Det viktigaste jag fick lära mig på Tralfamadore var att när en människa dör så ser hon bara ut att dö. Hon är fortfarande mycket levande i det förflutna, så det är mycket dumt av människor att gråta på hennes begravning. Alla ögonblick i det förflutna, det närvarande och framtiden har alltid existerat och kommer alltid att existera. Tralfamadorianerna kan betrakta alla de olika ögonblicken precis på samma sätt som vi kan betrakta en sträcka av Klippiga bergen, till exempel. De kan se hur beständiga alla ögonblicken är, och de kan titta på varje ögonblick som intresserar dem. Det är bara en illusion som vi hyser här på jorden att det ena ögonblicket följer på det andra, som pärlor på ett snöre, och att när ett ögonblick har förgått så är det förgånget för alltid.
När en trafamadorian ser ett lik, är det enda han tänker att den döde är i ett dåligt skick i det speciella ögonblicket men att samma människa mår alldeles förträffligt i massor av andra ögonblick. När jag nu själv får höra att någon är död, rycker jag bara på axlarna och säger vad tralfamodorianerna säger om döda, det vill säga: ”Så kan det gå.”
Kurt Vonnegut
(Bild: ur filmen The picture of Dorian Gray, från 1945)
4 kommentarer:
Skitbra!
Fantastiskt! Och så trösterikt. Jag får bekanta mig med Kurt Vonnegut. Vilket verk är det du har citerat ur?
Det gläder mig synnerligen!!
Vad roligt att höra, Noémi, och bekanta dig mycket gärna med "Slakthus 5" som är namnet på boken, eller "Slaughterhouse - five" om du vill läsa den på originalspråk.
Skicka en kommentar