorstädes.


/Narcisse

Niklas sa...

Hej Narcisse! Tack för dina fantastiskt generösa ord om bloggen. En lätt rodnad sprider sig i ansiktet. Din blogg är ett prunkande intellektuellt lagerträd i ett ofta ande- och syrefattigt blogglandskap.

Vad gäller Nietzsche och dina tankar till din brevvän kan jag inget annat än att nicka instämmande när du skriver att ”först när vi helt överlämnat oss till en annan människa kan vi gen den människan möjligheten och makten att släppa oss fria.”
Det finns en märklig känsla, att just när man avsäger sig ”friheten” till en annan människan så har man precis vunnit den. Det är en skör balans men samtidigt också den som får oss att lyfta som människor. Vi släpper taget om oss själva, vi riktar blickarna utåt och ser mer. Tilliten till någon annan. ”I det ögonblicket vill vi inget annat än bli kvar. Sådan är människans frihet.”

Det är inte att säga upp sin individualitet utan att dela den med någon annan. Kanske är det därför som Platon pratade om hur vi människor söker vår andra hälft? Vi må vara starka när vi är ensamma, men vi står på ett ben, ostadigt och faller tungt till marken och ingen tar emot. Då är det ofta bättre att vara beroende av det andra benet, man klättrar lite lättare uppför berg på det sättet.

Tack för din kommentar!!

Anonym sa...

Den yttersta av illusioner torde vara den om vår viljas frihet. Det är omöjligt att förklara den av människan upplevda viljeförmågan som en suverän instans bortom de absoluta, oföränderliga sakförhållandenas sfär. Den del av vårt medvetande som vi kallar viljan är inte möjlig att förstå annat än som en villfarelse, tillkommen genom den till efterklokhet mognade erfarenhetens försorg. Vad som är smått, stort, ont eller gott är inte möjligt för människan att veta, lika litet som hon utifrån sina kunskaper om verkligheten aktivt kan ingripa i denna: verkligheten är inte möjlig att förändra, om än föränderlig! (Sådan den framstår för människan i skenet av tidigare erfarenheter.) Att skåda, blott åse och erfara, är människans lott; att långsamt danas av insikten att ingenting kunde ha varit annorlunda i den värld som för henne tar form genom livet – summan av alla hittillsvarande omständigheter.

Richard, Linköping