Min mun vandrar över ditt ansikte.
Mina ögon följer din landskapslinje
från höften upp mot skuldrans
vita udde.
Mina händer stryker över din hud
som över ett okänt tyg.
Så vill jag pröva att du finns
så vill jag höra ekot
återvända.
Alltmera fjärran darrar lönnens grenar
och rummets fönster växer ut mot havet.
Men vi har känt varandras eld och smärta
och natten
så låt natten falla över dessa brända
ord och vingar.
O skuggor
o vilda kärlek mellan skuggor.
Werner Aspenström
(Fotograf: Nan Goldin)
6 kommentarer:
tummen upp, säger jag fast jag är i kyrkan; j
"...skuldrans vita udde."
Den vita udde där det hos vissa växer ut något som liknar vingar. Kanske är det vingar. Ett kort leende, skymten av en tacksam bugning och sedan bara öppet hav.
Jag blev så distraherad av bilden att jag först knappt reagerade på texten. Men den är mycket fin!
Särskilt "Så låt natten falla över dessa brända ord och vingar". Brända ord och vingar? Hur kan man komma på en sådan bild? Underbart främmande men ändå suggestivt!
Hej Anonym! Kärleken mellan dem båda, bildserien av Nan Goldin där just denna bild finns, är otroligt gripande.
Man ser dem båda, ett kärlekspar, friska, sida vid sida. Sen bland annat en bild ifrån en sjukhussäng där endast en tunn arm sticker fram under ett vitt lakan. En annan bild ifrån en sjukhuskorridor. Det finns så mycket kärlek i bilderna.
Är du i Stockholm och inte redan sett utställningen, gå in på Kulturhuset och sen den.
Tack för kommentaren!
Hej Anonym! Det var mycket vackert skrivet.
Tack för kommentaren!
Hej Noémi! Visst är bilden fängslande. Så mycket kärlek. Sedan orden du fastnar för, inget jag skulle kunna komma på att skriva. Men vackert är det, den saken är säker.
Tack för kommentaren!
Skicka en kommentar