onsdag 1 oktober 2008

Jag har en skuggsida i mig


När jag tänker på honom mår jag illa i hjärtat, jag ljög för honom i ett år, jag säger till mig själv att jag är som mamma, att jag har en skuggsida i mig och att den blir större med tiden. En gång sa pappa att mamma hade lämnat honom för att han inte älskade livet tillräckligt mycket, hon stod inte ut med den där olyckan i djupet av hans ögon längre, den gav eko åt hennes egen olycka, hon sa att det inte var bra för henne, för hennes själ, att hon behövde en stark person vid sin sida som kunde svetsa ihop hennes svagheter. Jag vet inte om kärleken innebär slutet på tomheten, slutet på ensamheten, slutet på svindeln. Jag vet inte om man kan leva utan att känna skräck, och jag vet hur som helst inte om kärleken verkligen existerar, om det inte bara är något som folk har hittat på för att slippa vara så rädda för livet. Nina Bouraoui
(Fotograf: Eric Kellerman)

14 kommentarer:

L sa...

Jag gillar texten - den tar upp sådant som jag själv har funderat på mycket. Jag ser hur mina vänner ständigt trasslar in sig i förhållanden och hur det alltid slutar illa, ändå klarar de inte av att leva själva. Personligen har jag aldrig varit i ett förhållande, och under senaste tiden har jag funderat på om just "kärleken" är ett bot på den ensamhet jag ofta känner.
Kan man verkligen leva utan rädsla? Hur då?

Anonym sa...

Kan det vara tvärtom? Att kärleken förstärker tomheten, ensamheten och svindeln.

Idéerna kring kärleken är många men jag är inte den som vill ifrågasätta om den finns eller inte. Jag känner den, det räcker för mig. Har mött den i många skepnader och på högst oväntat håll - oftast där faktiskt.

Svalka sa...

Kärlek är kanske snarast någonting i stil med gravitation - en företeelse om vilken allt vi kan veta baseras på dess effekt/er. Själva kärnan står utanför varje resonemangs räckvidd. Allt av vikt som sägs om vardera fenomen måste i så fall framställas abduktivt (vilket ju åtminstone gäller i det senare fallet). Ger det ett försök:

Antag att kärlek omfattar både en särskild form av tomhet och en särskild form av fyllnad - var och en som upplevt kärlek har väl själv känt detta. Här vill jag, ytterst skissartat, säga att tomhetens särskilda status beror på fyllnaden: den älskades eko. Detsamma kanske även gäller fyllnaden i sig, alltså att den skulle bero på sin tömnad: n.b, den älskandes eko. Ekot har olika klangfärg beroende på sitt ursprung, men själva tonen är densamma och kommer av upplevarens cogito, analogt med ett struket C anslaget på ett piano respektive en flygel eller så.
Alltså, som anonym säger ovan, förstärker kärleken snarare tomheten, ensamheten och svindeln än innebär deras gemensamma slutpunkt - vilket torde förklara allt prat om den.

(För den som undrar över ordvalen: Jag säger inte "fullhet" eftersom kärlek inte är någonting statiskt - därav även "tömnad". Det statiska "tomhet" skulle då beteckna människans primära varamodus.)

letaguldkorn sa...

Jo nog finns kärleken.
Jag älskar mina barn och mina vänner.
När det gäller kärleken till en partner - så kan man väl säga att den är evig - medan föremålen växlar...

Och så finns det de som älskar färskpotatis, pannkakor eller sushi.
Det är väl också någon slags kärlek.
Fast det låter märkligt.
"Jag älskar heta primörer med smält smör".
Skulle det vara fullt jämförbart med att Romeo och Julia älskade varandra, Isolde och Tristan älskade, Pyramus och Thisbe och Abelard och Héloïse älskade varandra - trots allt...
-
Men att en människas framskymtande inre skugga kan skrämma en annan människa med en dold inre skugga, en skugga som inte får växa och komma fram - det kan jag förstå...

Noémi sa...

Jag undrar om det finns något som kallas vardagskärlek. Alltså den man känner till till ex vänner och släktingar. Man känner den inte konstant, varenda gång man ser personen, ibland känner man ingenting alls. Jag tror den bara blir uppenbar då personen i fråga saknas (i tillvaron). Ändå skrivs/talas det så ofantligt mycket om kärlek. Nästan för mycket. Fastän den är så svår att definiera.

Anonym sa...

Och hur mycket kärlek kan man hantera? Hur många har inte blivit varse att kärleken till ex ett arbete - kanke ett kall - och en man/kvinna inte gått att förena. Det är lite ebb och flod över det hela.

Svalka gör en jämförelse med gravitationen, som jag gillar. Kanske har de med varann att göra?Gravitation som är en relativt svag kraft, men ändå så stark, så viktig. Precis som kärleken.
Möjligen hittar man i den nyligen invigda jätteacceleratorn LHC, nere i Genevé, svaren på även kärlekens gåta...

Blomman sa...

Tack för en fantastisk blogg! Har stängt ner mig själv i helgen pga att jag behöver vila och det var nog meningen att jag skulle hitta hit just idag. Har läst och läst och hittat ord som bättre beskriver mina egna känslor. Tack för hjälpen att komma vidare!!!

Kärleken finns överallt. Jag behöver bara blicka in i en annan människas ögon för att ge eller ta emot kärlek :-) Svårigheten ligger i att våga vara öppen...

Niklas sa...

Hej I! Som Svalka nedan resonerar kan man i kärleken finna både tömnad och fyllnad. Den ena förutsätter den andra, ett ömsesidigt beroende som ger olika klang beroende på ursprung.

Det blir på så sätt ett paradoxalt sätt att bota ensamheten med kärleken, förutsatt att ensamhet likställs med tomhet (vilket inte självklart!).
Kanske ligger svaret på din fråga i vad din ensamhet kommer ifrån, om den kommer ifrån avsaknad av kärlek eller inte?

Jag tror att ensamheten är en del i att vara människa. Vi är flockdjur, vi behöver varandra. Vi hyllar idag i samhället individualism och oberoende men inom och mellan oss växer ensamheten och tomheten.

På samma sätt är det med rädslan. Rädslan är också en del i att vara människa. Rädslan driver oss in i flocken (men ibland också från den). På samma sätt måste vi då spåra rädslans ursprung. Jag säger detta för att ställa frågan om vi verkligen vill leva utan rädsla? Vill vi leva utan andra människor?

Kärleken skrämmer oss. Kärleken kan förstärka vår ensamhet, påminna oss om vårt ömsesidiga beroende. Kärleken påminner oss därför om vår egen skörhet. Vi bygger upp barriärer och skyddsnät för att inte bli sårade, men på samma gång fastnar vi i ensamhet.

Vill vi leva utan rädsla? Så som jag ser på det så vill vi nog egentligen inte det. Genom rädslan öppnar vi upp mot andra, gör det möjligt att möta andra och kanske däri också finna kärleken (inom oss och mellan oss).

Tack för kommentaren!

Niklas sa...

Hej Anonym! Kärleken förstärker ensamheten, så är det. Men som du säger, ”jag känner den, det räcker för mig”. Kärleken är fantastisk, en gåva. Ibland ifrån oväntat håll.

Tack för kommentaren!

Niklas sa...

Hej Svalka! Hm, jag gilla din liknelse mellan kärlek och gravitation. Likaså ditt resonemang runt fyllnad, tömnad och ”den älskandes eko”. Det ömsesidiga beroendet. Även om jag inte är lika bra på att skriva det så får jag känslan av att tomheten är lika nödvändig för oss som för en akustisk gitarr som förstärker ljudet ifrån strängens vibrationer. Vi fylls av välbehag om tonen är den rätta, kärleken är den rätta. Tomheten finns där för att kärleken ska kunna kännas och höras, men samtidigt påminns vi om vårt beroende av den. Nåja, liknelsen är inte så god men att försöka duger.:) Kan jag skylla på att jag är jour?:)

Tack för kommentaren!

Niklas sa...

Hej LetaGuldkorn! Ja, kärleken har många facetter, definitivt. Frågan är mot vad eller vem vi riktar den mot.

Vad gäller skuggorna inom oss så är detta ett kärt ämne för mig, som du kanske märkt.:) Visst kan det skrämma båda andra och oss själva, men samtidigt bringar just skuggorna ett djup inom oss och mellan oss människor, tycker jag. Det är inte lätt att erkänna vissa skuggor inför oss själva och då blir det sällan lättare att erkänna dem för andra. När man då framskymtar någon annans skugga blir man antingen lättad eller skrämd inför det faktum att man bär på egna skuggor. Jag håller med dig.

Tack för kommentaren!

Niklas sa...

Hej Noémi! Som Svalka skriver ovan så är kanske kärlekens kärna, dess egentliga substans, obegriplig, vi vet bara effekterna av den.
Det som är spännande i det du säger är att den ibland bara märks i frånvaron av dem man känner kärlek till. Först då blir den uppenbar! Vissa saker ser man först på avstånd.

Tack för kommentaren!

Niklas sa...

He he! Hej Anonym! Tänk, det är kanske just det man kommer att hitta i Genevé, kärleken!

Kärleken som ett arbete och till ett arbete, hur många försöker inte förena dem båda (arbete och partner), hur många går inte förlorade i det ena eller andra? Vissa har gjort bittra erfarenheter. När jag var kandidat på Karolinska sjukhuset sa vår studierektor (och professor) att vi inte skulle upprepa hans erfarenhet. Han hade tidigare levt för arbetet och karriären samtidigt som han hade en familj. Familjen såg han inte mycket av och till slut tog det slut. Nu levde han lycklig i en ny familj men i mötet med sina barn från den gamla blev han påmind om allt han hade försummat. Hans numera vuxna barn hade rätt mycket mot sin pappa. Han ångrade bittert att han inte spenderat mer tid med dem när de växte upp och att de nu var för sent att ta igen det.
Tack för kommentaren!

Niklas sa...

Hej Blomman! Vilka otroligt fina ord du skriver. Jag blir rörd. Det hade jag inte kunnat hoppas på att någon skulle finna lite hjälp i mina inlägg på bloggen. Det har gjort allt värt det. TACK!!!!